Siriraj Hospital

Jag fattar inte vad jag skulle dit och göra. Jag svimmar ju bara jag ser en blodig tumme. På det här stället skulle man få se konserverade kroppar uppskurna i centimetertjocka skivor, mordoffer med krossade kroppsdelar, ohyggliga före- och efterfoton, missbildade foster, samt de kompletta kvarlevorna efter en notorisk thailändsk seriemördare. Jag hade kommit till Anatomiska och Rättsmedicinska Museet på Siriraj Hospital i Bangkok. Så klart rådde strängt fotoförbud, vilket jag inte uppfattat först, men jag sköt ett par suddiga bilder från höften innan jag fick ögonen på mig. Den nyfikne kan bildgoogla själv.

Det var lite dåligt skyltat så jag irrade omkring på sjukhusområdet och i några korridorer innan jag hittade rätt, men det var rätt så intressant att vandra omkring där. Doften var så där sjukhusaktig, lite steril, precis som på svenska sjukhus, men med mera institutionkänsla, som om jag gick omkring i "Gökboet" eller något annat dårhus. Jag fick obehagliga rysningar när jag såg vissa ofärdiga patienter. Men den syn som mötte mig inne på museet var bra mycket obehagligare än det jag tidigare sett.


"Jag känner mig lite kluven..." Bild från nätet.

Återigen. Vad skulle jag dit och göra? Jag som blundar för alla otrevligheter i vanliga fall, och tycker att alla olyckor gör mig illa till mods, och jag bläddrar alltid förbi liknande saker i tidningar och annan media.
Som tur var så hade jag inte ätit på länge, men efter att jag gått omkring en stund på museet så blev jag ändå illamående. Fattas ju bara, efter att man sett döda kroppar indränkta i formalin, både hela och i genomskärning. Vissa klarade jag inte ens av att titta på. Jag tyckte att de stirrade på mig. Jag beslöt mig för att lämna området illa kvickt.

  
Bilderna föreställer siamesiska tvillingar, kroppens hela nervsystem, samt en kropp i genomskärning.
 
På vägen ut så såg jag att de även hade en tsunamiutställning om vad Siriraj hade hjälpt till med efter katastrofen 2004. De hade byggt upp en miljö och gjort modeller i full skala om hur det såg ut i efterdyningarnas Khao Lak. Även här var det förstoringar på före- och efterfoton. Jag kände att jag inte klarade mer. Jag har fått höra så många tragiska historier av thailändare jag pratat med. Det fick räcka.

Nedstämd lämnade jag sjukhusområdet och tog båten tillbaka över Chao Phraya River. Bangkok bjöd på sval luft denna dag och jag drog i mig så gott jag kunde under den korta färden över floden. För att få lite balans på tillvaron så uppsökte jag Wat Pho, templet med den liggande buddhan. Där hade jag inte varit sedan mitt första besök i Asien -94. Jag är egentligen inte så mycket för tempelbesök och har inte heller varit till så många under resorna till Thailand. Men nu gick jag alltså omkring på Wat Pho och lät dagens tidigare upplevelse så sakteliga rinna av mig.

  
Wat Pho. Kändes som om någon stirrade på mig även här. Se bild 2.

På kvällen drog jag till Khao San och träffade brittiska Tom över några Chang. Även Nicke och Ingela som var i Bangkok samtidigt letade rätt på oss där vi satt och joinade oss med öldrickandet. När jag berättade historien om besöket på Siriraj så undrade Tom "Why the hell did you visit that sick place?" Ja, jag undrade också samma sak.

Bangkok winter

Veckans händelse i Bangkok måste vara torsdagens köldknäpp som skickade kvicksilvret ända ner till 19° c! Och ja, vi pratar fortfarande plusgrader!

Så här skriver t.ex en thailändsk bloggare från Bangkok:

"...It was so cold that I felt like my whole house has the air-conditioner turned on, enough to just open only a FEW windows to sleep. Cold weather like this is usually happens in the North or Northeast of Thailand, not too often in Bangkok...
...This is definitely one of those rare cool days I’ve experienced over here. My body was shivering. I guess Thais like me are not really used to the cold weather especially when I’m in Singapore. Where most of the time, it’s only HOT and RAIN. I have to say, I’m kinda enjoying it and feel very comfy under a warm blanket in this cool temperature today. It makes me love my bed even more..."

Ja man har ju olika referenser. En svensk som stått ut med sex-åtta månaders mörker och smällkall vinter skulle ju ta emot 19 plusgrader med öppna armar och packat med sig familj och picknick för en heldag på stranden!


Foto lånat av N Yelly

Vilken tur att värmen kommer tillbaka ordentligt på söndag igen...

Orsaken till temperaturfallet uppges bero på den globala uppvärmningen...Hm...

Sett till årsmedeltemperatur så är Bangkok faktiskt världens hetaste huvudstad!



Passar också på att slänga in en bild som varnar för att använda foppatofflor i rulltrappan!
Jag tycker den är klockren eftersom jag alltid avskytt de där gummitofflorna. Extra kul att det så klart är en farang som bär dem!


Foto lånat från http://bangkokinfoblogg.se/

"Please mind your shoes". Humor. Annars brukar det stå "Mind the gap" i tunnelbanemiljöer.


Här en annan lite smålustig bild som också är tagen någonstans i BTS-systemet i Bangkok. Utanför MBK om jag inte minns fel förresten.
Man undrar om rimmet är medveten eller bara ett resultat av den thailändska översättningen.


Inte sitta, inte spotta...

The Visitors

Jag har många gånger så här i efterhand funderat på vad som hände den där kvällen i mellandagarna. Om det var någon som kollade upp mig eller om det bara var en slump.

Jag låg på rummet och skrev när någon ropade på mig utanför bungalowen. Det var Nisse som stod där ute med två thaiare. ”Det är någon som söker dig” sa Nisse och pekade på de två som jag aldrig hade sett förr. ”Yes, can I help you?”, de två studerade mig några sekunder och frågade sedan var receptionen låg. Jag förklarade att de var på fel sida av vägen och att receptionen låg närmare stranden. ”Jahaa, var det det de undrade över, det hade ju jag kunnat berätta lika gärna” sa Nisse, ”Men jag tyckte faktiskt att de frågade efter just dig…”

Thaiarna lommade iväg och jag gick in på rummet igen. Jag la mig på sängen och funderade lite, jag tyckte att det var konstigt att de inte sett receptionen direkt när de parkerat på Nature. Jag fick en obehagskänsla och hoppade sekunden senare i shortsen och gick ner till receptionen för att kolla om de var där. Men där stod bara Laila för sig själv och tog det lugnt. Jag frågade om det varit ett par thai och frågat om rum för någon minut sedan, men det hade överhuvudtaget inte varit någon där på ett tag.

”Vart är Nee förresten?” frågade jag, hon hade gått upp till Nature House en sväng förklarade Laila. Jag joggade ditåt och hittade en av thaiarna ståendes ute vid vägen, den andra såg jag på håll uppe i receptionen på Nature House. Jag stannade upp och förklarade att de var på fel ställe, att receptionen till Nature Beach låg åt andra hållet. Men snubben framför mig bara skakade på huvudet och sa att de inte alls letade efter Nature Beach. Nähä tänkte jag för mig själv. Då var det ju ännu konstigare att de inte sett Nature House direkt de kom, eftersom det ligger ju väl synligt efter vägen. De har alltså passerat stället (som knappt går att missa) de enligt uppgift sökte, parkerat jättenära receptionen på Nature Beach, valt att gå över vägen och in ca 30-40 meter på bungalowområdet och där letat efter vad…? Och sedan inte ens gått ner till Nature Beach för att konstatera att de var på fel ställe, om de nu verkligen letade efter Nature House.

Jag såg Nee utanför Malees hus, jag gick dit och bad henne gå och se om hon kände igen snubbarna, men det hann hon inte innan de pep iväg på sin tuktuk. Vi hörde efter om vad som sagts i receptionen och Nee’s nya svägerska svarade att de frågat om rumspriser längre fram på säsongen.

Jag tyckte själv att allt var väldigt långsökt, men så var jag ju nu också på min vakt. Jag sökte upp Nisse igen och frågade om han verkligen hade hört rätt, men han sa att han tyckte att de frågat efter mitt namn och inte om var receptionen låg. Jag var oroad, men Nee påstod att det inte fanns något att bekymra sig över. Jag övervägde att byta rum, men sansade mig. Både Jossan och Rönna erbjöd mig att slagga i någon av deras stugor också. Senare hällde jag i mig några Chang och lät saken bero bara. I baren spelades soundtracket till Gudfadern. Kunde det vara ett omen?

 


Like a moth to a flame...

En morgon för några dagar sedan så gick djungeltelegrafen att de hårda snutarna från fastlandet var på väg till Lanta för att göra en strandrazzia. Det innebar ett svettigt och tungt uppdrag för mig, Rambo, Erik och Niklas. Precis som hemma i Sverige så finns det ett slags strandskydd i Thailand som säger att man inte får ha bord och stolar direkt på stranden. Det finns mycket som inte är tillåtet i det leende landet, men det mesta löses genom mutor till rätt person inom respektive ansvarsområde. Korruptionen i Thailand är mer utbredd än de flesta kan tro.

Den här gången föll väl inte mutorna i god jord. Eller i rätt ficka kanske man ska säga. Det har jag ingen vetskap om. Men det tunga arbetet med att flytta upp de tunga liggborden till restaurangen skulle hur som helst göras. De andra servitörerna packade ihop de vanliga borden så gott det gick i en hög intill kanten på stranden. Jag blickade norrut och söderut på stranden och noterade att de andra resorterna hade samma göromål på agendan. Det här var verkligen ett spel för gallerierna. Precis vilken människa som helst kan ju räkna ut att de här möblerna alltid står på stranden i vanliga fall.
Vi fick en läsk i lön och sedan var det bara att vänta på att razzian skulle dra förbi.
De kom aldrig.
När det var dags att återmöblera befann jag mig på en annan plats på Lanta.


Mobilfoto av Nettan

När jag inte långtidshyr vespor så brukar jag bara låna de där vesporna som andra turister kraschat och inte längre duger till uthyrning. De kan vara helt ramsneda och med trasiga speglar och dåliga bromsar. Orsaken till att turisterna i fråga har kraschat är att de inbillar sig att de kan köra vespa bara för att de är på semester och är fulla och anser sig tycka att vänstertrafiken bara är en rekommendation, plus att en hel del andra thai också är fulla nattetid, ibland stänger de även av lyset på vesporna bara för att inte dra till sig nattfjärilar och andra insekter som attraheras av ljuset. På så vis så undviker man att få in en nattfjäril i munnen eller ögat. Istället så brukar man få in en annan vespa i munnen och ögat.
Jag har svårt att se att det skulle vara ett bättre alternativ.

Kom på att det var en ganska bra metafor för mitt eget tillstånd. Jag dras mot skenet omedvetet även om jag förstår att det kan sluta med en katastrof, men det är nu omöjligt för mig att bara lämna ljuskäglan.

Hur som helst så tog jag en de där kasserade vesporna en dag och drog över till östra sidan på Lanta. Det är en fin och ganska otrafikerad väg där mellan Old Town och Saladan och man kan dra på rejält och känna frihetens vindar blåsa genom kroppen. Effekten uppnås bäst om har minimalt med skydd på sig. Alltså kör jag alltid utan hjälm och låter adrenalinet flöda fritt. Shorts, sandaler och ett par solbrillor är allt som behövs för att närma sig Nirvana. Jag åkte fortare och fortare för att den heta eftermiddagssolen skulle kännas lite svalare när det började rassla rejält under mig, motorn gav ifrån sig ett jäkla liv. Ögonen föll ner på hastighetsmätaren som visade nästan 90 km/tim och jag tänkte att nu dör jag antagligen inom tio sekunder. Jag lyckades dock bemästra fordonet och få stopp på det. När adrenalinet pumpat klart i tinningarna och jag kommit till sans så kände jag hur solen gjorde sitt bästa för att bränna upp min kropp. Det var dödstyst runt mig, inte ens syrsorna orkade spela i den 35-gradiga värmen. Det här kommer att ta tid tänkte jag när jag fiskade upp telefon och ringde upp Sopanee för att upplysa henne om den uppkomna situationen. Sedan tog jag en promenad i den stekande solen till närmsta thaihus för att höra vart fan jag var någonstans. Sedan gick allt väldigt fort. Nee ringde tillbaka och sa att hennes man var på väg ner mot Old Town i sin lastbil, han plockade upp mig vid vägkanten, men vespan lämnade vi åt sitt eget öde tillsvidare. Han släppte av mig vid sina föräldrars hus i närheten där jag lånade en annan vespa och kunde ta mig tillbaka till Nature igen.


Upphämtning av Sopanees man efter vespahaveri

Allt mycket smidigt må jag säga, förutom att Nee tyckte att jag skulle betala en ny vespa om den havererade diton skulle bli stulen där vid vägkanten. Jag bara flinade tillbaka för att visa att jag uppfattat ironin.

Kom på nu att när jag häromdagen lånade en annan gammal vespa och skulle dra upp till de nattöppna matställena bortanför 7-eleven, det var precis efter den timslånga regnskuren och hela vespan var så klart blöt, då när jag höll ca 60 km/t så blev hela ekipaget strömförande. Det stack i armarna upp till axlarna och jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig under rådande omkörning, men kom på att det blev bättre om jag släppte ena handtaget, som för att bryta kortslutningen. Det gick bra den gången också.

En annan dag när jag fixat en sprillans ny vespa från Malee så drog jag och Erik och Nettan upp till Lanta Noi, Ko Lantas (Yai) lilla grannö som man bara passerar med bilfärjan i vanliga fall. En ö helt utan turism, eller förresten, vi såg ett exempel på att någon haft ambitionen åtminstone att få till en resort men det föll inte väl ut, vilket bilden visar. Ön har i alla fall fina vägar och nästan ingen trafik. Det var en helt ny upplevelse för mig att åka dit. Vi stannade på ett litet thaihak där vi beställde fyra läsk, en kanna kaffe, en mangoshake och en Red Bull. Allt gick lös på 25 svenska kronor. Generös som jag är så tog jag hela notan…

Inte så lyckat projekt
Mindre lyckat projekt på Lanta Noi

Senare så hittade vi en lång och ödslig strand där vi tog ett dopp och höll på att sjuka oss lite med sverigemössor och sverigekalsonger och tog lite lustiga bilder.


Med snygga Sverigeluvan på ödslig strand. Lanta Noi

En återkoppling till faran i trafiken igen. Många kör ju bil utan körkort, och då menar jag thai alltså. Som Eat till exempel. Hon kör ju upp till Saladan ibland eftersom hon jobbar på Phi Phi-båten också. Jag frågade hur hon själv såg på det hela att hon ständigt kör men utan att någonsin tagit körkort. Hon svarade bara att det är ju inga problem, “Jag är ju gift med en polis..!”
Men de gånger jag är upp med henne till Saladan så är det alltid jag som ska köra anser hon. Tidigare har jag bara kört Natures pickup men häromdagen så fick jag äran att ratta hennes fina Chevrolet stadsjeep av nyare årsmodell. Med hela bilen full av turister som nog undrade vad jag var för typ. Särskilt med tanke på att jag bara försöker prata thai med henne. Inte för att det behövs, mera för att jag vill flasha för de andra turisterna. Ibland är jag bara för fånig alltså.

En annan utan körkort måste vara Ammy, jag har inte ifrågasatt det eftersom hon också har egen bil, men ovanan att köra var uppenbar noterade jag en kväll när vi skulle åka hem från Noon Sunset Viewpoint på Kantiang Bay. Det är några kilometer på delvis dåliga vägar och utan belysning.
Jag tog på mig bältet för första gången någonsin i Thailand men Ammy satt bara bredvid och skrattade när hon höll på att krocka med både andra trafikanter och stillastående föremål vid vägkanten. Att vi hade druckit ett par öl innan gjorde kanske inte att bilkörningen blev bättre. Dagen efter så fick hon en hederlig svensk doftgran av mig att pryda backspegeln med. Kanske hänger den där nu och dinglar bredvid doftbuddhan.

Noon viewpoint
Beautiful view from Noon Sunset Viewpoint

Måste passa på att tipsa om Noon Sunset igen. Södra änden på Kantiang Bay efter sista uppförsbacken. Otroligt god mat där, proffsigt på alla sätt och vis i kombination med en oslagbar utsikt och skön stämning. Åk dit och njut om ni hamnar på Lanta. http://www.noonlanta.com/


Nice little starter with salmon och creme cheese

Som jag nämnt tidigare i något inlägg så är ju thai väldigt förtjusta i att äta hela räkan, inklusive huvud och skal. Trodde kanske inte att det även gällde Eats treåriga dotter Alina, men det gjorde det tydligen visst det. En kväll när jag satt och tuggade i mig räkor av vanlig svensk storlek så kröp Alina upp bredvid mig och började utforska skalfatet och började sedan förtjust att tugga i sig det ena huvudet efter det andra. Jag tänkte att jag kan väl inte vara sämre än en liten treåring så jag var ju helt enkelt tvungen att prova också, så det gjorde jag. Det var inte så tokigt, men jag lämnade främsta biten där ögonen sitter. För övrigt så är Nature’s sea food sauce brutalt good. Foton på Alina av Erik.

  

Jag mötte Lassie. Det är ett uttryck som min generation vet vad det betyder. Dagens Lassie på Nature är att vi har systrar här nu till två olika 90-talskändisar. Den ena är Pandoras syster och den andra är syster till sångerskan i Rednex. När vi surrat en stund så kom vi även på att killen till rednex-syrran har jobbat med samma folk som mig i Norge. Så återigen har det konstaterats att världen är bra liten. Eller att ankdammen vi kommer ifrån är liten, och att många samlas här på Sveriges andra största ö. Varför ska vi egentligen behöva visum när vi åker till Lanta?



Who is playing with fire now...? 

 

 


RSS 2.0