Köpenhamn Nostalgia

Min roadtrip ner genom Sveriges avlånga land hade fört mig ända till Malmö. Det hade tagit en vecka. Möten med gamla reskamrater och gäster från Nature House. Sista natten. Kände instinktivt att jag var tvungen att åka över till Köpenhamn några timmar. Av rent nostalgiska själ. Jag tog tåget över Öresund. København Hovedbanegård. Förknippat med så många minnen. När vi var små på väg till mormor och morfar, tågluffandet genom Europa. Äventyret började alltid här.
 
 
Gjorde mig ingen brådska att lämna stationsbyggnaden. Gick sakta runt och insöp atmosfären. Dofterna. Tegelvalven. Noterade hur de stora kedjorna har tagit över allt mer. Stannade till i steget när jag såg O'Learys. Fick genast en flashback.
 
 
Då. För ett halvt liv sedan. Nitton år och jag hade övervunnit min rädsla att tågluffa ensam. Mina kompisar ville hellre dra på charter till Kos så jag hade stuckit själv trots allt. Året innan hade jag fegat ur på mållinjen när jag stått i biljettkön på tågstationen i Mora för att köpa mitt första interrail-kort. Jag hade bestämt mig den gången men hade hunnit få kalla fötter när väntan blivit alltför lång.
 
Efter en sömnlös natt på tåget från Stockholm till Köpenhamn stod jag här utanför. Sömndrucken. Hela natten hade jag legat och hållit krampaktigt i mitt moneybelt med passet och tio olika valutor. Lyssnat på kassetter med Best of Queens i min Walkman. Freddie Mercury hade dött året innan och nu lyssnade alla på hans musik.
 
I någon av alla interrailböcker jag lånat på biblioteket hade jag läst att det var här de serverade Köpenhamns bästa frukost. En klassisk institution med vita dukar och silverbestick. Danska servitriser i svart kjol och vit blus. Väl i Köpenhamn hade rädslan runnit av mig. Nu satt jag och planerade min vidare färd genom Europa. Egentligen hade jag bara ett mål bestämt, jag skulle till Pamplona och springa framför tjurarna. I övrigt låg hela kontinenten öppen.
 
Nyfiket studerade jag tidtabellen på kvällens avgångar. Amsterdam, Paris, Munchen, Prag. Jag hade ingen aning om var jag skulle befinna mig nästa morgon. Jag kunde välja vad jag ville och den frihetskänslan är svår att beskriva. Det fick till slut bli Innsbruck i Österrike.
 
 
Min dagsutflykt i Köpenhamn förde mig via Ströget helt naturligt ner till Nyhavn. Det fick bli smörrebröd och Tuborg på klassiska Nyhavn 17. Jag kom återigen att tänka på min första tågluff tjugo år tidigare. Det hörde ju liksom till att man skulle tatuera sig i Köpenhamn om man tågluffade och jag hade hittat ett ställe här i Nyhavn som jag tänkte besöka på min hemfärd efter min månad ute i Europa.
 
 
Naturligtvis var jag tvungen att se efter om stället fanns kvar. Och visst låg det där. Tato Svend. Som om tiden stått stilla och med de klassiska motiven med ankare, rosor, skepp och halvnakna indianer.
Då, den gången hade jag kommit tillbaka till Köpenhamn med massor av nya intryck efter tågluffen och skulle nu bara tatuera mig som för att toppa hela resan. På dörren hade det suttit en handskriven lapp "Tilbage snart". Jag hade satt mig ner och väntat och funderat på mitt motiv. Det skulle så klart få bli en tjur som för att symbolisera min ädelmodiga tjurrusning i Pamplona någon vecka tidigare. Jag väntade och väntade men ingen Svend dök upp. Jag tröttnade på att vänta och gav upp och det blev ingen tatuering den gången.
 
Då som nu så tog jag tåget tillbaka till Sverige. Den gången via Helsingör och färjan över till Helsingborg. Ingen på den tiden kunde drömma om en broförbindelse till Malmö. På kvällen hade jag träff med en tjej som jag reste tillsammans med på en annan tågresa senare i livet. Den största och längsta. Transsibiriska Järnvägen.
 
 
 
Time, melting fast
In a room where the sun is burning dust from our past
It's a huge carnival
In my chest
I didn't know anything..
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0