Taste Like Chicken

 

Sitter på bussen på väg från Hua Hin mot Bangkok. Året är 1994 och min första resa till Thailand går mot sitt slut. Min storebror är kvar i Krabi någonstans och Fredde lämnade vi i Singapore en månad tidigare. Nu var jag ensam, på väg mot det mytomspunna Khao San Road som jag hade läst så mycket om, men aldrig sett några bilder på. All information kom från Lonely Planet, eller Gula Bibeln som den kallades. En guidebok utan bilder, men som lärde mig mer engelska än nio år i grundskolan.

 

 

 

 

Kartan var bara en svartvitt skiss och jag vet inte hur många gånger jag hade studerat den. Väl framme i den stora staden slog jag följe med några andra resenärer som hade varit där tidigare. Vi kom in på Khao San Road via en gränd och det såg absolut inte ut som jag hade föreställt mig. För att visa mitt oberoende så checkade jag naturligtvis inte in på samma guest house som dem, även om det var precis just det jag ville göra.

 

 

 

 

Lät mig således raggas upp av någon skum typ och följde med in på någon av de smala bakgatorna. Det kryllade av indier på det där stället och några andra vita backpackers såg jag inte till. Jag fick taskiga vibbar men spelade världsvan. Betalade rummet i förskott och tog den knarrande trappan upp till övervåningen. Rummet, eller masonitbåset, luktade mögel. Fläkten fungerade bara på lägsta hastigheten. Slängde ryggan på sängen och gick till toaletten som låg i korridoren. Det gick inte att spola och ringen var trasig. Vem fan kan bo på ett sånt här ställe? tänkte jag för mig själv och stod och funderade någon minut. Jag bestämde mig. Här stannar jag inte en minut till.

 

(Det var precis som inledningsscenen i Beach som kom några år senare. Jag sträckläste boken och såg så klart filmen när den kom. Kuriosa: Just scenen från guest houset är inspelad på On on Hotel i Phuket Town, ett ställe jag försökte boka rum på 2007 men som tyvärr var fullt.)

 

Tillbaka på Khao San Road så gick jag ändå in på samma guest house som jag sett att de andra checka in på. Chada Guest House alldeles i början på gatan. Det stod ju även omnämnt i gula bibeln, så det måste ju vara bra. Rummet, eller masonitbåset, kostade bara 60 baht och var inte mycket bredare än sängen, men det luktade i alla fall inte mögel och toaletten var helt ok. Vi bodde här även -96 och -97 också.

 

 

 

 

Två dagar innan jag skulle åka hem till Sverige så hade jag slut på pengar och gick till en bankomat för att göra ett uttag. Apparaten krånglade och tog mitt kort. Stum stod jag där och insåg att jag var helt utan slantar. Det var söndag och banken var stängd. Inga resecheckar hade jag heller kvar. Vad fan skulle jag göra? Jag hade trots allt betalat för rummet och transporten till flygplatsen Don Muang. Jag behövde alltså pengar till mat och flygplatsskatten som då kostade 200 baht. I plånboken hade jag endast 30 baht. Det skulle räcka till en måltid. 

 

Vart fan låg svenska ambassaden? Jag var helt utlämnad. Vem skulle hjälpa mig?

  

På Chada berättade jag om mitt dilemma, och en svensk som var där råkade höra samtalet. Han skulle själv till ambassaden så jag slog följe med honom. Med Bangkoks lokalbussar tog vi oss dit och jag hade noll koll på var vi var någonstans. Än idag vet jag inte var ambassaden låg på den tiden. Jag fick låna telefon och ringde SOS International i Köpenhamn. De skulle kolla upp min försäkring och skicka ut en kille med ett nytt visa-kort redan samma dag. Jag var lättad när vi lämnade ambassaden och till slut kom tillbaka till Khao San Road.

 

Jag minns att Kurt Cobain hade dött bara någon månad tidigare, och piratkopierade Best of Nirvana-kassetter fullkomligt exploderade marknaderna runt om i Thailand, och på kvällarna var det den enda musiken man hörde på Khao San Road. Jag hade läst om nyheten en morgon i Singapore efter att vi kommit med nattfärja från Indonesien, och köpte senare ett par kassetter på Phuket och lyssnade ständigt på Nirvana i min Walkman. Än idag när jag hör Nirvana så får jag flashbacks från den tiden.

 

 

 

 

 

När jag klev in på Chada Guest House så fick jag höra att försäkringsbolaget hade ringt och sökt mig. De hade sagt att jag inte hade någon gällande försäkring och kunde således inte hjälpa mig. Jag kunde inte tro det, jag visste att jag hade en som gällde i nittio dagar. Varför hade de sagt så?

 

Där stod jag alltså och kramade min sista 20-bahtsedel och undrade om jag skulle äta eller ringa tillbaka till Folksam och fråga vad som stod på. Jag måste ju äta insåg jag, så det gjorde jag. Först hade det känts snopet att shoppingen fick utebli helt, men nu handlade det om att överleva. Tankarna snurrade. Skulle jag behöva tigga för att kunna betala flygplatsskatten? Hur många timmar bort var flygplansmaten, 30-40? Vad händer om jag dricker kranvatten? Vart var min bror när jag behövde honom som mest?

 

På kvällen gick jag runt på gatan, törstig och hungrig. Villrådig. Men så plötsligt så tycker jag mig se ett bekant ansikte i vimlet. Och visst fan var det Fredde som kom där gående. Efter att vi lämnat honom i Singapore så hade han flugit till Filippinerna men inte gillat det och nu kommit till Thailand istället. Han bjöd på Carlsberg och gav mig 500 baht. Det var helt otroligt och jag kände mig som en lottomiljonär fast det bara var 150 svenska kronor.

 

 

 

 

På den tiden ringde man collect call hem till Sverige för att själv slippa betala samtalet. Jag ordnade så att min syster kom och hämtade mig på Arlanda. När jag klev ut i majluften den gången doftade Sverige ljuvligt. Det skulle bli en fantastisk sommar hemma och Sveriges hjältar tog hem bronset i fotbolls-VM.

 

 

Det är flera år sedan jag bodde på Khao San Road men brukar alltid ta en vända dit för att insupa atmosfären. När jag var där senast i april så blev jag nyfiken att studera Chada närmare. Jag gick in och bad att få titta på rummen. De var fullbokade men hade bilder och priser att visa. Stället hade genomgått en renovering och priserna hade ökat markant. Den mysiga serveringen med rangliga bord i markplanet var borta. Nu hade Subway tagit över och stod där och krängde baguetter i den svala luftkonditioneringen bakom stora glasrutor.

 

 

 

 

Får väl runda av det här inlägget med Nirvanas största hit.