Hem till byn - Tredje säsongen
En vecka var planerad. En hel vecka i No Mac Fly. Det skulle bli en kamp, tänkte jag stilla för mig själv där jag satt i bilen som rusade fram på motorvägen. Bangkok och civilisationen krympte i backspegeln. Men den här gången var jag bättre förberedd, och tänkte inte göra samma misstag som förra trippen. Jag hade krävt en tredje natt i den stora Mangon för att kunna vila ut och rätta till dygnet innan färden mot hembyn, och jag tänkte heller inte göra avkall på snuset - jag behövde någon form av stimuli. Det fanns ju egentligen inga restriktioner eller förväntningar vad gällde snusandet, utan det var mest min egen idé under förra resan hit som jag ville visa mig från min bästa sida, men det struntade jag alltså i den här gången.
Min tanke om att dra själv till Angkor Wat eller beachen föll ju på sin egen orimlighet då jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara ifrån Junior så länge som tre dagar. Det blev att stanna i byn hela veckan.
Back to basic. Golvet, en plats för tillredning av mat, intagande av mat, och umgänge.
Men man vänjer sig. Man är otroligt anpassningsbar till nya situationer och rättar snart in sig i en ny dagordning. Även jag. Självständighetens mästare som ända sedan tidigt i livet bara har gjort saker på mina egna villkor. Aldrig försatt mig i situationer där jag måste anpassa mig eller vara beroende av andra människor.
Tankarna vandrar i väg där jag sitter i bilen, eller minibussen, som de lånat för att hämta oss. Juniors två kusiner, moster och morfar har också följt med hela vägen från Sa Kaeo för att möta upp oss, och de pratar på oavbrutet och turas om att hålla det lilla monstret. Någon bilbarnstol har vi inte kunnat ta med oss den här gången, och jag sitter hela tiden med ett öga på trafiken, och stör mig så klart på att ingen i Det leende landet verkar tänka på säkerheten. Hjärter Dam har dock gett chauffören tydliga instruktioner om att ta det lugnt. Och jag håller god min och knyter handen i fickan.
Field of Buddha, Nong Mak Fai.
Så nu stod jag där återigen i hennes hemby No Mac Fly och jag hamnar i den ofrivilliga situationen att behöva anpassa mig och vara beroende av omgivningen, även om det ligger i mitt eget intresse att vara följsam. En annan kultur och ett annat livsmönster. Sju dagar alltså. Det var vad jag hade framför mig där jag skulle känna mig ganska bakbunden att styra min egen dagordning. Men det skulle visa sig att jag kunde hantera det bättre den här gången än tidigare. Jag började känna mig alltmer hemtam i mina svärföräldrars hus. Tidigare tyckte jag att det var jobbigt det här med maten, eller snarare de outtalade koderna kring ätandet. Hur mycket är acceptabelt att proppa i sig? Är det här dagens sista måltid? Man är ju gäst i huset och vill inte verka framfusig så man tar bara hälften så mycket som man kanske hade gjort hemma, samtidigt som man inte vill somna hungrig. En farang är ju som regel större i maten än en genomsnittlig thailändare.
Den här gången var jag ändå bekväm nog att gå och rycka i kylskåpsdörren när andan föll på, särskilt eftersom jag var smart nog att köpa lite bröd, ost och skinka innan vi kom hit. Jag ska återkomma om det här med kulturskillnaderna mellan thai- och farangvärldens matvanor längre ned.
Ibland händer det att man faktiskt sitter vid köksbordet och äter...
En annan sak som gjorde tillvaron enklare var att det skett en ommöblering sedan vi var där senast. Föräldrarna hade flyttat ner sin säng till allrummet för att slippa gå i den branta trappan, och även köpt ännu en ny säng till oss som de placerat på den stora övervåningen som vi nu i princip disponerade för oss själva. Det betydde att jag när som helst kunde dra mig undan och ligga och läsa i fred, om jag nu ville ha lite egentid på typiskt svenskt sätt. På dagtid var det ingen annan som vistades på övervåningen då det blir alldeles för varmt när solen ligger och bränner på taket. Jag struntade i det - värmen alltså - och inrättade en liten fristad ute på balkongen, även om sladden till fläkten inte räckte ända ut. Det blev olidligt varmt, så jag fick svalka mig med Chang istället. Stackars mig.
Chang, bok och balkong. Pappaledig på riktigt...
En annan sak som plågar mig emellanåt är språkbarriären eftersom ingen kan engelska (Den här gången var inte brodern med fru här, de enda som annars kan engelska). Att kommunicera med familjen på ett djupare plan än de vardagliga fraser jag själv kan säga på thai blir omöjligt. Jag har massor av frågor om deras liv och leverne som aldrig blir sagda, och jag vill heller inte belasta Hjärter Dam med översättning av allt jag undrar över och vill säga. Mina thaikunskaper funkar dessutom dåligt här, antagligen har jag fel betoning eller bara dåligt uttal, även om min fru alltid förstår mig. Samma problem har vi ju omvänt i Sverige när Hjärter Dam trasslar sig igenom en mening på svenska som mina föräldrar inte förstår, medan jag vet precis vad hon säger. Inbördes har vi ju ett språk som kan vara uppblandat med både thai, svenska och engelska i samma mening. Stackars Junior.
Morning glory...
Kontentan av allt det här gör att jag inte kan vara delaktig i några samtal, men kanske också en självpåtagen känsla av att vara exkluderad ur gemenskapen. Man tappar fokus och zoomar ut mentalt och börjar fundera på annat, och jag inser ju så klart att så här har ju min fru känt det i Sverige också innan hon började förstå svenska språket. Vi är förresten inte här för min skull så jag finner mig så klart i rollen att stå tillbaka, och jag gläds av att se hur familjen lever upp av att ha Junior på besök igen. Jag noterar hur hans personlighet utvecklas alltmer och påminner om min egen, som att han gillar att få uppmärksamhet men sedan när det blir för mycket drar sig undan och bara vill vara för sig själv ett tag. Vi gör gemensam sak han och jag och tar ibland en egen promenad med sulkyn genom byn innan morgonsolen har börjat bränna allt för mycket.
En annan slags sulky...
Generellt sett kan man säga att thailändarna tänker mer kollektivt än de självupptagna farangerna. Har thailändarna mat delar de med sig, handlar de så handlar de till alla. Man går liksom inte till marknaden och köper grillspett bara till sig själv, eller till 7-Eleven och köper en glass. (Det här finns väldigt bra beskrivet i boken Bangkok 8 (John Burdett) och var en ögonöppnare för mig. Läs den och få en inblick i kulturskillnader och i Thailands undre värld.)
Det här blir då ytterligare en aspekt att ta hänsyn till om man, som jag, lånar moppen och tar en sväng runt byn för att svalka av sig lite och kanske stannar för att köpa en dricka. Det gäller att köpa med sig hem ett par stora pet-flaskor Pepsi och en påse is om man nu har tänkt att släcka törsten. Jag bjuder gärna på den, men det gäller att komma ihåg det bara för en individtänkande svenne banan.
En kväll när brödet hade tagit slut lånade jag moppen till byns ful-Ica för att köpa mera. Tyvärr så var det slut i butiken så jag gick runt där och försökte hitta något annat som kunde fylla buken innan läggdags. Hittade ingenting förutom glassboxen. Så nu var ju frågan om jag skulle köpa tio glassar på thailändskt vis eller bara en till mig själv på mitt eget gamla invanda vis. Jag insåg att jag gjorde vissa saker alldeles för komplicerade ibland, och köpte helt enkelt den största glassen som fanns och satt kvar på moppen och åt upp den innan jag återvände till huset, men det var också enda gången jag gjorde en sådan egoistgrej. Egentid på svenskt vis, men för de flesta thailändare ett okänt begrepp.
En annan slags trehjuling...
I övrigt så var det en skön vecka på landet med utflykter till odlingarna, mycket god mat, och jag fick tid att läsa ett par böcker också. Familjen är generös och kärleksfull och hjälper till med att passa Junior. På sju dagar utan wifi hinner man verkligen varva ner, och även inse att man som självisk svenne banan kan finna glädje i att komma hem från marknaden med en påse grillspett som räcker till hela familjen.
Men nog var det skönt att komma tillbaka till Bangkok och landa i en hotellsäng igen...
Inlägg från de tidigare besöken kan man läsa här. Om man orkar.