Krabi Nostalgia

Det var en tidig aprilmorgon 1994 och mitt allra första möte med Thailand. Vi hade anlänt till Hat Yai med nattbussen från Singapore. Hela Malaysia hade således avverkats sovandes. Vi tog en taxi utan AC till en bankomat för att ta ut pengar, och åkte med nervevade rutor genom staden. När bilen saktade in vid banken så närmade sig en thailändsk kille och stack in en stor vattenpistol genom rutan och sprutade ner oss fullständigt. Vi fattade ingenting, och brorsan tog ett hårt tag kring armen på killen och frågade vad fan han höll på med. Taxichauffören bara skrattade. Vi hade anlänt till Thailand mitt under Songkran, det thailändska nyåret. Det är mitt absolut första minne från Thailand.
 
 
 
 
Krabi var ett relativt nytt resmål och det fanns inte mycket att läsa i "Gula Bibeln" som Lonely Planets utgåva South-East Asia on a Shoestring kallades, men jag mindes en bild från någon resekatalog på de karaktäristiska kalkstensklipporna och var fast besluten om att vi skulle leta upp dem på något sätt. Krabi var tydligen en hel provins och inte bara en plats. Men vi började bli luttrade backpackers inbillade vi oss efter att vi tillbringat nästan två månader i Indonesien. Vi hade lärt oss. Man träffar folk efter vägen som ger tips på boenden och sevärda platser. Det skulle dröja många år innan Google och Tripadvisor skulle bli de nya reskompisarna och ersätta sociala möten med riktiga människor.
 
Så nu satt vi där lite villrådiga på en servering i Krabi Town och visste inte vart vi skulle ta vägen. Brorsan pekade på en medelålders herre i skägg som såg resvan ut. Vi ursäktade oss och frågade om han kände till någon fin strand, och med det var samtalet igång. Mr Blix som var amerikan skulle bli våran ciceron de följande dagarna. "I'll show you the most beautiful beach in the world". Han hade varit där förut, det kändes bra. Vi inkvarterade oss på samma guest house som honom, och betalade 80 baht för rummet. Vi skulle ses på piren nästa morgon där man kunde ta en longtail ut till en strand som hette Rai Leh Beach. Omnämnt i Gula Bibeln med endast tre rader. Accessible by boat only... Inga bilder, inga kartor. Kändes avlägset, som den sista utposten. Längre bort än så här hade mänskligheten aldrig kommit.
 
 
Phra Nang Beach -94.
 
 
Utmattade av bussresan genom Malaysia så försov vi oss. Mr Blix var borta, men nu visste vi hur vi skulle ta oss ut. Vi betalade en thailändare på piren för att köra oss i sin longtail som det tydligen kallades. Det smattrande ljudet från utombordsmotorn var hypnotiserande och ju närmare vi kom de majestätiska klipporna desto större blev övertygelsen om att vi hittat paradiset på Jorden. Vårat eget Shangri-La.
 
 
 
 
En bungalow med fläkt kostade 100 baht. 15 spänn var för mig och brorsan på den tiden. Rai Leh bestod egentligen av tre stränder med gångavstånd emellan. Rai Leh East och West, samt Phra Nang som var den finaste. Att det inte var en ö utan låg på fastlandet men bara kunde nås med båt gjorde det bara ännu mer exotiskt. Det skulle dessutom finnas en gömd lagun inne i ett av bergen. Det här stället var verkligen den ultimata backpackerdrömmen. Det fanns bara en handfull resorter och det gick inte att förboka, det var bara walk-in och först till kvarn. Så klart fanns ju det nybyggda och superlyxiga Dusit Rayavadee som upptog hela Phra Nang men det kostade tusentals kronor att bo där. Ett par år senare skulle nygifta Eva & Efva ta sin tillflykt hit.
 
 
Rai Leh West & East from view point, anno 1994.
 
 
Vi träffade Mr Blix igen och hängde med honom på kvällarna och beundrade solnedgångarna på Rai Leh West. Han lärde oss att dricka Sang Thip med coca cola och berättade sina historier från ett långt liv på resande fot. Trots sin ålder så klättrade han på dagarna, "But I always take drugs when I'm climbing. Cocaine make me alert...". Vi förstod snart att den här avskilda platsen också lockade till sig folk som ville röka pipa i fred. Det var dödsstraff på sådant och kändes olustigt för en 22-årig masjävel som var van att berusa sig med endast alkohol.
 
 
 
 
I baren på våran favoritrestaurang Raylay Bay hängde en TV på väggen som alltid hade MTV på. Där rullade hela tiden Mariah Careys nya dunderhit Without You som kom att bli ett soundtrack för hela den här resan. Men även Nirvana. Bara två veckor tidigare hade Curt Cobain begått självmord och nu visades deras musikvideor allt oftare. Det skulle bli ännu tydligare senare på resan när jag kom till Phuket och Bangkok där piratkopierade kassetter hade en blomstrande tid. Senare skulle CD-skivan ta över helt. Idag är den marknaden helt död.
 
 
Sunset at Rai Leh West -94.
 
 
Vi hade varit ute och rest över två månader och det började bli slitsamt. Inte resandet i sig men att man nöter för mycket på varann. Hur mycket man än älskar någon så blir det till slut jobbigt att umgås dygnet runt. Man behöver space. Eller jag kanske. Jag började fundera på om vi kanske skulle åka åt varsitt håll ett tag. Thailand verkade enkelt, mycket enklare och tryggare än Indonesien i alla fall. Jag tog upp det här en morgon med brorsan men han tyckte inte att det var någon fara, men jag ville inte utsätta honom för mitt stundtals dåliga humör. Min storebror var den viktigaste personen i mitt liv och vi hade aldrig någonsin varit osams under uppväxten. Han hade alltid varit min förebild och stora idol. Nu avskydde jag mig själv för att jag blev irriterad över småsaker. Vi bestämde att dela på oss ett tag, så brorsan tog båten till Phi Phi och jag åkte vidare till Phuket. Eftersom det inte fanns några sätt att hålla kontakten (förutom att ringa collect call till Sverige och säga till farsan var man befann sig och hoppas att den andre också skulle göra det..) så var det inte troligt att vi skulle ses igen förrän hemma i Sverige. Vi hade dessutom olika hemresedatum eftersom jag skulle hem tidigare och gå Fåsåsmarschen.
 
 
Phra Nang Beach -94. 
 
 
Någonstans så kändes det ändå som att det skulle lösa sig. April spillde över till maj och på Phuket 1994 så märktes lågsäsongen. Jag hamnade först i en masonitbungalow på södra Karon Beach då jag hängt på ett par brittiska tjejer som jag träffat på busstationen i Phuket Town. Karon var vackert, en favoritstrand, men det var helt stendött så jag flyttade till Patong där det fanns en nyöppnad svensk restaurang som hette Buffalo Steak House som hade några rum på övervåningen. En dag någon vecka senare när jag låg uppe på rummet och skrev dagbok med papper och penna så hörde jag hur ägaren Sam ropade på mig ute från gatan. När jag reser på mig och kollar ut så står brorsan där och jag blev så jävla glad att träffa honom igen. Han hade varit och letat efter snus och sett svenskflaggan på Buffalo och börjat prata med ägaren som råkat nämna att det bodde en svensk där som hette Frank. Brorsan fattade ju direkt att det måste vara jag. Det blev ett kärt återseende och vi firade så klart med Sang Thip & cola.
 
 
Storebror & Lillebror. Buffalo Steak House, Patong Beach 1994.
 
 
Relaterat inlägg: Bangkok Nostalgia 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0