Taste Like Chicken

Dagen innan the day after tomorrow. Nu hade det alltså hänt, bindningen var trasig och gick inte att klicka i med pjäxan. Vi stod uppe på Festkogl Alm men det var allt annat än fest i sinnet här, förutom att afterski-haket intill redan hade börjat pumpa ut musik i högtalarna så att det dånade i halva Ötzdalen, trots att klockan bara var strax efter lunch. Detta innebar inte bara att vår skiddag redan var slut, utan även att jag åkte på att hyra skidor till junior för resten av veckan, samt vara tvungen att köpa en helt ny bindning om jag inte kunde hitta en begagnad av samma modell. Jag tänkte låta det passera men irritationen på väg ner i gondolen tog över och jag höll ett uppfostringssamtal med honom samt ett förnumstigt anförande om vikten av att vara försiktig och rädd om sina saker. Så klart kom tårarna och det plågade mig, jag avskydde att se honom ledsen. När allt kom omkring så var det inte hela världen. Det viktiga var att vi hade varandra. Och det hade vi - i livet och här i gondolen. Väl nere vid dalstationen så var saken utagerad och det goda humöret hade återvänt.

 

Släppte av junior och utrustningen på hotellet och gav mig ut på jakt. Dessvärre kunde ingen skidbutik i Obergurgl hjälpa mig med bindningen, och inte hade de en lika bra (bred) skida att hyra heller inför det massiva snöfallet som var i antågande. Juniors egna Mantra hade varit perfekt men han får nöja sig med ett par K2 Poacher, och jag själv hyrde ett par Bent 100 som var en bredare och mycket lättare skida än mina egna tunga pistlokomotiv Montero AR som jag släpat med mig hemifrån. Efter att ha jagat runt på varenda skidbutik i Obergurgl för att fixa allt, fortfarande iförd skidkläderna och juniors ena skida i handen, samt att hitta ett par frimärken och kanske någon retrosouvenir till after ski-baren hemma i gillestugan så slank jag svettig in på byns vattenhål Pic-Nic och avnjöt veckans mest välförtjänta Gösser. Skickar nöjt ett sms till junior att allt är fixat.

 

Jag missar sovtåget trots att jag är helt slut efter dagens flängande fram och tillbaka. Kanske är jag spänd inför det utlovade snöfallet. Enligt prognosen ska det komma nästan en meter snö det kommande dygnet. Junior sover redan djupt medan jag ligger och vrider mig i den lite för hårda sängen. Det är också för varmt i rummet. Som vanligt när man bor på hotell. Men det är något mer som gnager. Dagens debacle med den sönderkörda bindningen störde mig. Jag visste att det var självförvållat eftersom jag sett hur junior sparkade på bindningen när det fastnat snö under pjäxan. Jag vet inte hur många gånger jag sagt åt honom att slå bort snön med staven. Det störde att jag skällt på honom, och det störde att vi inte kunde åka mer skidor den dagen, för det var en jäkla fin dag fram tills dess. Jag hade betalat dyrt för resan och sett fram emot det så länge. Nu fick jag ingen riktig ro.

 

  

Klockan ett går jag upp ett varv till, drar undan mörkläggningsgardinerna från fönstret som vetter ut mot Obergurgls backar. Det har fortfarande inte börjat snöa - konstaterar jag besviket. Som vanligt när det utlovas stora snödump i Alperna så uteblir det allt som oftast. Endast några små fjäderlätta snöflingor dansar runt i luften i skenet av den enda lyktstolpen bakom hotellet. Det är en patetisk syn. Bredvid en lika ensam flagga som vajar lätt i de österrikiska färgerna. Jag har hyrt de bredare puderlaggen helt i onödan tänker jag och drar för gardinerna igen. Lägger mig och somnar äntligen.

 

I mörkret vaknar jag av mig själv och försöker klamra mig fast vid en dröm som redan är på väg bort. Att somna om igen är lönlöst. Som vanligt. Lyfter mobilen och hoppas att det ska vara dags för frukost. Klockan är fem. Fan också. Bara fyra timmars sömn. Ligger en stund och tittar på det gröna skenet från värmestrumpornas batteriladdare. Till skillnad från mig själv så var i alla fall de batterierna fulladdade. Lyssnar på ljudet av juniors andetag. Det var det bästa jag visste. Under skilsmässan var det ljudet av överlevnad. Hans andetag var min respirator på den tiden. Så länge han låg bredvid mig på natten och andades så var allt tryggt och bra. Nu var han tio år och sov i sitt eget rum sedan länge. Småbarnsåren var definitivt över och jag hade förlorat honom. Han hade blivit så självständig. Förutom när vi var på resa, då fick jag tillbaka honom. Det var en lyx.

 

Jag går upp och drar missmodigt undan gardinerna igen. Synen som möter mig får luften att gå ur mig. Snön vräker ner. Stora flingor som singlar ner och lägger sig som ett vitt täcke i mörkret. Min blick far runt. Det snöar så tätt att man inte ser backarna längre. Den österrikiska flaggan hänger snötyngd rakt ner. Men ens är jag klarvaken och får hålla mig för att inte väcka junior. Jävlar vilken pow pow säger jag tyst för mig själv. Jag har definitivt inte hyrt bredare skidor i onödan. Men junior som har fått smalare skidor än sina egna kommer nog att få det tufft idag.

 

 

I frukostbuffén råder det en lyrisk stämning. Alla är på hugget och lika otåliga som småungar på julafton. Det vita guldet singlar äntligen ner i stora mängder. Puderlarmet som kom var på allvar. Det är det första riktigt ordentliga snöfallet på hela vintern. Obergurgl som marknadsför sig som snösäkrast i Österrike kan andas ut. Nu levererar himlen - eller Frau Holle - mer snö än vad man kan önska sig. Och precis som talesättet; "Be careful what you wish for...", så ska det komma ett bakslag. Men det vet ännu ingen i den tidiga och uppsluppna stämningen i frukostmatsalen på The Moss Hotel längst in i Ötzdalen.

 

I skidrummet råder det en febril aktivitet när alla ska kränga på sig sina skidprylar, och redan där är det någon tyrolare som börjar stimma.

-Vad ska det där betyda? frågar jag någon som verkar kunna tyska, även om jag fattar på ett ungefär. Någon som verkar kunna tyska förklarar att stora delar av systemet är stängt på grund av det massiva snöfallet men att ett par liftar vid Hohe Mut håller öppet. Jaha, vilket jäkla antiklimax tänker vi och knatar ut till skidbussen som ska ta oss till andra änden av byn.

 

Bussen som dröjer står antagligen och slirar någonstans nere i Sölden. Vissa tröttnar och börjar pjäxklydda genom byn. Jag är villrådig och rådgör med junior. Vänta eller gå? Det är 700 meter och görbart men jobbigt om man har klassisk alpinsula och inte gripwalk.

 

 

Men precis som vi börjar gå så kommer faktiskt bussen. Vilken lättnad. Under tiden som vi stått där så har det ramlat ner en decimeter snö till och det som vi fått på oss har redan börjat tina och blöta ner oss. Här nere i byn är snön tung, och trots att Obergurgl ligger på 1930 meter och det är januari så är det knappt minusgrader.

 

Gondolen Hohe Mut Bahn går endast till mittenstation, och sedan finns det ett par stolsliftar till som är öppna. Vi har cirka 300 höjdmeter att jobba med då vi inte kommer längre upp än 2200 meter. Det räcker inte för att nå någon fluffig pudersnö som jag drömt om. Det snöar fortfarande ymnigt men luftfuktigheten är hög och snön är tungåkt och ska suga musten ur våra ben. Här hjälper det inte mycket att jag hängt på gymmet hela vintern och hyrt lättare skidor. Junior verkar dock ha en förmåga att ta sig genom snön med lätthet oavsett skidor och obefintlig förberedande benträning. Av någon anledning så kommer jag att tänka på hans kära mor som med samma lätthet kunde ta sig genom Bangkoks betongdjungel utan att fälla en enda svettpärla. Jag svettas nästan lika mycket här i snön precis som i världens varmaste huvudstad.

(Knappt relaterat inlägg: Med barn i Bangkok 2016)

 

 

-Pappa, jag älskar de här skidorna! ropar han nöjt och drar iväg i ett bomullsvitt Narnialandskap . Jag ler och följer efter, mina farhågor om att Poachern skulle vara för smal hade inte besannats. Eftersom alla som vågat sig ut denna dag nu samlats i några få backar så var allt uppkört redan efter första åket egentligen. Även junior skulle få mjölksyra och förlora kampen mot den tunga snön. Ganska snart var vi slutkörda med både blöta handskar och igenimmade goggles som var omöjliga att få ordning på. Jag förstod också varför liftarna var stängda ovanför trädgränsen. Flatljus och dålig sikt är en skidåkares sämsta vän och här längre ner i systemet var det bara träden som kunde ge några referenspunkter om var man befann sig. Vi bestämmer att glida ner mot Hohe Muts dalstation och tänka över situationen. Jag startar 360-kameran som sitter på en selfiestick tejpad på staven.

 

På grund av snödjupet i pisten och att sikten påminde om insidan på en pingisboll blev åkningen lynnig och inte alls så kul som jag hade föreställt mig. Att både hålla koll på skidorna i den stökiga snön och var junior befann sig i backen kunde vara nog så stressande om man inte känner till terrängen. Jag försöker alltid ha honom framför mig så att jag har koll men kommer ideligen ikapp och åker förbi eftersom jag är snabbare. Och det är då det händer. Jag tappar bort honom.

 

 

Jag hade hyfsad koll på terrängen då vi åkt samma backe första dagen. Slutet av pist nr 6 är en blå rätt så lång och ganska rak sträckning ner till dalen. I början så delar den sig i två nivåer för att sedan gå ihop igen ett par hundra meter längre ner. I slänten mellan nivåerna så bjuds det på lite kort och småbrant "offpist" där vi tidigare haft några sköna åk. När jag passerar junior så säger han att han ska åka ner där medan jag fortsätter rakt fram. Inga konstigheter, han borde dyka upp nedanför mig på höger sida vilken sekund som helst. Eftersom jag stannar till en kortis blir jag osäker på om han har passerat eller är kvar ovanför. Det här är alltid dilemmat när man tappar bort varandra i backen. Ska man stå kvar och vänta in eller ska man åka vidare och kolla längre ner?

 

Det här hände en gång i Champoluc förra året när någon av oss svängde in i skogen för en snabb revirpinkning och sedan inte fattade om den andra var ovanför eller nedanför i pisten. En panikartad minut uppstod innan vi hittade varandra och återförenades. Det osynliga gummibandet mellan oss hade sträckts ut för långt för vårt eget bästa. Ingen av oss hade glömt det men nu hade det hänt igen. Den gången hade det varit bra sikt. Nu var det dålig sikt. Det som gjorde att jag inte fick panik på riktigt var att vi hade skogen som referens och att vi var nära dalstationen. Motsvarande situation i högalpin miljö hade varit fruktansvärt.

 

Bara han inte ramlat och fastnat någonstans. Återigen, stå kvar och vänta eller glida längre ner? Resonerar fram och tillbaka i huvudet. Tänk om han fick sådan fart nedför slänten så att han redan är nere i dalen och väntar på mig? Eller...? Vi hade ju mobilerna så klart men eftersom handskar och allt var blött och fuktigt och sugit fast runt kroppen så vill man helst slippa börja kränga av sig och leta fram mobil och dessutom brillorna. Jag vill bara att vi ska få syn på varandra i backen så fort som möjligt. Det var också därför som jag köpt en röd jacka som skulle var lätt att urskilja på håll i pisten. Tycker mig se färska spår i snön och tänker att det är nog Dylan som som precis åkt förbi.

 

Jag glider ner och stannar. Blir osäker. Ropar på honom, men ljudet är dovt och når inte fram. Åker en bit till. För långt? Ropen stoppas av de fallande snöflingorna och landar framför mig. Absorberas av Narnia. Glider lite till. Mina goggles immar igen och jag ser ingenting, och att åka utan gör att snön blåser in i ögonen. Till slut stannar jag för att ringa och inser samtidigt att kameran rullar vilket jag hade glömt. Jag försöker stoppa inspelningen med mina blöta fingrar som halkar omkring på skärmen innan jag lyckas och kan ringa upp junior. Hoppas han har ljudet på nu då och hör signalen för Guds skull tänker jag högt. Han svarar direkt och förklarar var han står. Jag vrider på mig och tittar uppåt backen och skymtar något bakom ett krön som ser ut som en grå hjälm. Säger till honom att glida fram en aning, och så får jag äntligen se en vinröd jacka uppenbara sig. Det är han. En sådan oerhörd lättnad. Vi lägger på och han glider ner till mig och vi kramar om varandra.

 

 

Vi drar ner till dalstationen där vi träffar på "Riksdags-Madde" med sällskap som också bor på vårt hotell. Hon är babblig och rolig och föreslår att ta en bild på far och son tillsammans. Absolut säger vi och håller med om att vi ska ta ett "sweet reunion-foto"  

 

 

Jag slänger upp skidorna på axeln men junior stakar sig fram så länge det finns snö på vägen, och vid det här laget så är det snö precis överallt. Jag kan inte påstå att Obergurgl är en särskilt mysig alpby, men nu när allt är inbäddat i ett snötäcke så har det sin charm.

 

 

På kvällen efter middagen när vi gått upp på rummet och chillar kommer jag på att jag hade ju en inspelning från dagen. Filmen är ungefär en halvtimme lång och jag hoppar fram till slutet då vi tappar bort varann. Klipper ut och redigerar den delen så att jag kan spara ner och kolla tydligare. Drygt tre minuter är klippet men det kändes betydligt längre när det pågick. Så länge råfilen är i 360-format så är den lite grynig och det är först när man "plattat" till den som detaljerna framträder. Jag tittar på den en gång och blir en aning konfunderad men kan inte sätta fingret på vad det är jag själv reagerar på. Jag visar klippet för junior som ligger bredvid mig i sängen. Han säger inte ett ord först men jag noterar att han blir helt ställd och redan innan klippet är slut så kommer tårarna.

  

 

När jag tittar på filmen igen så ser jag ju faktiskt hur han ramlar bakom mig, bara några sekunder efter jag vänt mig om för att konstatera att jag har honom under uppsikt. Så fort kan det tydligen gå.