Expedition Sonfjället - Härjedalens Ayers Rock
"Vik inte av från leden, man kan faktiskt gå vilse. Och tänk på att Sonfjället är björntätast i hela Sverige..."
Att man skulle kunna åka skidor på sommaren på så nära håll hade jag först ingen aning om, men efter att ha läst en artikel om det kunde jag inte släppa det. Så en fredag i juni någon gång mellan hägg och syren lämnade jag Dalarna och begav jag mig norrut mot det härliga Härjedalen.
Sonfjället, Härjedalen. 2 juni 2023. Vemdalsskalet och Björnrike skymtar i bakgrunden.
På håll ser Sonfjället ut som Härjedalens svar på Ayers Rock där det ligger i ensamt majestät några mil väster om Vemdalen. Jag hade fångat det på bild när jag var där och åkte skidor veckan före påsk. Att jag två månader senare skulle vandra upp där med utrustningen på ryggen och ta ett åk nerför fjället hade jag så klart ingen aning om då.
Sonfjället (även Sånfjället) sett från Vemdalsskalet, 30 mars 2023.
På parkeringen står det en handfull varianter av husbilar, de flesta utlandsreggade vad jag kan se. Tyskar och fransmän på upptäcktsresande till det vilda och exotiska Skandinavien i norr. Landet längst bort - Ultima Thule.
Jag parkerar om min hyrda minicamper ett par gånger innan jag är nöjd. Lite så där att man har ryggen fri och med utsikt upp mot fjället. Vädret har varit omväxlande hela dagen och prognoserna har pekat åt olika håll hela veckan, och det var först dagen innan jag bestämde mig och bokade vagnen. Nu blåser det lite snålt och jag slänger i mig lite mat och kaffe i all hast innan jag gör mig i ordning för vandringen och fäster skidorna på ryggsäcken.
I ett annat meddelande hade jag fått infon att det var bara att knalla rakt upp från parkeringen på Nyvallen. Lätt som en plätt alltså. Behöver ju inte ens studera några ledkartor tänkte jag. Bra, jag var angelägen om att komma iväg så fort som möjligt.
Innan jag ger mig av samtalar jag med en tysk man på parkeringen och berättar om min plan att vandra upp och åka skidor ner och att han är det enda vittnet till det här spektaklet. Jag skojar om att i fall jag inte har dykt upp inom ett par timmar så har jag antingen blivit överfallen av en björn eller ramlat och slagit huvudet i en sten. Det finns ändå ett allvar bakom kommentaren. Björnarna rör sig över hela fjället och jag hade ingen aning om det skulle vara brant eller halt på vägen upp. Han säger att han ska börja leta om jag inte kommit tillbaka inom tre timmar.
Så fort jag kommer in bland växtligheten så blir det lä och redan där är jag för varm och törstig, men jag vill inte ta av mig ryggan med skidorna nu så jag fortsätter tills jag kommer upp till den lilla stugan som jag sett på något instagramkonto. Ja men då var jag ändå på rätt väg tänker jag och gör misstaget att snedda upp till höger om stugan. Hade jag tagit vänster så hade jag sett skyltarna med alla leder som verkar utgå härifrån. Här kommer de första tvivlen och då har det knappt börjat gå uppför än. Kränger av rygga och jacka, och tar några klunkar vatten. Men så ser jag en orange ledmarkering och får nytt hopp. Med jämna mellanrum slår jag ihop stavarna för att skrämma iväg eventuella björnar.
Efter att ha vandrat en stund i ett vackert sagolandskap med fjällbjörkar så måste jag ändå vika av från leden då jag inser att jag nog gått för långt västerut. Jag tvekar en stund men så drar jag rakt upp mot en brant. Det är snårigt och skidorna fastnar i grenarna. Jag når snön men precis så här på gränsen så är den porös och jag sjunker igenom. Försöker sicksacka mig fram mellan snö och täta grenar. Kämpar lite till. Det blir allt brantare ju högre upp jag kommer. Tvivlar igen och ifrågasätter mig själv som inte kollat upp det här noggrannare. Borde jag vända och ta mig ner till leden igen funderar jag. Blir villrådig. Tittar ner och tänker att aldrig, inte när jag kommit så här långt. Fortsätter uppåt på måfå.
Men så öppnar det upp lite i en glänta och så här långt upp så bär faktiskt snön under mina kängor vilket underlättar vandringen betydligt. Det ger mig ny motivation och en stund senare så har jag passerat trädgränsen. När jag stannar upp för att hämta andan och vänder mig om så ser jag hela vägen bort till liftarna i Vemdalen och Björnrike och då vet jag att det var värt resan hit.
Men nu börjar det bli brant på riktigt. Och halt. Framför mig stirrar jag in i en vägg av snö, och jag är tacksam för stavarna som både ger stöd och avlastning. Jag är tvungen att sparka in kängan i snön för varje steg för att skapa mina egna trappsteg. Längre upp finns ett krön med en klippavsats och barmark som jag tar sikte mot, det får bli min basecamp tänker jag. Det är jobbigt som helvete och tvivlen sätter in igen. Halkar jag nu så är jag rökt, då kommer jag kana ner och landa i fjällbjörkarna och kan säga god afton till sprucken mjälte och brutna revben för att sedan bli matlåda till en vårhungrig björnfamilj. Benstyrkan har jag i alla fall känner jag efter den här långa skidsäsongen som aldrig tycks ta slut, men konditionen lyser med sin frånvaro. Jag skulle aldrig kunna springa ifrån ens en fjällämmel, än mindre en björn.
När jag når krönet har det gått nästan en timme sedan jag lämnade Nyvallen och jag håller på att törsta ihjäl. Kränger av mig ryggan och sveper halva vattenflaskan. Vilar och tar nöjt en selfie eftersom jag inbillar mig att jag snart är uppe. Samtidigt ringer Junior. Han är orolig för mig. Jag lugnar honom. Skickar selfien. Förutom tysken på parkeringen så är han den ende som vet att jag är här och irrar omkring på Sonfjället.
Efter krönet så når jag strax upp på en platå intill Lillfjället och ytterligare lite längre fram så kommer jag på leden igen men möts av en skylt som säger att den är avstängd på grund av rasrisk. Jag ser ju snön där framme men vill respektera förbudet då jag misstänker att det faktiskt betyder något.
Blicken sveper över landskapet för att spana efter björn. Det verkar lugnt på fjället den här sena eftermiddagen. Björnarnas favoritområden är tydligen Gråsidan och Korpflyet och dit är det några kilometer.
Som en lydig svensk följer jag den nydragna leden en bit men inser att den är på väg åt helt fel håll och viker trotsigt av även från den. Tragglar mig över ett stort stenparti som inlandsisen placerat där bara för att jävlas, och där stavarna inte får något grepp. Jag måste vara Sveriges sämsta fjällvandrare. Och så kommer ännu en brant och ett nytt snöfält, men jag förstår samtidigt att det är rännan som ligger där framför mig. Men jag måste upp en bit till där snön börjar så att jag verkligen maximerar det här åket med så många fallhöjdsmeter som möjligt.
Segerns sötma...
Känslan när jag når toppen av snörännan är nästan obeskrivlig. Jag är så otroligt nöjd. Det är den tuffaste så kallade bergsbestigningen jag genomfört med skidor och pjäxor på ryggen. När jag kollar tidsstämplarna på bilderna ser jag att det tog 1 timme och 45 minuter från parkeringen upp hit. Höjden torde vara kring 1100 meter. Nu väntade väl cirka två minuter effektiv skidåkning ner till skogsbrynet igen, och sedan vandringen tillbaka till bilen. Jag hade en hel timme på mig innan tysken skulle få för sig att ringa fjällräddningen.
Fjällfulness in Paradise...?
Nu handlar den här expeditionen kanske inte så mycket om just skidåkning i sig, utan mera om naturupplevelsen. På köpet får man ett träningspass i en härlig miljö, och bonusen blir att man får glida ner på skidorna. I mitt fall just det här året är även att jag får tillgodoräkna mig en åkdag, och det här blir den 49:e i ordningen. En dag återstår alltså för att nå mitt mål den här säsongen.
Efter att ha vilat en kvart så är det hög tid att dra på sig pjäxor och skidor. Det är en härlig känsla att släppa på farten utför, snön är fast och fin med lite slush på toppen. Det är greppigt och lutningen är optimal. Runtom är allting grönt. Det är en smått surrealistisk upplevelse. Jag vill både ta hela åket i ett svep för att få farten och adrenalinrushen, men samtidigt vill jag inte att det ska ta slut så fort nu när jag ägnat hela dagen till att komma hit. Jag måste stanna och ta några bilder också. När jag gick uppför Gesundaberget hade jag hittat en tripod på marken som jag så klart tog hand om. Den blir perfekt om man själv vill vara med i bilden även om jag som vanligt gör mig bäst på avstånd och i motljus.
Sonfjället någon gång mellan hägg och syren...
Jag provar att ta några bilder med självutlösaren innan jag tröttnar, jag har bara tio sekunder på mig och hinner aldrig få till en actionposering. Det här är möjligtvis en negativ aspekt av soloexpeditioner men annars så uppskattar jag stillheten med att göra såna här turer på egen hand. Sinnena skärps och upplevelsen höjs. Det ger ett tillstånd av mindfulness - eller fjällfulness som vissa säger. Ju fler personer man är desto mer surr och flabb uppstår där både jaget och upplevelsen upplöses i gruppens massa. Men man måste kanske vara lite semi-introvert för att förstå vad jag menar.
Sedan blåser jag i alla fall hela vägen ner till fjällbjörkarna och glider den sista biten tills snön tar slut och skidorna står på barmark. Jag får ta av dem och hoppa över en bäck men sedan kan jag skråa en bit till innan det definitivt är slut och jag får byta om till kängorna igen och vandra den sista biten till parkeringen. Det är snårig fjällbjörkskog och skidorna fastnar i, men det är åtminstone nerför nu och promenaden går lätt. Plötsligt ser jag baksidan av stugan där jag tog fel väg i början och inser hur "rakt upp" det faktiskt hade varit, men med facit i hand så fick jag en intressantare väg upp på fjället.
Barmarksträningen har börjat...
Jag klockar in på parkeringen två timmar och femtio minuter efter att jag påbörjat vandringen, alltså med tio minuters marginal innan tysken skulle börja kolla efter mig. Jag ser honom på parkeringen med kikaren i ena handen och en öl i den andra. Han frågar om jag inte såg någon björn. -Dessvärre inte, svarar jag självsäkert. Så här i tryggheten vid bilen är det i alla fall lätt att säga att man gärna hade sett en björn, åtminstone på långt avstånd. Men jag är oerhört tillfreds med upplevelsen från vandringen och skidåkningen så här en vecka innan skolavslutningen. Skidsäsongen har i detta nu pågått i exakt ett halvår. Men ett åk återstår och det måste så klart göras på ett storslaget sätt.
-No bear, but now beer...
Högupplöst karta över Sonfjället:
A room with a view...
(Det kommer möjligtvis ett inlägg med en recension om den här minicampern från Mink Campers / xmore.se)