Taste Like Chicken

 

Orden är min mammas, men det som slår mig är att raderna lika gärna hade kunnat vara skrivna av Hjärter Dam. Tittar på datumet. 7 maj 1980. Det har alltså gått tre år sedan skilsmässan och jag ska snart gå ut första klass. Det skulle dröja nästan fyra decennier innan jag skulle få läsa mammas tankar hon hade vid en ålder av 32 år. 

 

---

 

Det är juni 2018. Jag sitter i mammas lägenhet och går igenom hennes saker. Jag borde vara på jobbet, men orkar inte. Hemma hade det redan rasat som ett korthus. Lägenheten blev som en fristad, en plats för någon slags sinnesro trots allt. Försöker hålla solen ute och drar för gardinerna, men det hjälper föga. Högsommaren har slagit till med full kraft och det är 28 grader inne. Luften står still. Jag sitter vid mammas skrivbord i hallen och går igenom hennes papper när jag hittar en låda med anteckningböcker. Jag börjar läsa men återvänder till de där raderna jag såg först. Det slår mig igen, att det även kunde vara jag som skrivit dem. Inser att jag kanske var mer lik min mamma än vad jag tidigare trott. Mamma hade skrivit. Massor. Hade jag fått lusten att skriva från henne?

 

 

Mamma och Hjärter Dam fann varann i sin gemensamma historia, båda hade flyttat till Sverige på kort varsel i kärlekens namn. Mamma var knappt tjugo år när hon lämnade Danmark för att komma till farsan i Småland, och var vid 24 års ålder - när jag föddes - redan trebarnsmor. Hade allt gått för fort?

Hjärter Dam släppte allt hon hade i Thailand och kom hit under liknande omständigheter och var också snart gravid. Mamma var också den enda i min familj som Hjärter Dam brukade hälsa på själv på eget initiativ. De förstod varann på ett plan där jag själv inte nådde ända fram.

 

 

I en pärm hittar jag ett tidningsurklipp. Mamma strålar, hon står på toppen av sin karriär och är hotellchef på ett Scandic någonstans i Sverige. Jag tittar länge på bilden innan jag lägger den åt sidan. Tar hem och ramar in den.

Mamma lämnade Mora när jag var tio år. Under tjugo års tid skulle hon flytta runt i Sverige innan hon till slut bestämde sig för att komma tillbaka. Då var jag redan vuxen sedan länge och mycket hade förändrats. När jag var liten så var det alltid roligt att hälsa på mamma på alla ställen hon bodde på även om det blev inte alltför ofta. Jag minns inte riktigt, men kanske ett par tre gånger om året beroende på var i landet hon bodde. I takt med att vi blev äldre så blev besöken allt färre.

 

 

Jag hade i sena tonåren börjat fundera över livet och hur skilsmässan egentligen hade präglat mig. Som barn hade jag aldrig reflekterat över det, jag bodde hos pappa och min plastmamma och det trivdes jag alldeles ypperligt med.

Hade mamma flytt? Jag har aldrig klandrat henne för hennes livsval. Hon älskade sina barn och slutade aldrig krama oss. Hon hade inte mycket men gav oss allt. Det räcker långt.

 

 

Efter min egen skilsmässa är det som att tankarna inte får plats. Går man helt omedvetet i sina föräldrars fotspår? Söker man en partner som påminner om ens förälder? Som att historien bara måste upprepas. Jag tittar på Junior och ser mig själv som barn och försöker hitta svar. Det river upp sår som jag inte visste att jag hade. 

Hade Hjärter Dam flytt? Jag hoppas innerligt att hon i så fall inte flyr igen utan stannar här, åtminstone tills Junior är så pass stor att han själv kan bestämma vart vingarna bär.

 

  

Efter att jag gått igenom mammas saker så kändes det ändå fint på något sätt. Jag hade lärt känna henne mer och förstod att vi hade mycket gemensamt ändå. Skrivandet, äventyrslusten, spontaniteten. 

Ute är det över trettio grader varmt, jag struntar i jobbet och åker till dagis och hämtar Junior istället. Vi sticker till Kråkberg och badar. Livet rullar på.

 

 

Förlåt mamma att jag inte kom och hälsade på oftare. Du finns alltid i mitt hjärta.

 

  

 

 

Relaterade inlägg.

 

Relaterade länkar.