Taste Like Chicken

Kristiansand, Norge 2007. Det var en kväll i juni när jag låg och bläddrade i senaste numret av Vagabond och såg en annons från Rosa Bussarna som tiden stannade. De gjorde reklam för en tågresa till Japan med Transsibiriska Järnvägen. Två drömflugor i en smäll. Avresa i september. Enstaka platser kvar i en grupp om 16 personer. Jag visste omedelbart att jag tänkte följa med på den trippen.  

 

Dagen efter ringde jag upp resebyrån och bokade in mig. Därefter sökte jag tjänstledigt. Inte bara de sex veckorna som resan till Tokyo skulle ta, utan ett helt halvår då jag tänkte att det är lika bra att ta i ordentligt när man ändå håller på. Jag fick avslag på min ansökan och funderade lite på hur jag skulle göra. Lät det hela bero, det var ju ändå tre månader till avfärd. Sommaren kom, och gick. Eftersom jag inte under några omständigheter hade tänkt att avboka resan så fann jag det för gott att säga upp mig. 

 

Hade aldrig känt mig så fri som då. En månad senare var det dags att bege sig till Värtahamnen och möta upp de andra. Resan startade med en hederlig finlandskryssning till Helsingfors och vidare med nattåg till Moskva där vi hade ett par dagar att slå ihjäl på Röda torget innan det var dags att hoppa det legendariska tåget österut.

 

Egentligen åkte vi inte Transsibiriska Järnvägen, utan Transmongoliska, alltså den sträckningen som viker av söderut vid Bajkalsjön ned mot Mongoliet och vidare mot Beijing. Det är ju det tåget de flesta väljer, för vem vill råka hamna i ett gulagläger i Vladivostok egentligen? Att bli nedtrampad på Kinesiska muren är kanske inte heller att föredra, men där hamnade vi i alla fall.

 

Här är ett tjog bilder och även en film på slutet. 

 

 

Hemsnickrad video.

 

 

Bonusvideo.