Summer in Siam - Ensam i djungeln
Påtvingad ensamhet kan kännas för jävligt. Självvald ensamhet kan vara ljuvligt. Särskilt när det kommer till resor och att äta på restaurang, men allting sitter i vilket sinnestillstånd man befinner sig i. Under mina resor har jag fått känna på dessa ytterligheter många gånger.
Eftermiddag på Sukhothai. Flygresan tog ut sin rätt på mitt resesällskap och de slocknade på sängen innan solen ens gått ner. Jag var också trött men ville hålla ut dagen för att vända rätt på dygnet direkt. Drog på mig jeansen och gick ut från hotellet. Sneglade upp mot det majestätiska Banyan Tree och tänkte att det är lika bra att beta av den takbaren direkt. Det är också något jag lärt mig, att göra saker när tillfälligheten ges. Nästa gång blir det inte av på grund av tidsbrist eller dåligt väder.
Bangkok skyline från Vertigo, Banyan Tree
Att sätta sig ensam i en bar som den här skulle i vanliga fall kännas olustigt, men efter senaste dygnets mentalt hektiska och utmattande timmar med att ständigt hålla uppsikt på monstret så var det bara befriande att gå hit och sätta sig själv. Hjärnan fick äntligen gå ner i varv. Satt och sippade på en Vertigo Sunset (570 thb ++) och såg solen sänka sig över Den Stora Mangon. Hungern gjorde sig påmind men jag beställde ändå en drink till och noterade hur fort baren hade fyllts med folk. Alla hade fullt upp med att ta selfies med staden som bakgrund. Tillgjorda leenden som snart skulle besudla sociala medier. Nu för tiden spelar det förresten ingen roll om man går ut med sällskap eller inte. Den där jävla telefonen har ersatt all mänsklig kontakt mellan människor.
Alkoholen nådde dit den skulle och jetlagen kom som ett brev på posten. Jag betalade och gick därifrån.
Moon Bar/Vertigo
Moon Bar/Vertigo
Jag var tvungen att hitta något att äta, men som jag skrev i inlägget Sathorn - Chong Nonsi så är det svårt att hitta något enkelt i det här området. I det närmaste soprent på gatumat. Drog mig till minnes från tidigare på dagen när vi badat att Sukhothai hade två restauranger i anslutning till poolen. Fine dining och dyrt som det brukar vara på lyxhotellens restauranger, och inget ställe som jag skulle gå och sätta mig själv på i vanliga fall. Tripadvisor berättade att italienska La Scala (plats 510 av 9000 restauranger i Bangkok) var dyrt men uppskattat. Pizzan skulle tydligen vara fantastisk. Eftersom jag fortfarande befann mig i ett harmoniskt tillstånd i min ensamhet hade jag inga problem att ta ett eget bord på uteterrassen bredvid poolen. Tänk att bara kunna sitta helt lugnt och veta att inget barnrelaterat drama kommer att ske under måltiden. Changen gick lös på 220 thb ++ och pizzan kanske på 690 thb ++ om jag inte minns fel. Ett pris som förpliktigar.
Men La Scala levererade som prislappen krävde. Jag är intresserad av branchen och studerar alltid hela konceptet, särskilt servicen. De gjorde allt rätt. Bra service, snyggt upplagt, hällde upp Changen korrekt. Goda tillbehör och en liten signature starter som ingick i priset. Våtvarm handduk som doftade eukalyptus och allt annat som man kan förvänta sig.
Allt det här är ju egentligen bara kosmetika och har inget att göra med om man blir mätt eller inte, och imponerar sällan på en thailändare som anser att en maträtt inte bör kosta mer än 50 baht som med fördel intas under ett lysrör i vitmålad lokal. De tycker att det är helt onödigt att betala för interiören och allt annat tjafs som drar upp priset. Märk väl att den här middagen gick lös på ca 250 svenska kronor och alltså inte alls oöverkomligt, men jämfört med hur billigt man kan äta i Bangkok så är det ju dyrt. Det här är också orsaken till att jag sällan får med Hjärter Dam när jag föreslår någon intressant restaurang jag vill prova i Bangkoks enorma krogutbud. Och efter monstrets ankomst så går ju dessa ställen bort i alla fall.
När jag kom upp på rummet igen var klockan bara halvnio på kvällen och jag skulle äntligen få min skönhetssömn. Trodde jag. Efter en timme vaknade mina reskamrater och var tydligen hungriga också. Beställ roomservice mumlade jag utmattad. Eftersom det ansågs (med all rätt) vara för dyrt så var det bara gå upp igen, tvätta ansiktet med kallvatten och ta med båda ut på Sathorn Road för att hitta föda. Räddningen kom när vi såg en thairestaurang som hette Baan Khanitha. Vi tog take away och åt på rummet och inte förrän midnatt var det sovdags. Ingen behövde några godnattvisor.
(++ betyder 7% moms och 10% serviceavgift som läggs på priset)
Att käka själv så som du beskriver låter som ett koncept helt i min smak. Hade varit najs att zappa sig dit bara för att få haka på! Allt gott, hälsa HD