Städjan - Dalarnas vulkan...
Från botten till toppen. Både bokstavligt och bildligt.
Det höll på att gå åt helvete redan från början. Planen var förvisso bra, jag hade slängt på vinterdäcken kvällen innan och packat det mesta. Klockan sju följande morgon var jag på rull men redan utanför 70-skyltarna så larmade instrumentpanelen om lågt lufttryck i ett av däcken.
-Fan också! Det var bara att vända tillbaka till macken i Mora och fylla på runt om. Kalibrerade systemet under färd men snart indikerade samma däck igen. -FAN OCKSÅ! Om jag hade pyspunka så var det bara glömma dagens vandring. Jag svängde av och försökte se om det satt en skruv i däcket. Hittade inget, så tillbaka på macken och kolla trycket igen. Verkade vara ok, kalibrerade systemet en gång till och fick äntligen fyra gröna lampor. Nu hade jag förlorat trekvart och det hade redan börjat ljusna.
När jag till slut kom fram till Nipfjällets vinterparkering som var min tilltänkta utgångspunkt kändes det knappast bra. Bara en till bil stod där och jag var osäker på om jag ens befann mig på rätt ställe. Kliver ur och känner den kalla vinden leta sig in i kragen. När jag vänder mig om ser jag Städjan i fjärran. Helvete vad långt bort det ligger... Enligt uppgift ska det ta två timmar att nå toppen härifrån. Det kan inte stämma. Möjligtvis på sommaren. Skulle jag ens hinna tillbaka innan mörkret faller? Bara en komplett idiot skulle få för sig att bestiga Städjan i november. I snöstorm dessutom. Jag började misströsta.
Jag bestämmer mig för att kolla in sommarparkeringen som ligger ett stenkast bort. På köpet får jag prova Trollvägen som ska föreställa en slags optisk illusion. Vägen ser ut att luta nedåt, men om man lägger ur växeln så rullar man åt motsatt håll. Jag provar men står alltjämt still på vägen (på YouTube kan man se hur det funkar). Åker missnöjd vidare.
På sommarparkeringen står en handfull bilar parkerade. Det känns hoppfullt och jag kliver ur. Här uppe blåser det ännu mera. Landskapet är vackert men kargt. Ingen annan verkar ha samma idé som mig, att vandra mot Städjan - som man inte ens såg härifrån. De fotar lite innan de raskt drar därifrån. Jag drar på mig kängorna och går upp en bit på fjället. Där ser man Städjan långt bort som från norr och söder liknar en slocknad vulkan och är lika symmetrisk som Mt Fuji (som vi försökte bestiga 2007: Mt Fuji-filmen). Någon markerad led ser jag hur som helst inte. Börjar det inte mulna på förresten? Klockan går. Misströstar igen. Hoppar in i värmen i bilen. Det får bli plan B. Helt enkelt att åka till "amatörparkeringen" vid Gränjåsvallen som ligger absolut närmast. Därifrån är det bara tre kilometer till toppen. Det ska visa sig att den leden förvisso är närmast - men brantare - inser jag när jag läser på lite. Det kanske blir ett bra träningspass ändå.
Nere vid Gränjåsvallen står det betydligt fler bilar, och här är det också helt vindstilla. Om jag nu var en komplett idiot så var jag åtminstone inte ensam om det. Jag gör mig redo och börjar vandra. Jag är på gott humör igen och känner mig social och pratar med alla jag träffar längs leden. Det är uppför hela tiden och efter någon kilometer når man trädgränsen. Här blir vinden direkt påtaglig igen, men terrängen planar åtminstone ut lite en stund. Jag möter ett trevligt par från Malung som återvänt halvvägs från toppen.
-Om du tycker att det blåser här nere så är det ingenting jämfört med där uppe, förklarar killen som har en dyr kamera och ett populärt instagramkonto som jag inte lägger på minnet.
-Det är iskristaller som kommer horisontellt, fyller tjejen i.
Trots min windstopper så letar sig den isande vinden igenom. Jag möter flera som vänt om halvvägs. Det är storm där uppe. Tar fram min skaljacka och kisar mot toppen. Kommer jag verkligen att fixa det här? Till och med renarna verkade ha flytt fältet.
Orken har jag känner jag, tack vare höstens alla vandringar i Hemusskogen hemma i Mora. Ryggen och knäna har varit barmhärtiga allt sedan dess. Allt det här handlade ju om att jag ska komma i form inför skidsäsongen. Liftarna öppnar om drygt en månad och badrumsvågen visade att jag gjort framsteg. Minus tre kilo sedan tjockpaniken i september då mina nya internetbeställda slalombyxor - som jag knappt fick på mig - landat på farstukvisten. Motiverat beger jag mig vidare mot branten som ligger framför mig.
Det är brant och bitvis halt. Snön har drivit in över den knappt synbara leden och döljer isfläckarna som finns. Bättre att hålla sig bredvid även om terrängen är ojämnare där. När jag kommer upp på kammen så ökar vinden i intensitet. Vänder ryggen mot stormen och pustar ut en stund innan jag laddar för sista etappen.
När jag vänder upp ansiktet mot toppen får stormen som kommer från nordväst full kraft in i huvan och letar sig ner bakom nacken. Drar åt dragskorna i huvan så gott det går och försöker undvika iskristallerna som träffar ansiktet som projektiler. Får ny kraft av att se hur nära det är till toppen. Min grundkondition är bättre än förväntat och jag springer bitvis för att hinna ikapp en man i gult framför mig. Triumferat passerar jag honom och når - vad jag tror är den absoluta toppen - samtidigt som paret framför.
Jag är så jävla nöjd med mig själv. Precis intill klippan är det märkligt nog nästan helt vindstilla. Som om vi befann oss mitt i stormens öga. När jag hämtat andan ger jag jag mobilen till mina nya bergsbestigningskompisar och häver mig upp på klippan ovanför. Jag står där malligt som om det var självaste Mount Everest jag bestigit. Fattas bara en Sverigeflagga i näven.
"Because in the end, you won’t remember the time you spent working in the office or mowing your lawn. Climb that goddamn mountain." /Jack Kerouac
På de få kvadratmeter som faktiskt ligger i lä passar jag på att fika och njuta av utsikten. Idrefjälls liftsystem där nere verkar futtigt från det här avståndet. Åt nordväst där det blåser ifrån kan man skönja höga snöklädda fjälltoppar. Måste vara på norska sidan bortanför Grövelsjön. I öster ser man Fjätervålens liftsystem. Rakt västerut Idre Himmelfjäll med växtvärk.
-Du vet om att du inte riktigt har nått toppen än va? Det finns ett stenröse lite längre bort som markerar den högsta punkten. Det är mannen i gult som delger mig om sakernas tillstånd.
Jag tackar för infon och drar på mig ryggsäcken igen. Benen känns lite möra när jag reser på mig, men med protein, koffein och nikotin i blodet har jag fått ny energi.
Här uppe på den absolut högsta platån sliter stormen skoningslöst i allt som rör på sig. Det är svårt att hålla balansen när man kryssar sig fram på det ojämna underlaget. Snön har drivit igen skrevorna mellan de uppstickande och vassa stenarna. Det är som att vandra fram i ett månlandskap. Snön ryker som om det faktiskt var en vulkankrater vi stod på. Det är makalöst vackert. Några andra gör mig sällskap men de går bara fram och klappar den högst placerade stenen innan de skyndsamt vänder nedåt igen. Det är omöjligt att kommunicera, vinden tjuter i öronen. Jag fortsätter lite till norrut för att se om jag kan se vinterparkeringen vid Nipfjället men inser att jag måste ge upp.
När jag tagit de bilder jag vill lägger jag undan mobilen och blir stående där ensam på toppen och bara insuper omgivningen. Rättar till huva, dragkedjor och ärmmuddar för att stänga alla öppningar. Vänder ryggen mot stormen, blundar och sträcker ut armarna. Gör mig så stor som möjligt. Vinden försöker obönhörligt knuffa mig framåt. Jag står jämfota och lutar mig sakta bakåt så mycket jag vågar. Försöker hitta den absoluta balanspunkten utan att falla bakåt. Vinden som trycker på med jämna sekundmeter från dalsänkan och når sin fulla kraft här uppe blir som ett mjukt täcke att luta sig mot, ett osynligt skydd mot de vassa stenarna bakom mig som jag defintivt skulle få stifta bekantskap med om jag tappade balansen eller om vinden mojnade en aning.
Påminde det inte lite om de där flummiga tillitsövningarna där man ska falla bakåt i andra människors famnar för att lära sig lita på folk? I så fall var det ju lämpligt, min tillit behövde defintivt uppgraderas. Jag hittar läget precis där vindtrycket och gravitationen möts och tar ut varann. Det är ett halleluja moment. En kort stund av total lycka och sinnesnärvaro där på toppen av Städjan, och om det inte stod någon jävel på toppen av Storvätteshågna och lutade sig mot vinden där så borde jag vara den person som befinner sig allra högst upp i hela Dalarna. Var det här det som kallades för mindfulness?
Eller var det bara som den där dalamålningen om ålderstrappan där man står på sitt livs topp när man är femtio år, sedan går det bara utför och nedåt. Symboliken var slående. Det gäller att ta tillvara på tiden. Lika symboliskt och lika snabbt som åren rusar iväg glider jag ner på kängorna till trädgränsen innan sista vandringen genom skogen ner till bilen där vinden är lika lugn som i graven. Det här var en bra dag som jag tog tillvara på. Nästa år fyller jag femtio och är tacksam att jag har hälsan i behåll.
Det är alla helgons dag så jag åker raka spåret från Idre till kyrkogården i Mora och tänder ett ljus på min mors grav. Jag tänker på hennes liv. Hon blev sjukpensionär innan hon fyllt femtio, precis så gammal som jag är nu. Värken gjorde att hon knappast kunde ta tillvara på tiden på det sätt som hon önskade. Hon hade så många drömmar som aldrig blev uppfyllda. Det är så sorgligt. Man tror att man är ung och har hela livet framför sig. Sedan vaknar man en morgon och inser att det mesta ligger bakom en och man undrar om man verkligen har gjort allt det där man drömde om och faktiskt hade möjlighet att göra. Ja, det blev lite filosofiskt här på slutet, men jag tror att budskapet gick fram.
Tick tock, tick tock...
