Expedition Breithorn - Alpernas "enklaste" 4000-meterstopp
Var det nu det skulle gå åt helvete? I en brant på strax under 4000 meter. Jag stod still i ett moment där jag faktiskt började ifrågasätta mig själv och hela den här idén. Förstod plötsligt varför man inte borde bestiga Breithorn ensam. Stirrade ner i snön och fördelade tyngden på fyra punkter. Lika mycket vikt på stavarna som på skidorna. Jag hade nått en punkt där det inte fanns någon vits med att försöka backa, och att fortsätta framåt, snett uppåt skulle bara göra saken värre. Jag var helt enkelt tvungen att göra en kickturn. Här och nu. Det hade jag tränat alldeles för lite på, och aldrig i en sådan här brant. Om jag tappade fästet skulle jag obönhörligen glida ett hundratal meter ner på glaciärsidan. Nu var det skarpt läge.
Jag var en idiot som inte lyssnat på varningarna om att bestiga Breithorn utan guide. Men jag pallade inte att gå inknuten i ett replag med flera andra. Jag ville göra det på mitt sätt och inte behöva anpassa mig till en grupp. Dessutom så hade jag ju skidorna med mig. På mig. Att göra ett lappkast som det hette förr i tiden kunde vara nog så lurigt hemma på gräsmattan om man dras med ett dåligt balanssinne. Än värre på en brant glaciärsida.
Nu hade jag nått point of no return. Jag var tvungen att lyckas. Tar ett djupt andetag och fokuserar på var jag lägger vikten när jag försiktigt lyfter på första skidan och vrider runt den nästan 180 grader. Isyxan som ska rädda mig från att kana ner om jag faller sitter oåtkomligt bak på ryggsäcken. Jävla amatör. Men jag hade ändå ingen hand över så det var väl skit samma var den satt.
Ända sedan jag och Junior var här i Cervinia för tre år sedan hade jag haft en fix idé om att jag absolut skulle bestiga Breithorn, just för att spränga 4000-metersgränsen. Egentligen ett helt meninglöst mål eftersom det inte känns det minsta i kroppen när man passerar 3999 meter. Ungefär som när man passerar ekvatorn med en färja. Det är ett jäkla ståhej men ingen synbar skillnad. Det sitter bara i skallen. Men jag hade ett mål och en mening och hade varit motiverad i tre år. Jag hade förvisso gjort mindre vandringar och berg tidigare, mest för att hålla igång benmusklerna mellan skidsäsongerna, men hade insett att jag uppskattade träningsformen otroligt mycket då naturupplevelsen i sig själv har blivit den drivande kraften. Träningen fick man på köpet. Att gå på topptur med skidor och få ett åk som belöning var liksom den ultimata sysselsättningen.
Jag inser att det kommer bli alltför osäkert att gå upp med skidorna då det bara blev brantare ju högre upp jag kom. Att genomföra flera riskabla kickturns i ännu brantare terräng kändes inte alls lockande. På vissa partier så släppte stighudarna trots att de annars är som magneter i snön. Jag hade inga skarjärn att sätta på heller, så jag fann det för gott att lämna skidorna och sätta på stegjärnen på pjäxorna och fortsätta mot toppen till fots. Att vandra hela den biten med toppturspjäxorna gick betydligt bättre än jag hade befarat. De var knappast lika bekäma som mina vanliga vandringskängor, men jag fick ett oerhört bra stöd i foten då de är så styva.
Här och där dök det upp mindre glaciärsprickor bredvid spåret och jag förstod verkligen vitsen med att gå inknuten med andra. Ramlar man ner så stoppas fallet upp av de andra och man kan dras upp upp och räddas relativt enkelt. Går man ensam och faller ner så är det nog tack och godnatt. Med skidor på sig så fördelar man ju ut vikten över större yta och det blir ju som en räddningsplanka inbillar jag mig.
Värmeböljan i Europa har letat sig upp på glaciären också och jag går hela vägen upp till toppen i bara kortärmat; min blågula fotbollströja som är en riktig isbrytare (no pun intended...). Det går bra så länge jag rör på mig. Nere i Cervinia på 2000 meter så är det kanske 25 plusgrader och på toppen av Breithorn - 4164 möh - så råder väl den femte årstiden skulle jag säga. Klättringen är knappast teknisk och man fattar varför den kallas för en av Alpernas enklaste 4000-metare. Utmaningen är väl sprickorna, och den tunna luften gör att det är fysiskt ansträngande. Själv hade jag acklimatiserat mig genom att åka skidor dagen innan. Vis av erfarenhet (både 2023 och 2025) så visste jag att första dagen på den här höjden så plågades man av både ohämmad törst och huvudvärk. Redan dag två så var kroppen hyfsat anpassad till den höga höjden.
Efter att ha stått och flexat på toppen en stund och jag och några tyskar tagit bilder på varandra så var det dags att börja nedstigningen. Solen bränner hårt och har börjat göra leden riktigt slushig och ibland trampar man igenom. Jag var glad att jag startat tidigt då snön fortfarande var stabil. Hungern gör sig påmind men jag har svårt att få i mig något. Fortsätter nedåt.
På toppen av Breithorn, 4164 möh. 22 juni 2026. (Matterhorn i bakgrunden).
När jag kommer ner till skidorna som jag lämnat på ca 4000 meter så känner jag att tröttheten kommer över mig. Jag känner mig knappast i form för skidåkning men är ändå tacksam att jag har dem där eftersom alternativet hade varit att fortsätta pulsa i den nu alldeles för mjuka snön. Jag kommer avverka en lång sträcka på bara några minuter. Ja allt syns ju i filmen nedan.
När jag väl kom ner till puben Casa Montana nere i Cervinia togs jag emot som självaste Edmund Hillary och fick applåder och öl av mina nya hotellvänner och jag fick hålla hov. Så det blev en fin avslutning på dagen och jag var rusig och adrenalinstinn och kunde inte sova på kvällen trots att jag var helt slut.