Coronamoralen 5

-Tjohoo! Fuck Corona! Skit i FHM! "Släpp fångarne loss det är vår!" Ungefär så.
 
 
Kombinationen alldeles för lång självisolering, plötslig sommarvärme och utplanande kurva blev tydligen en trestegsraket med okontrollerad sprängkraft, typ som nitroglycerin som detonerar med en hastighet av 8000 meter per sekund, och det var väl ungefär med den farten som nollåttorna cyklade in till uteserveringarna på Söder och intog årets första njutbara uteöl. Men vem kan klandra dem egentligen? (Typ hela Europa..). Så gott som alla svenskar ägnar sig mer eller mindre åt självvald isolering från oktober till april varje år, och när vårsolen äntligen tittar fram så trycker sig den likbleka mellanmjölksmedborgaren ut genom ytterdörren med samma kraft som en tussilago spränger fram genom asfalten. Det går inte att stoppa, man ser äntligen ljuset i den mörka vintertunneln och landet lagom upphör för en stund att existera. Vi är så där härligt kontinentala, förutom att det kontinentala Europa fortfarande sitter i karantän och längtar efter sina igenbommade uteserveringar. 
-Två "stöl" till tack! sa Svenne Banan som garvar med öppen mun bakom solglajjorna.
 
(Jag försvarar det inte, utan försöker bara hitta förklaringsmodeller)
 
Det är lätt att bli bestört och provocerad av nonchalansen hos huvudstadsborna, och tyvärr så får varenda en av dem klä skott för den klick som glömt hur lång en utvecklad tumstock är. Mest provocerad är IVA-personalen med märken i ansiktet efter munskydden som suttit fastspända från gryning till skymning. Numera ser man dem i flödet varje dag; utslitna hjältar i rymddräkt med trötta ögon och vädjande statusuppdateringar. Krisen är INTE över. De är värda både medalj, staty och löneförhöjning, men det är väl bara att glömma sedan när pandemin har blåst över och krismiljarderna är slut och ladorna tömda.
 
 
Det är vårens finaste dag och fotbollspremiär för knattarna. På Prästholmens IP är det fullt med glada barngrupper och här märks ingenting av den rådande pandemin förutom att de vuxna verkar hålla lite större avstånd än vanligt. Vi är trots allt svenskar som vanligtvis och helt naturligt upprätthåller en social distansiering utan uppmaning från någon myndighet. Fotbollsplanen badar i vårvärme och föräldrarna vet inte om de ska vända ansiktet mot solen eller sina framtida försörjare. Alla njuter så gott det går av den annalkande sommaren. En illusion om att allt är som vanligt. Som förr.
 
 
Efter avslutad träning cyklar vi hem till Juniors mamma och lämnar över för några dagar. Samtidigt som jag lämnar trapphuset så kryper ensamheten på mig och gör mig modfälld. Jag vänjer mig aldrig. Klockan är kvart i sex så jag cyklar till en kompis som har butik på "Kyrkogårdsgatan" och frågar hur det går med affärerna. Ett uppgivet skratt bara när han slår ut dagskassan, men det är vårens finaste dag och när han frågar om vi inte ska gå och ta en öl så tvekar jag inte längre än det tar att uttala statsepidemiolog. Jag kan inte minnas hur länge sedan det är jag svingade en bägare med en kompis ute på lokal. Kanske var det under förra pandemin när svininfluensan härjade.
 
 
Vi beger oss till Hotell Siljan som har bytt namn till något jag aldrig kommer ihåg. Här är den sociala distansieringen inget problem. Vi är ensamma i lokalen förutom en finländare som verkar befinna sig i någon slags ofrivillig exilkarantän då han missat sista båten hem innan de stängde gränsen. Senast jag var här en gråmulen kväll i november med min gamla högstadiekärlek så var restaurangen fullsatt och med flera gäster på väntelistan och vi fick gå vidare. Den här gången kunde vi ta vilket bord vi ville. En iskall lager, en charkbricka, och en lika kall Guiness till efterrätt satt som en smäck denna måndag en aprilkväll i nådens år 2020. Vi sitter där som dubbelmoralens väktare  med våran öl och raljerar över de tokiga stockholmarna som inte vet hur man beter sig. Ja, det är lätt att moralisera och döma, men inte lika lätt att veta om man själv gör allt rätt alla gånger.
 
 
Att gå på restaurang känns ju som ett moraliskt dilemma, man vet inte om man gör en god gärning som stöttar det lokala näringslivet eller om man har tagit värvning i Coronans dödspatrull. Jag antar att det beror på vem man frågar. Jag inbillar mig ändå att smittspridningen är lika stor på matbutikerna där de flesta kommuninvånare passerar igenom, på jobbet, eller på soptippen där vi lantisar nu trängs när vi har tid att rensa ur gårdarna och garagen.
 
Att driva restaurang är väl om möjligt ett ännu större moraliskt dilemma. Krögarna vill ha dit gäster för att inte gå i konkurs, men inte för många gäster så att man eventuellt bidrar till smittspridningen. Krögarna har fått den delikata uppgiften av regeringen att agera godtycklig bödel. -Visst, ni får ha öppet, men inte jättemycket öppet. En piska och morot från myndigheterna som skjuter ifrån sig ansvaret, och samtidigt uppmanar medborgarna till angiveri. Det hade varit lätt att tvångsstänga och erbjuda krogarna krishjälp (som typ Danmark) om ladorna är så fulla som de påstår - vilket jag betvivlar starkt efter år av nedskärningar och besparingspaket.
 
 
Den enes öl, den andres Corona...? 
 
 
Jag ropar in notan och slänger en blick åt den ensamme gästen lite längre bort i lokalen där han sitter i sitt finska svårmod  och stirrar ner i glaset. Det känns som själva sinnebilden av en stundande framtidsdystopi. Men servitören och kocken är på tårna, de är på hugget och väldigt serviceinriktade trots att hela personalstyrkan verkar vara permitterade. Alla väntar på den utplanande kurvan som ska ge oss framtidshoppet tillbaka. Vi säger hej då och jag cyklar hem i den ljumma kvällen.
 
Det är vårens finaste dag och aldrig har jag längtat mer till hösten än nu.
 
 
Framtidshopp...?
 

Kommentarer
Postat av: Logozz

Mycket underhallande. Briljant skrivet!

Svar: Tack Logozz.
Taste like chicken

2020-05-10 @ 18:02:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0