Med barnvagn i Bangkok

...Eller snarare en resesulky, men barnvagn passade bättre i rubriken. Nu är det inte första gången Junior är med till den Stora Mangon, men förra gången var han bara fem månader och då bar vi honom i selen och hade en betydligt enklare tillvaro. Den här gången fick vi uppleva en stad som knappast är anpassad för hjulförsedda attiraljer. Än mindre för rörelsehindrade.
 
 
Egen sittplatsbiljett på BTS...
 
 
Oftast finns det åtminstone en rulltrappa på BTS (Skytrain), men den går bara uppåt. Nedåt är det alltid vanlig trappa och då får man bära. Noterade dock att MRT (tunnelbanan) verkar ha haft den goda smaken att ha rulltrappa i båda riktningarna. Dessutom brukar det finnas hiss också. Som tur är så är ekipaget sulky med eller utan Junior inte tyngre än att det har gått bra ändå att bära i trapporna. Det är snarare det lilla monstrets rörlighet och otålighet som har satt tålamodet på prov den här resan.
 
 
 
Här BTS Phaya Thai t.v, och BTS Surasak t.h
 
 
På en del ställen finns lyckligtvis dessa Skywalks så man kommer upp från trafiken och kan ta sig fram smidigt och säkert. Trottoarerna i Bangkok är som de flesta känner till belamrade av försäljare, matstånd, motorcyklar, träd och allt annat som hindrar vanligt folk att ta sig en promenad längs stadens gator.
 
 
 
Här en skywalk mellan BTS Sala Daeng och MRT Silom. Hiss finns.
 
 
En morgon tog jag en promenad med Junior runt kvarteret där vårat hotell Mode Sathorn ligger. Det var som väntat en hinderbana där det ibland var helt omöjligt att ta sig fram.
 
 
 
Varför står det en restaurang på trottoaren..?
 
 
Jag har egentligen aldrig sett en thailändare med barnvagn, varken i Bangkok eller på Lanta. Jag har sett att det finns att köpa, men thaiarna tar ju över huvud taget inte någon finpromenad bara för sakens skull. Alla åker motorcykel, och då gärna med ungen framför sig hållandes i styret. Ser man andra sulkys så är det garanterat minst en farang som är förälder. 
 
 
BTS Siam
 
 
En annan sak som är bättre med MRT är att spåren är avskärmade från perrongen (finns på vissa BTS-perronger också), något som är nog så viktigt med tanke på säkerheten. Junior var knappast nöjd med att bara sitta still i sulkyn och softa. För mycket spring i benen gjorde att man hela tiden måste vara alert. Han började ju gå bara några veckor innan avresan och jag var inte alls förberedd på vilken diametral skillnad det skulle bli att hålla honom under uppsikt. Gäller även inne på hotellrummet. Jag får väl äta upp nu att jag hela första året sagt att det varit så lätt att ta hand om honom, men sedan vi kom hit så har hjärnan hållt på att koka över. Nu är jag bara lugn när han sover.
 
 
En kväll i tunnelbanan...
 
 
Ett ytterligare hjälpmedel vi tog med oss är en sele (jag vill inte använda ordet koppel, det känns för brutalt), för att kunna hålla mer koll på de plötsliga språngmarscherna när han vägrar sitta i vagnen. Särskilt inne på shoppinggalleriorna.
 
 
 
Fan vilka konstiga glassbilar de har i det här landet...
 
 
Ja nu har vi tre dagar kvar i den stora mangon med det lilla monstret. Det blir mycket tid på hotellrummet för att smälta alla mentala intryck. Det märks att det ibland bara blir för mycket för Junior och han när som helst kan ruttna och blir tvärgrinig. Han kan ju heller inte sitta still särskilt länge om vi ska äta, så det har blivit mycket take away till rummet istället. Att åka till Chinatown och käka Thailands godaste grillade räkor är förstås inte att tänka på. Frukosten har vi också börjat äta i skift så att man åtminstone får några minuter i lugn och ro. Här på Mode Sathorn finns heller inga barnstolar, något de i alla fall hade på Sukosol.
 
 
"Ibland när jag tröttnar lägger jag mig bara ner på golvet och rullar runt lite..."
 
 
  
 
 

Kommentarer
Postat av: Grutt

Japp, ungefär så är det..Små barn små bekymmer - vänta du ;)

Kram på er!!

2015-12-06 @ 08:05:26
Postat av: MO

Det glädjer mig att du har fullt upp..

2015-12-08 @ 20:18:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0