* Vandring, Sverige grövelsjön, meindl, salomon mtn 30, storvätteshågna

Gryningsräd till Storvätteshågna

Jag fick för mig att göra en solovandring upp till Storvätteshågna, alltså Dalarnas högsta fjälltopp som når upp till 1204 meter över havet. Jag gillar ju att nostalgitrippa, både i verkligheten och digitalt, alltså både att återvända till besökta platser från förr och/eller att skriva ner resor från minnesbanken. Till Storvätteshågna vandrade vi som sjätteklassare hösten 1984, och jag tänkte att det skulle vara kul att genomföra det en gång till. Den gången utgick vi från Lövåsen, men dagens vandring skulle ske från Grövelsjön eftersom jag har tillgång till en stuga där.
 
  
Det här är ett utkast som legat och dammat sedan förra hösten, men nu en regnig augustikväll nästan ett år senare så är det väl dags att skriva klart det. Ska försöka att inte bli långdragen. 
 
Jag hade några kriterier inför vandringen innan den blev av. Det skulle helst vara både myggfritt och folkfritt. Jag ville också se soluppgången på plats, så det fick ju inte heller vara mulet. Därtill skulle jag också vara både jobb- och barnledig. Jag vandrar gärna med Junior men tänkte att det här blir nog för långt för honom. Tror det är cirka 18 kilometer fram och tillbaka. Det fick inte heller vara så sent på hösten att jag inte skulle hinna tillbaka innan mörkrets inbrott. Det är tydligen mycket som ska stämma för att det ska fungera.
 
Den 8 oktober 2022 stod i alla fall planeterna rätt och jag gav mig av norrut kvällen innan.
Stannade i Idre och grundade med en stadig pizza som är varje seriös vandrares självklara kolhydratuppladdning inför en toppbestigning.
  
  
Det var också dags att testa Trangiaköket i skarpt läge. Jag hade varit in på Nära Fjället i Mora och inhandlat ett exemplar men bara satt ihop det och testkört det med gasol en gång hemma i köket. Jag ska villigt erkänna att jag var en av alla de svenskar som hemfallit åt fjällvandring under pandemiåren då vi var belagda med reseembargo. Ja, svenskarnas mitt resmönster har verkligen förändrats; tidigare hade jag som princip att aldrig skriva om resor gjorda i "tråkiga" Sverige, men pandemin hade verkligen blivit en ögonöppnare och Sverige är verkligen fantastiskt.
 
För att få njuta av soluppgången på fjället utan pöbeln så var det att kliva upp i svinottan och komma iväg så fort som möjligt för att genomföra en gryningsräd mot Dalarnas högsta topp. Strax efter sju så påbörjar jag vandringen från Grövelsjöns sommarparkering. Det står ett par andra bilar där med rimfrost på rutorna så de ligger väl och sover någonstans. Förhållandena är perfekta förutom att det viner en snålblåst runt nacken. Men jag är förberedd så det gör inget. Jag är taggad.
 
Gryning i Grövelsjön. 
 
Just det, jag fick också anledning att inviga min nya Salomonrygga som egentligen är avsedd för skidåkning som den är optimerad för. En 30-liters med skidfästen och andra finesser. Nu i skrivande stund har jag hunnit köra en säsong med den, både i Alperna och på hemmaplan med vandring och med skidorna på ryggen. Kan verkligen rekommendera den. Bra stöd och avlastning i höftremmarna. Finns ett inlägg här med "skidvandring": Expedition Sonfjället - Härjedalens Ayers Rock.
 
 
 
 
Morgonen och färgerna är fina i det karga landskapet. Under natten har det varit minusgrader och i de små gölarna har det bildats en tunn isskorpa på ytan. Vintern var i antågande. Inte en levande själ i sikte. Inte ens en ren. Vandringen upp till Fosksjöarna tar cirka en och en halv timme. Vinden har tilltagit rejält och jag söker lä bakom en stor sten där jag intar frukost. En varm kopp kaffe har sällan smakat bättre. 
 
Fikapaus with a view. Fosksjöarna, Grövelsjön. 
 
  
 
Hittills har vandringen varit tämligen enkel. Lite stenigt delvis men mestadels ganska flackt. Nu väntar en brant framför mig om jag vill gå rakaste vägen. Cirka 200 höjdmeter säger kartan. Det är att vika av från leden ett tag och här finns inga ledkryss, men det är bara att följa de upptrampade stigarna och sikten är klar - så jag väljer att ta mig an den tuffaste delen av dagens vandring istället för den flackare omvägen.
 
När jag har kommit upp en bit och vänder mig om så kan jag ana två prickar som rör sig i väster i riktning mot sjöarna.
 
 
 
När man kommit upp på platån så är det en rätt så enformig vandring fram till den högt belägna Santesontjärnen, och där bakom Dalarnas egna Titicacasjön kan man skymta Storvätteshågna som på håll inte ser mycket ut för världen. Det är knappast någon dramatisk eller karaktäristisk topp som Matterhorn eller ens Städjan för den delen, utan mera som en liten upphöjning som är lätt att missa om man råkar gäspa när man sveper förbi med blicken. Mycket skrik för lite päls om man säger så. Men det är trots allt Dalarnas högsta topp och det kan man inte ta ifrån den. Jag rundar tjärnen och tar mig fram den sista biten, och visst känner jag igen stenröset från skolresans vandring hit 1984.
 
Storvätteshågna. Platt men högt...
 
   
 
På toppen blåser det rejält och jag försöker kura ihop mig så gott det går mellan två halvstora stenblock. Det hjälper inte mycket. Vilar och sveper i mig det sista kaffet. Kollar tiden. Tre timmar tog det upp. Blickar tillbaka västerut mot leden och Norge. Dronningens silhuett tar man inte miste på. De två prickarna har rört sig närmare och har nu blivit tre. En hund också. Jag väntar in dem.
 
Storvätteshågna anno 2022.  
 
Jag räcker över mobilen och placerar mig själv på stenröset. Samma plats som 38 år tidigare. Mycket har hänt sedan dess och bilden nedan väcker minnena till liv, men det är en annan historia.
 
Storvätteshågna anno 1984. 
 
Storvätteshågna med "Dronningen" i fjärran. 
 
Efter cirka trekvart på toppen säger jag hejdå till hunden och dess ägare och beger mig neröver igen. Följer leden så att det blir lite variation och skonsammare för knäna. Sneddar ner höger mot Övre Fosksjön och slår sedan läger en bit från träbron. Dags för lunch; en frystorkad chicken korma som jag är alldeles för hungrig och otålig för att låta bli färdig. Tuggar i mig de små hårda bitarna som inte kokat klart, men på fjället är man inte kräsen. Maten värmer gott i blåsten. På andra sidan vattendraget ser jag plötsligt ett par andra vandrare. Vi nickar åt varandra när våra blickar möts. 
 
 
 
 
Det är vackert men jag har ingen ro att sitta kvar. Det blåser för mycket och så fort jag ätit upp rafsar jag ihop prylarna och ger mig av. Strax kommer jag ifatt en kvinna med hund och jag tycker att det börjar bli lite väl tjockt med folk på fjället. Molnen drar in och det singlar till och med ner lite snöflingor en stund. Fjället har ändrat karaktär. Det magiska från morgonen och soluppgången är bokstavligt talat som bortblåst. Nu vill jag bara tillbaka till bilen så fort som möjligt. Det börjar kännas i benen också och sista kilometerna blir långa tycker jag. Meindl-kängorna är dock fantastiska och fötterna varker skaver eller värker.
 
  
Stenhård vandring... 
 
    
 
När jag äntligen kommer tillbaka till parkeringen är klockan strax efter två. Vandringen har tagit sju timmar totalt. Sträckan från Grövelsjöns sommarparkering till Storvätteshågna är 18 km fram och tillbaka. Stigningen cirka 400 höjdmeter. Utgår man från fjällstationen är det 20 km. Väljer man istället att vandra från Lövåsen så blir det 22 km vilket vi som sjätteklassare alltså gjorde 1984. Iförda gummistövlar med strumpor som korvade sig ner till tårna. Ur tid är leden...