Med barn i Bangkok
Hjärnan kokar och är nära en härdsmälta. Hetare än reaktor 4 i Tjernobyl. Det beror inte i första hand på att vi befinner oss i världens varmaste huvudstad, även om det hjäper till. I reaktor fyras närområde får man inte vistas längre än tio minuter. Det borde man inte få göra i Bangkok heller, om man nu har ett monster med sig på snart två år. Det är alltså inte bara solen, utan Juniors framfart som gör att hjärnans säkringar brinner.
Den stora Mangon har en förmåga att suga musten ur även den mest luttrade storstadsjunkien. Med barn blir påfrestningen mångdubbelt större. Hettan, luftfuktigheten, trafiken, bruset och människor överallt. Det är ett aldrig sinande bombardemang av intryck. Det gäller att välja sina utflykter med omsorg.
Lumphini Park
När vi bodde på Sukhothai hade vi gångavstånd till Lumphini Park, vilket verkade vara ett lämpligt delmål för dagen. Tanken på det var hur trevlig som helst. Ett besök i Bangkoks lunga. Gräsmattor och lekplatser för barnen. En damm med trampbåtar. Där skulle det säkert fläkta skönt. Åtminstone i gryningen. I verkligheten vid lunchtid var parken het som en masugn. Luften låg stilla och dallrade. Junior fick syn på en klätterställning med bristfällig kvalitetssäkring men som bums skulle undersökas. Med mig jagandes bakom med en skyddande hand. Fallrisken var överhängande. Värmen verkade inte bekomma honom. Jag var genomsvettig efter bara några minuter. Fick nog efter en stund och bar det lilla monstret skrikande därifrån. Satte Junior i vagnen och gav honom vattenflaskan. Ofta går det bra, han kan till och med skruva av och på korken. Ibland får han för sig att hälla hela innehållet över sig. Det passade han på att göra nu, precis när jag skulle ta en bild för att visa hur trevligt vi hade det i parken på våran semester. Det hade inte ens gått en halvtimme sedan vi lämnade hotellet. Jag var genomblött av svett, han och vagnen av en halvliter köpvatten. Ingen hade ombyte. Hjärter Dam har en märklig förmåga att hålla sig sval och svettfri i alla sådana här situationer.
Lumphini Park
Innan Junior kom till världen förklarade jag myndigt för mig själv och min omgivning att jag minsann aldrig skulle muta eller skämma bort mitt barn med någon slags skärm eller leksaker om det nu var så att barnet i fråga skulle få för sig att börja krångla vid måltider eller andra situationer. Det fetsprack ju.
Hur gjorde föräldrar förr vid restaurangbesök - innan skärmen kom till undsättning - har jag undrat varje gång jag startat en film på mobilen för att monstret ska sitta still under måltiderna. Jag hyser den största respekt till de föräldrar som dagligen kämpar med hyperaktiva barn. Junior är vad jag antar en "vanlig" unge med spring i benen bara, men det räcker tydligen för att hjärnan ska koka. I alla fall i Bangkok.
MK Gold, Central World. Snodd bild.
En dag i slutet på resan när vi skulle äta på MK Gold på Central World så tog det inte lång tid innan mina säkringar skulle brinna. Jag har i vanliga fall en ängels tålamod även om hjärnan redan passerat kokpunkten. På Central World finns inget publikt wifi, så Hjärter Dam försökte tröstlöst starta en film via mobila nätet. Monstret har så klart inget överseende med en seg uppkoppling och började snart föra ett herrans oväsen där inne. Jag ruttnade och tog sonika det skrikande knytet under armen och gick ut så att åtminstone en av oss skulle få äta i lugn och ro. Gjorde mitt bästa för att Junior skulle lugna ner sig. Hittade en leksaksaffär. Toys'R'us. Gick in och kollade på hyllorna en lång stund och det blev snart lite bättre inbillade jag mig. Irritationen hängde dock kvar där som ett stundande monsunregn som bara väntar på att få bryta ut. Jag ångrade mig redan när jag tog beslutet att muta det lilla gossebarnet med ett "Ferrari garage kit" för över 600 baht. Mina principer var som bortblåsta.
"Titta här min lille vän, det här kan vi ju köpa" hör jag mig själv säga som en jävla mes när vi går mot kassan. Junior håller krampaktigt om förpackningen och ett nytt utbrott kommer som på beställning när jag tar ifrån honom den och sträcker till kassörskan som måste blippa streckkoden.
På thailändskt vis är det en personal som lägger varan i påsen och en annan som tar hand om betalningen. Någon före i kön som ska ha sitt inslaget i paketpapper. Det tar för lång tid. Junior grinar och fäktar med armarna. Jag försöker hålla honom med ena armen och fiska upp plånboken med andra, lyckas på något sätt fippla fram betalkortet och slå in koden med den fria handen, trots fjorton kilo Godzilla på steroider hängandes runt halsen.
Toys'R'us, Central World. Snodd bild.
Att det sedan är omöjligt att ta sig in i förpackningen utan en välsorterad verktygslåda gör att min huvudsäkring fullständigt brinner av. Vi sitter ner på golvet utanför affären. Pulsen dunkar i tinningarna. Mina skjortärmar spricker upp och jag förvandlas till Hulken, och sliter upp den jäkla förpackningen så garagekitets delar flyger iväg över det blankpolerade stengolvet. Reservhjul, pelarlyft, koner och ferrariflagga och andra plastbitar ligger utpridda runt oss på en stor yta. En rödglänsande Ferrari Enzo är allt som finns kvar på golvet mellan våra fötter. Thailändare svävar förbi ovanför våra huvuden. Junior har tystnat. Han sträcker sig efter bilen och möter sedan min blick. Pulsen går ner. Vi får ett sådant där moment. En kommunikation utan ord. Jag och Dylan, i djungeln. Jag lyfter upp honom och vi går tillbaka under tystnad till restaurangen. Maten har kallnat. Det gör inget, vi äter ändå. Mobilen försöker fortfarande ladda filmen.
Efter lunchen går vi ner till våning fyra och köper en ny telefon för tjugo tusen jävla baht (något dyrare än Sverige) eftersom monstret någon vecka tidigare hade låtit min gamla mobil ta en flygtur över balkongräcket i Nong Mak Fai så att glaset spruckit, och därmed också eliminerat min enda kontakt med civilisationen.
Man lär sig snart att dela upp dagen i lämpliga portioner. Chilla på hotellrummet, morgonpromenad, tupplur, köpcentrum, skytrain, poolen och så vidare i lagom stora doser. Bangkok tar dock ut sin rätt och vinner alltid på knock-out. Måste tillägga att för det mesta går det ju faktiskt bra, men vem vill läsa om det egentligen.
Det kan ju vara lite knepigt att hitta lämpliga aktiveter för småbarn i den stora Mangon, men jag kom på att vi kunde kanske besöka Siam Ocean World för att titta på fiskar, så det gjorde jag och Junior en dag. En aktivitet som tog en ände med förskräckelse, men det får jag ta i ett annat inlägg...
Siam Ocean World. Here comes trouble...
Läs också Med barnvagn i Bangkok från förra resan.