Shangri-La in my mind
Jag har ibland använt uttrycket Shangri-La som en metafor för att beskriva något slags svunnet paradis. För ett halvår sedan så var tillståndet knappast paradisiskt på något sätt, snarare motsatsen. Ett sorts mentalt Hades om man så vill. Jag ska inte inbilla mig att allt hade varit frid och fröjd före det heller egentligen, men att det skulle utvecklas i den riktningen som det gjorde var jag inte riktigt förberedd på. När jag väl insett att det inte fanns någon återvändo och vi gick mot det bistra slutet så började allt rasa. Man kan inte sova, inte äta, och knappt jobba.
Så här i efterhand minns jag knappt att vi hade en vår. Det är som ett töcken, det var först en jävla massa snö, och sedan när jag började komma till sans och klivit upp ur avgrunden så var det helt plötsligt högsommar. Som om att hjärnan städar bort det mest plågsamma för att man ska kunna gå vidare. Samtidigt, och som man säger så kommer en olycka sällan ensam, så fick min mamma ett cancerbesked, jag tror det var i mars, och bara ett par månader senare, i slutet av maj så gick hon bort. Jag kunde inte ta in det, som om ångestbägaren redan var överfylld. Jag hade försökt skydda henne från mitt eget trauma och inte sagt någonting, men hon hade så klart sett på mig att allt inte stod rätt till. Jag rasade i vikt och tappade tio kilo på tre månader. Hur fan skulle det gå med allting?
Jag hade svårt att fokusera på jobbet och gjorde bara det jag var tvungen att slutföra. Tankarna om Juniors framtid plågade mig, och han är det enda jag egentligen bryr mig om. Jag själv överlever alltid, åtminstone så länge jag får ha honom nära mig. Ofta, ja nästan varje dag, slutade jag tidigare bara för att åka och hämta honom på dagis. Den viktigaste och mest betydelsefulla personen i mitt liv, men det hade han själv så klart ingen aning om, inte heller vad som pågick över hans huvud eller vad som skulle komma ske under sommaren. Jag klarade bara inte av att berätta för honom. Sin farmors bortgång är han för liten för att förstå, men att hon är i himlen pratar han ofta om.
Allt lugnade dock ner sig och det gick att börja andas igen när allt var klart och påskrivet och vi hade stakat ut en preliminär plan för framtiden. Semestern kom lägligt, jag kunde släppa jobbet åtminstone och bara fokusera på Junior. Hjärter Dam var i princip fulltecknad på sitt sommarvikariat och vi föreslog gemensamt att jag och Junior skulle åka på en egen resa. Så på sommarens varmaste dag packade jag bilen med campingprylar och åkte på måfå söderut. Biltermometern visade 34 grader på eftermiddagen och Sveriges skogar stod i brand.
Vi var borta en vecka och hann med både Öland, österlen och västkusten. Allt kändes egentligen bra för min egen del, men visst gnagde det att saker skulle vara annorlunda när vi kom hem. Främst för att jag inte visste hur jag skulle förbereda eller förklara för Junior om de kommande omställningarna, och hur han skulle påverkas av det. Dessutom skulle hans två bästa kompisar byta dagis efter sommaren, men inte heller det kunde jag förmå mig att berätta. Jag tyckte synd om honom och att allt var så jävla sorgligt. Det positiva var att rådde lugn och ro för övrigt med god stämning. Det kanske skulle bli bra med allt ändå.
Sommaren spillde så sakteliga över till höst och en ny vardag började infinna sig. En kväll så sitter jag som vanligt med Junior bredvid mig i soffan och känner bara att jag mår så jäkla bra, mycket bättre än jag gjort på väldigt länge. Som ett mentalt Shangri-La, och att det skulle kunna vända uppåt igen på det här viset kunde jag aldrig drömma om när det stormade som värst i våras. Vi har bokat en egen resa till Thailand i vinter och Junior pratar om det varje dag. Jag önskar att min kära mor hade kunnat se oss nu i det här tillståndet (kanske hon kan?), och hade jag kunnat fråga henne om vad hon tyckt att vi skulle göra om det blev en slant över så hade hon sagt att jag skulle göra något roligt med Dylan. Så häromdagen när en rabattkupong från Hotels ramlade in i mailen så fann jag det för gott att redan nu boka ett riktigt fint hotell i Bangkok inför stundande resa. Vilket det blev? Shangri-La så klart, som länge har stått på min önskelista men alltid känts för dyrt.
Tack mamma för allt.
Och tack Hjärter Dam för att du gav mig Dylan. Det finaste i livet. Allt ska bli bra.
Shangri-La Bangkok. Snodd bild.