Gifta på låtsas

“Vill du heta Miss eller Mrs nu när du gift dig?” frågar uniformen mittemot oss.

“Mrs..” svarar hjärter dam.

 

Vi sitter i ett kontorslandskap hos amphoe i Bang Rak för att även registrera vårat äktenskap i Thailand. Vad var det för en fråga undrade jag. Heter man inte alltid Mrs efter man gift sig. Men tydligen så har det förekommit protester mot att män alltid tituleras Mr oavsett om man är gift eller inte, så varför ska det vara skillnad för kvinnor. Förslaget gick igenom för något år sedan. Det som hände sedan var att ladyboysen också började protestera, fast för att få byta från Mr till Miss. Eller Mrs för den delen. Oklart om det gått igenom ännu.

 

Och jag undrar om det inte var det som höll på att hända ett annat par som var där samtidigt som oss. Förutom oss så var där kanske fem sex andra mixade par, alltså farang/thai som skulle skriva på giftaspapprena. Två av paren såg misstänkt likt ut att innehålla brudar som kanske egentligen var av annat kön, varav en av de giftaslystna brudgummarna inte alls verkade vara medveten om att han nu stod i begrepp att gifta sig med en tjej som förmodligen var en kille. Men vi hade nog med vårat. Processen gick segt. Vi hade hållit på hela veckan med papper som skulle översättas, stämplas och kopieras. Nästan allting hos olika myndigheter på olika platser i Bangkok. Det var knappast en romantisk tillställning även om vi hade klätt upp oss lite dagen till ära. En kölapp och vänta på din tur. Varsågod nästa. Vi hade heller inget vittne med oss, men det kunde uniformerna bistå med om man bara skänkte ett litet bidrag till ett tempelbygge i närheten. Ett thailändskt bröllop är just bara en ceremoni och man är bara gift på låtsas tills äktenskapet är registrerat hos amphoe.

 

 

 

Vi hade planerat att åka upp till takbaren Vertigo på Banyan Tree och ta en drink för att fira och sedan vidare till T&K Seafood i Chinatown för att käka middag, men när vi äntligen var klara var vi så trötta att vi bara tog en enkel anka på gatan och sedan upp till hotellet och powernappade istället. Dagen hade varit lång och hjärter dam hade klivit upp klockan sex på morgonen för att ta sig ända upp till Government Building i Chang Wattana för att få papper stämplade och jag själv hade packat och checkat ut oss från Muse Hotel och flyttat in till grannhotellet Urbana Langsuan. Vi hade tänkt stanna en natt till på Muse men de höjde priset femtio procent och det var det knappast värt. Recension på Muse Hotel kommer snart, med både ris och ros.

 

Medan hjärter dam låg i soffan och tupplurade så kollade jag upp Tripadvisor på närbelägna restauranger eftersom jag ändå tyckte att vi skulle ut och käka middag på något schysst ställe innan det blev för sent. Jag hittade Suikin Japanese Restaurant och tänkte att det skulle bli skitbra eftersom de bara hade fått toppbetyg. Jag väckte Mrs hjärter dam bredvid mig och sa att det var dags att få i oss lite riktigt käk. Vi hoppade i tofflorna och tog en promenad upp till Suikin och insåg att det var verkligen ett riktigt japanställe med bara japanska gäster där. Inga thai och än mindre några faranger. Vi fick ögonen på oss men det är oklart om mitt sällskap uppfattade det eftersom hon skippat linserna den här kvällen., vilket jag lite senare skulle bli varse.

 

 

Menyn kom in och jag fattade direkt att det här var ett ställe i den högre prisklassen och vi hade svårt att känna igen rätterna även om det fanns en del bilder. Jag fick friheten att välja och föreslog ett set med lite olika smårätter som vi kunde dela på. Hjärter dam samtyckte och hade inga åsikter om den hisnande prislappen så den tog vi. Den väna servitrisen påpekade försynt att det nog bara var mat för en person i det setet, men jag tyckte att det såg tillräckligt ut på bilden och priset var redan mer än tillräckligt, och sa att vi kan beställa in mer senare. Först kom det in ett fat med något som vi listade ut var den helt onödiga rätten tofu, i fyra olika varianter. Den som smakade bäst påminde om en hårtuss som legat till sig fyra dagar i gammalt diskvatten. Vi åt några tofumolekyler var medan vi väntade på resten av maten. Några bitar sashami snyggt upplagda och två friterade grönsaksbitar av okänd modell, samt en rå räka. Det såg gott ut men jag tyckte att det växte i munnen. Därtill en helt ok misusoppa men knappast mat för en arbetarmage från Dalarna. Den väna servitrisen såg hur mitt sällskap plågades och kom på eget bevåg in med en skål nudlar med någon slags soja som var oätbar.

 

Vi bestämde oss för att ta in notan och skojade om att istället gå på Mc Donalds för att intaga föda. Det är nu det prekära i situationen börjar. Hjärter dam gissar att notan ska gå på 300 baht, vilket torde vara rimligt med tanke på hur lite mat vi fick och att det egentligen bara var för en person, samt med vetskapen om hur billigt man kan äta i Bangkok. Jag tittar på henne och överlägger ett par sekunder med mig själv huruvida hon skojar eller om hon aldrig såg priset bredvid bilden i menyn. Den väna servitrisen kommer in med notan som jag genast rycker åt mig. Den ligger på dryga 2200 baht och jag har bara stora sedlar och plockar på ett patetiskt och fumligt sätt fram tre tusenlappar utan att hjärter dam ska se det. Det misslyckas så klart och jag känner mig fånig som dragit dit henne och undrar varför jag ens försöker dölja det. Hon spärrar upp ögonen och frågar vad jag håller på med. Hon tror att jag fått fullständigt hjärnsläpp och inte inser att jag ger servitrisen tre tusen istället för de förmodade tre hundra. Jag flackar med blicken och försöker rädda situationen och min stolthet, och känner mig ännu fånigare med tanke på att jag vet att hon hade varit nöjd med en som tam på gatan för 30 baht. Ja, de yviga gesterna har aldrig imponerat på henne, och jag har heller aldrig försökt att imponera på henne, men har kanske ett annat matintresse och provar gärna speciella restauranger och är beredd att betala för det om det är så. Men priset i menyn hade hon aldrig sett eftersom hon inte satt i linserna.

 

Vi lämnade restaurangen och efter hundra meter började vi skratta hejdlöst åt situationen. Eftersom vi fortfarande var lite småhungriga så letade vi rätt på en annan enklare restaurang längs med Langsuan som fortfarande var öppen och tog en pad thai och en paneng curry och där notan slutade på en mer rimlig nivå. I rättvisans namn ska val tilläggas att det inte var något fel på maten på Suikin, men den passade kanske inte våra gommar. Pärlor för svin helt enkelt.

 

Men nu är vi alltså även officiellt gifta i Thailand också. Antagligen håller vi en mindre ceremoni den 3:e november.

 

Mätt högstadiepoet..
 

 

 


Kommentarer
Postat av: Peter

Yaaay!

2013-09-18 @ 07:40:41
Postat av: Björn Friström

Du är ju helt kung som vanligt. Man behöver ju inte åka till Thailand själv. Kanon att bli uppskörtad på nåt matställe genom dig istället.
Här är det i alla fall kallt som satan på nätterna. Väntar på nästa berättelse.

Svar: Nästa har skrivits medan du hälsade på Dracula..
Taste like chicken

2013-09-18 @ 08:48:16
Postat av: Grutt

Grattis till er båda! Igen!

2013-09-18 @ 20:14:31
Postat av: Susanna

Finns en anledning till varför man går till Fuji och Zen även om det blir lite fabrik över det hela, jisses "hårtussar som legat i diskvatten" fattar precis, du är för rolig.
Grattis till giftemålet "på riktigt" snart, kram

Svar: Japp, Fuji är betydligt smidigare, och billigare..
Taste like chicken

2013-09-21 @ 01:55:39
URL: http://bangkok-life-susanna.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0