Taste Like Chicken

 

I ett desperat försök att få till säsongens sista skidåkning kastade jag in två par skidor tillsammans med vandringskängorna i bilen och for västerut till vårt kära grannland. Här skulle det minsann slås två flugor i en smäll. Den här gången var det dock vandringen som var det primära målet. Skidåkningen skulle bli en bonus.

 

Planeterna stod helt plötsligt rätt för att kunna genomföra en liten expedition; jag hade precis gjort klart ett hus och kunde ta ledigt innan jag hoppade på nästa projekt, Junior skulle ändå bort med kära mor vilket var planerat sedan länge, och prognosen hade i sista stund svängt om och väderapparna hade lovat sol utan moln under åtminstone en dag.

 

Glittertind är granne med Galdhöpiggen som är det högsta berget. Så klart hade jag haft funderingar på att ta det istället, men Galdhöpiggen hade ett par nackdelar. Om man utgår från Spiterstulen som ligger i dalgången mellan de båda bergen så är bestigningen cirka 1500 höjdmeter vilket jag nog inte var redo för ännu. Veckan innan hade jag tagit Elgåhogna där höjdskillnaden är ca 750 m och mina fötter kändes inte riktigt mogna för att dubbla upp insatsen. Det positiva med Spiterstulen dock, är att man gå utan guide i sin egen takt då leden är glaciärfri.

 

Det andra alternativet för att bestiga Galdhöpiggen är att utgå från Juvasshytta som ligger betydligt högre upp och ger endast drygt 600 höjdmeter att avverka upp till toppen. En tämligen enkel match. Problemet här är att då ska man korsa glaciären vilket i sin tur betyder att man är tvungen att gå med guide och att knyta ihop sig i replag som verkar kunna bli hur stora som helst. På YouTube har jag sett grupper på över femtio pers. Ja, det faller ju på sin egen orimlighet att jag skulle vilja gå med så mycket folk. Jag föredrar att gå ensam i min egen takt, eller med sällskap av max ett par personer till. Ju fler man är, desto mer flams och trams, och mindre upplevelse av själva vandringen och naturen.

 

Glittertind i sin tur har också en alternativ utgångspunkt vilket är fjällstationen/hyttan DNT Glitterheim som ligger helt isolerat i en nationalpark på sydöstra sidan av berget. Biltrafik är förbjudet men det finns cyklar att hyra så att man kan ta sig de sista 7 km från parkeringen i Veodalen. Efter lite efterforskningar så kändes det som helt rätt nivå för mig som ett nästa steg. Drygt 1000 höjdmeter att ta sig an. När funderingarna hade mognat klart efter något dygn och jag laddat om väderprognosen för elfte gången - och kors i taget men både YR och SMHI lovade sol på onsdagen - så bokade jag in två nätter på hyttan där det ingick frukost och middag samt den klassiska nistepakken som det kallas på norska, alltså smörgåspaket.

 

Kostnaden för detta blev (efter att jag först löst årsmedlemskap hos DNT) 2 nätter á 1275 NOK, vilket omräknat blev 2666:- svenska riksdaler dagen för växlingen, och man får väl vara tacksam att den norska kronan för tillfället är lågt värderad. Brytpunkten för att det skulle bli billigare var just vid två nätter, så medlemskapet lönar sig bara om man bokar ytterligare en natt under året.

  

Efter en natt med alldeles för lite sömn och uppgång i svinottan så begav jag mig iväg från ett gråmulet Mora och det skulle bara bli värre under dagen. Väl framme i Lom så hade de regntunga skyarna bestämt sig för att släppa ner allt sitt vatten precis där min bil befann sig. Mina planer på en campingnatt med efterföljande skidåkning på Jotunheimen gick därom intet. Om det nu inte skulle spricka upp rejält till nästa dag då, jag hade ju en förmiddag till godo för fri lek.

 

Med vindrutetorkarna på högsta hastighet svängde jag spontant in på Fossheim Hotell och frågade efter ett rum som man gjorde förr i tiden. Jag visste att stället var bra då jag och Junior bott här två år tidigare (Inlägg: Skidåkning på Galdhöpiggen). Fick det sista lediga och det kostade 1800 norska oljedollar, inklusive frukost. Det var det värt. Tog in mitt bagage och somnade genast i Norges skönaste säng.

 

 

 

Dagen efter var det fortfarande grått och blött på morgonen och all pepp på att åka skidor hade runnit bort och försvunnit i Støaforsen som rinner genom Lom. Prognosen gav ingen ljusning förrän nästa dag, och det var väl det viktigaste. Planerna på att dra till Stryn eller möjligtvis Krossbu kastade jag överbord och dröjde mig kvar i hotellets frukostbuffé istället. Efter att ha packat om väskorna lite och förberett för cyklingen tog jag så sakteliga sikte på Glitterheim. Stannade i Randsverk och skickade ett sista sms till Junior att jag kommer befinna mig off-grid ett par dygn.

 

Efter ett tag så tappade jag signalen på både Google map och bilens GPS och hade ingen aning om hur långt det var kvar till Veodalens parkering. Jag såg inte till några andra bilar under färden på den slingrande grusvägen. Det var dags för lunch så jag stannade bilen vid vattendraget och drog igång Trangiaköket som värsta vildmarksguiden, fast jag egentligen är värsta amatören.

 

  

 

 

 

 

  

 

Redan bakom nästa krön så uppenbarade sig parkeringen där jag genast träffade några andra vandrare och fick lite goda men också onödiga tips om Glittertind. Fick dessvärre inte med mig allt i ryggan utan var tvungen att ta bagen också vilket gjorde cyklingen lite komplicerad. Visst, det fanns  cykelvagnar man kunde ta också men det var jag för stolt för. Med facit i hand hade jag kunnat skippa både stavar och stegjärn och lite annat tjafs. 

 

Cyklingen till Glitterheim lutar svagt uppför nästan hela tiden så efter att ha avverkat de dryga 7 kilometerna till hyttan så var jag rejält svettig och mer än nog uppvärmd inför nästa dags bestigning av Nordeuropas nästhögsta berg. Fast som en gång i tiden, när jag gick i mellanstadiet, var det högsta berget minns jag att vi fick lära oss. På den tiden var snökappan på toppen så tjock att höjden översteg Galdhöpiggens bergfasta topp som alltså saknar glaciär. Antar att det är toppens form som gör att det inte bygger på någon snö där på samma sätt som sker på Glittertind. Någon får gärna förklara. På senare år så har i alla fall snösmältningen gjort att ett tronskifte om det högsta berget har ägt rum.

 

För att klargöra: Om man räknar bergfast grund så är Galdhöpiggen 2469 m, och Glittertind 2454 m. Förr i tiden, på det oskyldiga och analoga 1900-talet så räknade man höjden inklusive snötäcket, och då var Glittertind obönhörligen herre på täppan.