Taste Like Chicken

 

Jag ligger och vrider mig i sängen som knarrar vid minsta rörelse. Sömnlös igen. Regnet vräker ned utanför fönstret och har gjort så ända sedan vi kom fram. Eller det är snarare en fönsterlucka, själva glaset saknas och jag har bara myggnätet mellan mig och regnet ett par meter bort. Grodornas till synes outtröttliga kakafoni är det enda som kan tävla med smattret från regndropparna. Djungelns ljud. Den totala kontrasten mot ljudbilden i Bangkok. Huset är stort men väggarna tunna. Jag vill inte väcka hennes familj som ligger och sover, förutom föräldrarna så bor där även hennes syster med sina två bedårande barn. Men sängen är obekväm och madrassen så tunn att min höft ligger och nöter mot ett stålrör i sängbotten. Jag har dessutom börjat känna mig sjuk efter att jag suttit i draget från AC:n, både på hotellet och i bilen. Det gör ont när jag sväljer och jag är törstig men vi har glömt att ta med vatten upp. Regnet fullkomligt rasar ned från himlen och gör inte minsta ansats att göra uppehåll. Det går mot gryning innan kroppen ger upp och sömnen segrar.

 

 

 

Vi har kommit till hennes hemby  som ligger några mil nordöst om Sa Kaeo. Även om Hjärter dam satt uppe länge kvällen innan och pratade med sina föräldrar så har hon ändå vaknat före mig och är borta när jag vaknar. Jag ligger och lyssnar på skramlet från nedervåningen och lätta fotsteg i trätrappan utanför. Hennes systerdotter Chompoo som är nio år kommer med kaffe. Ett försiktigt "Excuse me" innan hon gläntar på dörren. De skämmer bort mig, gör allt för att jag ska trivas. Det är inga problem, jag känner mig välkommen och uppskattar deras gästfrihet. Hennes mamma har varit orolig att jag inte skulle kunna bo där, men jag bedyrar att det är hur lugnt som helst. Herregud, jag kan bo under ett träd om det är så, vilket jag förresten gjorde en gång utanför Paris i min forna ungdom när jag tågluffade utan slantar. Jag köpte dock en extra bäddmadrass till sängen när vi nästa dag åkte in till stan.

 

 

 

Hade jag inte vetat bättre kanske jag hade blivit överraskad av hur spartanskt de ändå bor, men thailändarna har andra prioriteringar än vi svenskar med mottot "mitt hem är min borg". Medan vi lägger ned enorma pengar på vårat boende och kanske 150 000 på ett nytt badrum så har de istället en bil i miljonklassen i garaget, men duschar fortfarande bara med att skopa kallvatten över sig. Att duscha kallt förresten gjorde så klart att min annalkande förkylning tog extra fart. Ett besök på apoteket där jag nämnde "lite ont i halsen" resulterade i tre olika förpackningar med antibiotika på disken. Jag orkade inte dra hela biten med överdrivet användade av dessa produkter kommer på sikt att göra att mänskligheten kommer bli resistenta, utan tog bara ett paket Strepsils och tackade för mig. I fortsättningen började min nya svärmor koka upp vatten i en stor kastrull som jag kunde blanda ut med kallvattnet i duschbaljan. Snacka om femstjärnig service.

 

 

 

Senare på dagen kom även Hjärter dams bror med blivande fru och det planerades grillfest senare på kvällen. Himlen sprack upp och vi tog den nya Isuzu-pickisen för att åka ut och kolla på ägorna. Jag satt på flaket och kände att nu kommer sjukan som ett brev på posten. Vi kollade in risfälten och tapiokaodlingarna. Tapioka som är det nya guldet i Thailand. En universalrot som man kan utvinna massa produkter från, bl.a. gasen som Bangkoks alla taxibilar drivs på. Det var en mäkta stolt svärfar som visade upp sina domäner. Hjärter dams föräldrar hade kämpat hårt i livet för att bygga upp verksamheten. När hon var liten hade pappan köpt en traktor som han hyrt ut till de andra bönderna i byn, vilket hade varit en lysande investering. Som alltid i Thailand när någon har ett vinnande koncept så kopieras idén. Det slutade med att alla i byn köpte traktorer men ingen längre behövde hyra in dem, vilket gjorde att alla förlorade på det.  

 

 

 

 

Något som många undrat över är det här med hemgiften, sin sod som det heter på thai. Alltså hur mycket man ska betala till familjen när man äktar dottern. Summan bestäms oftast av föräldrarna och om man inte vill framstå som en komplett idiot och snålast på planeten så betalar man bara. Det är konstigt men jag själv har knappt funderat alls på det, jag har hela tiden haft en känsla av att det kommer lösa sig på bästa sätt. Detta trots att jag hört skräckexempel på miljonbelopp. Detta var också vad de suttit och pratat om första kvällen när jag gått och lagt mig. Som den svärmorsdröm jag är så hade hennes föräldrar sagt att de faktiskt inte ville att jag skulle betala någon hemgift, för de ville inte framstå som giriga. De klarade sig gott ändå. Hjärter dam ville ändå visa sin respekt för föräldrararna och göra en transaktion till dem från sitt eget konto och således betala hemgiften själv. Jag tyckte att det kändes fel och att jag bara skulle slippa undan, som om jag inte respekterade dem. Vi kom överens om att betala hälften var och egentligen så är det en struntsumma i sammanhanget med tanke på hur mycket vi har betalat för allt annat hittills med flygresor, bröllopet i Sverige, hotellnätter osv. I slutändan så står man ju ändå bara där och tittar på när pengarna rinner ner i slukhålet. Jag är glad så länge jag har mat på bordet.

 

Och mat på bordet blev det. Eller snarare på golvet, på sedvanligt thailändskt manér. Och snacka om lokalproducerat. Man ringer till slaktaren och säger att man vill ha en anka t.ex. och då går han ut på baksidan och greppar tag i närmsta fågel och hugger huvudet av den medan man hänger kvar i luren bara för att försäkra kunden om att det är färskt kött man får. Det grillades bläckfisk och spjäll och annt gott också. Jag började känna mig rejält matt men drack ändå några öl med syskonen. Ja till och med Hjärter dam blev lite berusad och det är första gången jag sett den sidan av henne. Finbesök av självaste amphoe fick vi också, men det är en annan historia. Hela valkampanjen med amphoe i Sa Kaeo är en historia där verkligheten överträffar dikten. Här snackar vi skottlossning och omvänd nepotism. Jag borde skriva ett inlägg om bara det.

 

 

 

Mitt immunförsvar åkte ner på rött och jag höll samtliga familjemedlemmar vakna under följande natt med mitt snörvlande och hostande. Jag kände mig skitfånig och nästa dag så bad jag de andra om ursäkt, ändå så kunde jag inte hålla mig still resten av dagen för återhämtning. Det hade slutat regna och ingen svalkande vind. Vi tog en tur på moppen för att bryta av ledan en stund. Familjens hund vars namn jag fritt översätter till Pulver var en riktigt cool hund med bra balanssinne. Han hoppade bara upp på moppen och lade framtassarna på styret och tyckte att det var hur naturligt som helst och skulle bums med på en tur. Vi stannade bl.a. till vid ett märkligt fält fullt med vita buddhastatyer i långa rader.

 

 

 

Efter fyra nätter i byn som uttalas typ No Mc Fly så var det dags att bege sig tillbaka till "The Big Mango" för ett besök på ambassaden där Hjärter Dam skulle göra sin intervju. Det sista steget i processen för att få ett uppehållstillstånd i Sverige. Vi checkade in på Adelphi Suites som ligger på soi 8 och bara runt hörnet från ambassaden. Från bussen såg vi spåren av senaste dygnens skyfall och det var översvämningar överallt.

 

 

 

Eftersom jag plöjde Ozzys självbiografi "Jag är Ozzy" medan jag låg och flämtade på övervåningen, och Hjärter Dam nu äntligen kommit hem till kära mor, så kan ju ingen video passa bättre än den här. Jag kan för övrigt rekommendera boken, den är bitvis tragisk men innehåller mycket humor också.

 

 

 

  

Bonusbild på Pulver & Poeten