Krabi Nostalgia
Det var en tidig aprilmorgon 1994 och mitt allra första möte med Thailand. Vi hade anlänt till Hat Yai med nattbussen från Singapore. Hela Malaysia hade således avverkats i sömnen. Vi tog en taxi utan air-condition till en bankomat för att ta ut pengar i landets valuta, och åkte med nervevade rutor genom staden. När bilen saktade in vid banken så närmade sig en thailändsk kille snabbt från sidan. Han stack in en stor vattenpistol genom rutan och gjorde sitt bästa för att blöta ner oss. Vi fattade ingenting. Brorsan tog ett hårt tag kring armen på killen och frågade vad fan han höll på med. Taxichauffören bara skrattade. Vi hade anlänt till det leende landet mitt under Songkran - det thailändska nyåret. Det är mitt absolut första minne från Thailand.
Krabi var ett relativt nytt resmål och det fanns inte mycket att läsa i "Gula Bibeln" som Lonely Planets utgåva South-East Asia on a Shoestring kallades, men jag mindes en bild från någon resekatalog på de karaktäristiska kalkstensklipporna och var fast besluten om att vi skulle leta upp dem på något sätt. Krabi var tydligen en hel provins och inte bara en plats. Men vi började bli luttrade backpackers inbillade vi oss efter att ha tillbringat nästan två månader i Indonesien. Vi hade lärt oss. Man träffar folk efter vägen som ger tips på boenden och sevärda platser - Djungeltelegrafen. Det skulle dröja många år innan Google och Tripadvisor skulle bli de nya reskompisarna och ersätta möten med riktiga människor.
Så nu satt vi där lite villrådiga på en servering bredvid busstationen i Krabi Town och visste inte vart vi skulle ta vägen. Brorsan pekade på en medelålders herre i skägg som såg resvan ut. Vi ursäktade oss och frågade om han kände till någon fin strand, och med det var samtalet igång. Mr Blix som var amerikan skulle bli vår ciceron de följande dagarna.
"-I'll show you the most beautiful beach in the world".
Han hade varit där förut vilket kändes bra. Vi inkvarterade oss på samma guest house som honom, och betalade 80 baht för rummet. Vi skulle ses på piren nästa morgon där man kunde ta en longtail ut till en strand som hette Rai Leh Beach. Omnämnt i Gula Bibeln med endast tre rader; Accessible by boat only. Inga bilder, inga kartor. Det kändes avlägset, som den sista utposten. Längre bort än så här hade mänskligheten aldrig kommit.
Phra Nang Beach, anno 1994.
Fortfarande utmattade av den obekväma bussresan genom Malaysia så försov vi oss. Mr Blix var borta, men nu visste vi åtminstone hur vi skulle ta oss ut. På piren betalade vi en thailändare för att köra oss i sin longtail som det tydligen kallades. Det hade jag läst i Gula Bibeln. Vi slängde i våra överfulla ryggsäckar och gav oss iväg. Det var bara jag och brorsan. Förbi mangroveträsken och ut på öppnare vatten. Det monotona och smattrande ljudet från utombordsmotorn var hypnotiserande, och ju närmare vi kom de majestätiska kalkstensklipporna som jag hittills bara hade sett på bild, desto större blev övertygelsen om att vi hittat paradiset på Jorden. Vårt eget Shangri-La.
En bungalow med fläkt kostade 100 baht. 15 spänn var för mig och brorsan på den tiden. Rai Leh bestod egentligen av tre stränder med gångavstånd emellan. Rai Leh East och West, samt Phra Nang som var den finaste. Att det låg på fastlandet men bara kunde nås med båt gjorde det bara ännu mer exotiskt. Det skulle dessutom finnas en gömd lagun inne i ett av bergen. Det här stället var verkligen den ultimata backpackerdrömmen. Det fanns bara en handfull resorter och det gick inte att förboka - det var bara walk-in och först till kvarn som gällde. Så klart fanns ju det nybyggda och superlyxiga Dusit Rayavadee som upptog hela Phra Nang men det kostade tusentals kronor att bo där. Ett par år senare skulle nygifta Eva & Efva ta sin tillflykt hit.
Rai Leh West & East from viewpoint, anno 1994.
Vi träffade Mr Blix igen och hängde med honom på kvällarna och beundrade solnedgångarna på Rai Leh West. Han lärde oss att dricka Sang Thip med coca cola och berättade sina historier från ett långt liv på resande fot. Trots sin ålder så klättrade han på dagarna,
"-But I always take drugs when I climb. Cocaine makes me alert...".
Vi förstod snart att den här avskilda platsen också lockade till sig folk som ville röka pipa i fred. Det var dödsstraff på allt som hade med droger att göra och kändes så klart olustigt för en 22-årig dalmas som var van att berusa sig med endast alkohol.
I baren på vår favoritrestaurang Raylay Bay hängde en TV på väggen som alltid hade MTV påslaget. Där rullade hela tiden Mariah Careys nya dunderhit Without You som kom att bli ett soundtrack för hela den här resan. Det hade börjat redan på Bali. Men även Nirvana. Bara två veckor tidigare hade Kurt Cobain begått självmord och nu visades deras musikvideor allt oftare. Det skulle bli ännu tydligare senare på resan när jag kom till Phuket och Bangkok där nattmarknaderna översvämmades av piratkopierade kassetter. Det var en blomstrande tid för månglarna. Några år senare skulle CD-skivan ta över, men idag är den marknaden helt död.
Sunset at Rai Leh West. Krabi 1994.
Vi hade varit ute och rest över två månader och det började bli slitsamt. Inte resandet i sig men att man nöter så mycket på varandra. Hur mycket man än älskar någon så blir det till slut jobbigt att umgås dygnet runt. Man behöver space. Eller bara jag kanske. Jag började fundera på om vi kanske skulle åka åt varsitt håll ett tag. Thailand verkade enkelt, mycket enklare och tryggare än Indonesien i alla fall. Jag tog upp det här en morgon med brorsan men han tyckte inte att det var någon fara, men jag ville inte utsätta honom för mitt stundtals dåliga humör. Min storebror betydde oerhört mycket i mitt liv och vi hade aldrig varit osams under uppväxten. Antagligen för att det skilde sju år mellan oss. Han hade alltid varit min förebild och stora idol. Nu avskydde jag mig själv för att jag blev irriterad över småsaker. Vi bestämde att dela på oss ett tag.
Brorsan tog båten till Phi Phi och jag åkte vidare till Phuket. Eftersom det inte fanns några sätt att hålla kontakten (förutom att ringa collect call till Sverige och säga till farsan var man befann sig och hoppas att den andre också skulle göra det..) så var det inte troligt att vi skulle ses igen förrän hemma i Sverige. Vi hade dessutom olika hemresedatum eftersom jag skulle hem tidigare och gå Fåsåsmarschen.
Phra Nang Beach. Krabi 1994.
Någonstans så kändes det ändå som att det skulle lösa sig. April spillde över till maj och på Phuket 1994 så märktes lågsäsongen. Jag hamnade först i en masonitbungalow på södra Karon Beach då jag följt med ett par brittiska tjejer som jag träffat på busstationen i Phuket Town. Karon var bedövande vackert, en favoritstrand, men det var helt stendött så jag flyttade till Patong där det fanns en nyöppnad svensk restaurang som hette Buffalo Steak House som hade några rum på övervåningen.
En dag någon vecka senare när jag låg uppe på rummet och skrev dagbok så hörde jag hur ägaren Sam ropade på mig ute från gatan. När jag reser på mig och ska kolla vad som är på gång så ser jag att brorsan står där nere! Jag blev så jävla glad att träffa honom igen. Han hade varit och letat efter snus och sett svenskflaggan på Buffalo och börjat prata med ägaren som råkat nämna att det bodde en svensk där som kom från Mora. Brorsan fattade ju direkt att det måste vara jag. Det blev ett kärt återseende och vi firade så klart med Sang Thip & cola.
Storebror & Lillebror. Buffalo Steak House, Patong Beach 1994.
Dagarna rullade på i sakta mak och brorsan dök upp då och då på kvällarna. Eftersom han hade ett annat boende en bit utanför Patong så blev det att vi inte sågs hela tiden. Maj är årets varmaste månad med temperaturer uppemot 40 grader och man höll sig helst inomhus när solen stod som högst. Inte ens cikadorna orkade spela sin annars outröttliga sång. På förmiddagarna umgicks jag mest med personalen på Buffalo, särskilt med Nud och Pao. Ibland hyrde jag Nuds 150-kubikare och bara var ute och cruisade. Hon behövde pengarna mer än hojen. Det var en lycklig tid men en morgon när jag tyckte att det räckte bestämde jag mig för att dra vidare. Packade min rygga och smög ner i restaurangen och räknade ut vad jag var skyldig för mat och boende. Gömde pengarna i liggaren och kravlade mig ut under det nerdragna plåtjalusiet. Gick till hållplatsen i korsningen Bangla/Beach Road och hoppade på första bästa songteaw ut ur stan. Så var jag borta. En backpackers välsignelse och förbannelse; att bara kunna lämna utan vidare förklaring.
På bänkraden mittemot satte sig en person som skulle få mig att...äh, det är en helt annan historia som jag får ta upp i ett annat inlägg.
Relaterat inlägg: Bangkok Nostalgia
En blomstertid nu kommer...
Tack för det här inlägget, det väckte minnen. Var också i Thailand första gången exakt då, april 1994, på Rai Leh, det var verkligen paradisiskt. Med Maria Carey och allt. Jag minns strandförsäljerskorna som ropade "hello, want to buy something?" där de satt och sålde frukt på Phra Nang beach. Long tail boat ut till Chicken Island och Koh Poda där man i stort sett fick vara ensam. Annat är det nu. Jösses vilken nostalgi...