Spontanresan till Galdhøpiggen Sommerskisenter
Hotell Fossheim, Lom. Fredag 19 maj.
-Näe, det är nog ingen idé att försöka åka skidor där i morgon. Backen är ockuperad av slalomklubbarna, så det kommer nog inte finnas mycket plats för er att åka på...
Det är en slalompappa på hotellparkeringen som upplyser mig om sakernas tillstånd. Jag blir genast irriterad, mest på mig själv kanske som inte gjort en ordentlig research inför den här lite för dyra och uttröttande sjutimmarsbilturen till Norge - Men även på Galdhøpiggen Sommarskisenter som inte med ett ord på sin hemsida nämner att det kan vara lite knepigt för oss vanliga dödliga skidåkare att ta några härliga svepande svängar i de breda pisterna. Och inte heller ett knyst om saken då jag ringt upp till skicentret dagen innan och frågat om vägen upp var farbar med sommardäck. Nere i Lom var det försommar men uppe på liftparkeringen var det vårvinter. Hemsidan rekommenderade vinterdäck, men jag orkade fan inte byta tillbaka nu när jag nyss hade slängt på sommarsulorna. Det fick bära eller brista. Nu var jag mest bekymrad om huruvida det skulle bli någon skidåkning över huvud taget.
Vi var på rull redan vid halvsju på morgonen och är framme i Lom i skaplig tid. Rummet är inte ens klart när vi kommer och vi har flera timmar att spendera i den mysiga lilla stan som egentligen bara består av en korsning med de viktigaste butikerna, samt en tusen år gammal stavkyrka. Man når allt till fots. Det är pittoreskt och så där norskt gemytligt, men ändå känner jag mig missmodig. Det blåser lite för mycket och det var väl säkert ännu värre upp på kalfjället misstänkte jag. Om det nu ens skulle vara möjligt att åka skidor för oss som inte tillhörde någon slalomklubb. Ja, det här kanske var en korkad idé från första början. Vi hade antagligen åkt hit helt i onödan. Jag var en idiotisk pappa som drog med min son på ogenomtänkta småresor kors och tvärs över landet.
På kvällen äter vi en god men svindyr middag på hotellets restaurang. Det är fine dining och antagligen Loms flådigaste matställe. Jag hade bokat ett bord redan innan vi for hemifrån och hade inte haft tid att kolla upp menyn. Det var bara att blunda och betala, och jag tröstade mig med att kronkursen ändå hade blivit utjämnad sedan jag var här senast, det vill säga åren jag jobbade här 2001-2007. Jag hade aldrig känt för att återvända till Norge för en nöjesresa. Förrän nu.
(I senaste resebarometern så är tydligen Norge ett av få länder som för oss svenskar blivit "billigare" att resa till).
A room with a view. Hotell Fossheim, Lom. Norge.
I vanlig ordning så hänger vi på låset till frukostbuffén. Några andra gäster är också uppe och vi blir upplysta om att vägen upp till Juvasshytta från och med dagen innan är helt farbar med sommardäck. Annat hade det varit bara ett par dagar tidigare på deras nationaldag, 17 maj, då var det fortfarande isigt och ett 20-tal bilar hade legat huller om buller på fjället med kaos som följd. Vi kom alltså dit med en dags marginal. Och visst hade det slutat blåsa den här morgonen också. Allt kändes mycket bättre när vi satte oss i bilen och for iväg upp mot fjället. Jag hade dessutom skruvat ner förväntningarna vad gällde själva skidåkningen.
Så fort vi kommit ovanför trädgränsen så ändrar landskapet drastiskt skepnad. Vägen slingrar sig upp mot högfjällsområdet Jotunheimen - Jättarnas hem, och här ligger även Glittertind (2452 möh) som numera är det näst högsta berget sedan glaciären smält ner några meter. Galdhøpiggen (2469 möh) har alltjämt varit det högsta berget om man mäter fast mark. Norge har hela 185 toppar på över 2000 meter. Motsvarande i Sverige är endast 11 toppar med Kebnekaises 2096 meter som högsta. Här ligger liftparkeringen på 1850 meter vilket gör Galdhøpiggen till det berg som faktiskt är lättast att bestiga.
Helt plötsligt så ser vi ju backen och den enda släpliften som ligger där och badar i sol. Och några moln. Det ser ut att finnas en hel del öppna ytor att åka på, i alla fall så här på avstånd. Vi passerar Juvasshytta och tar den sista biten fram till liftparkeringen som redan verkar full. Jag hade i min enfald trott att vi skulle vara först på plats då vi varit ensamma på vägen upp, men liften hade tydligen öppnat redan klockan sju på morgonen och alla alpina klubbar är redan där.
Galdhøpiggen Sommerskisenter. 2023-05-20.
En norsk liftwaffe hjälper oss att köpa liftkort till rabatterat pris, men med nya chipkort som vi också måste köpa så blir det nästan ändå en norsk tusing för kalaset. Jag tycker någonstans att hela den här grejen kanske kostar mer än den smakar, att min jakt på 50 skiddagar under mitt femtionde levnadsår möjligtvis går till överdrift (det här är f.ö. min 48:e dag). Men det här är en tanke som skingras med de sista molnen när vi väl har kommit upp på toppen och vänder oss om och blickar ut över det enorma fjällmassivet som breder ut sig åt alla väderstreck.
Galdhøpiggen Sommerskisenter. 2023-05-20.
Visst har slalomklubbarna ockuperat en stor del av backen men det finns ändå tillräckligt med yta att åka på. Jag börjar med mina Deacon 80, men snön är lite för tung för dem så efter ett par åk byter jag till Paradise som flyter bättre, särskilt på den orörda slushen utanför de preparerade pisterna. Nu åker vi ju inte på själva Galdhøpiggen, men skråar man bortöver lite så ser man toppen på Nordeuropas högsta berg. Vi når som mest upp till 2200 meter med liften. Det är sagolikt vackert här uppe och som vanligt räcker inte superlativen och adjektiven till, men en sak är säkert, det är värt varenda norsk oljedollar att få stå här uppe och uppleva det här scenariot.
Heja Norge!
Vi är nästan ensamma "friåkare" här den här dagen, resten är så gott som åkare från alpina klubbar som ligger och nöter mellan portarna. Det ser oerhört tråkigt ut. Den tredje gruppen skidåkare är de som med turskidor och stighudar går upp på toppen av Galdhøpiggen. Från parkeringen tar det cirka fyra timmar enligt en svenne banan från Sälen som vi träffade. Jag sätter upp det på min att-göra-lista.
Med Galdhøpiggen i ryggen...
Vi har enorma åkytor för oss själva och Junior cruisar bekymmersfritt på alla underlag med sina twintipskidor, men efter några timmar klagar han på att snön är tung. Lutningen på backen är rätt så jämn och skön, typ en kilometer lång och fallhöjden är cirka 350 meter, vilket motsvarar Stötens dito. Upplevelsen motsvarar däremot Alpernas högalpina områden. Wow-faktorn är total och det är nästan svårt att begripa att man kan nå den här glaciären på en dagsresa från Mora.
Jotunheimen - Jättarnas hem.
Det är tur att vi har så mycket egen mat med oss för här finns inga flådiga toppstugerestauranger eller uteserveringar i backen att sitta och glassa på. Ingenting här påminner om Sälenfjällens exploaterade och tillrättalagda låtsasvärld. Här i Jättarnas hem serveras hundra procent ren naturupplevelse utan fjäsk.
Efter lunch verkar slalomklubbarna ha gett upp för dagen och helt plötsligt så har vi nästan hela anläggningen för oss själva. Plusgraderna är vid det här laget uppe på tvåsiffrigt och vi är tvungna att kränga av oss ett lager kläder. Värmen gör snön tung och Junior meddelar att benen värker och att han ger upp för dagen. Han sätter sig tillrätta i en snödriva intill liften och njuter av den intensiva glaciärsolen. Jag tar tillfället i akt och tar ett par åk på egen hand. Liften snurrar på i sakta mak men den verkar nästan ödsligt övergiven, och när jag kommer upp på toppen och tittar runt så syns det inte till en endaste annan människa över huvud taget. Det är bara jag där.
Galdhøpiggen Sommerskisenter. För den som vill ha en skidbacke för sig själv...
Det är så satans mäktigt att stå där och bara insupa omgivningen och inse att man har precis hela backen för sig själv. Slalompappan på hotellparkeringen hade haft fel. Jag hade ju för tusan hela fjällmassivet för mig själv. Sista åket. Full fart ner nu. Benen är starka men snön är tung och mjölksyran skriker i protest. Euforin är total när jag kommer ner.
-När ska vi åka hem pappa?
-Det ska vi göra nu, för nu är vi klara.
(Fast helt klara stämmer kanske inte. Två skiddagar återstår ju för att klara målet...)