Vandring Rifugio Oriondé (Duca Degli Abruzzi) Matterhorn
Tid: 6 timmar (inklusive raster). Start Cervinia 2050 möh - Etappmål Rifugio Oriondé 2808 möh. Höjdskillnad 758 meter. Trail nr 13 uppför och nr 65 nedför.
Efter att ha återhämtat mig efter tre dagar uppe på glaciären med skidåkning och toppbestigning av Breithorn tänkte jag att det var dags att göra en liten solovandring med utgångspunkt nere i människobyn Cervinia. Efter att under frukosten ha studerat bordsgrannens papperskarta så fastnade blicken på en rifugio på Matterhorns södra sluttning. En stigning på knappt 800 meter torde vara hanterbart och inte alltför ansträngande. Led nummer 13 noterar jag, och om man inte vill backtracka så kan man fortsätta över krönet och vidare på led 65 som tar en ned mot liftsystemet och Plan Maison.
Egentligen är jag inte alls speciellt taggad på vandring, men måste göra något vettigt av dagen. Den extrema värmeböljan i Europa har som sagt nått upp i bergen också och i Cervinia är det säkert redan 25 grader när jag beger mig vid tiodraget. Alldeles för varmt för vandring. Helst ska det var nollgradigt, då mår man som bäst. Jag tänker att det kanske får räcka med att ta sig upp till vattenfallet dit jag och Junior vandrat tre år tidigare.
Eftersom jag hade glömt att smörja öron, läppar och nacke dagen jag besteg Breithorn så har den brutala UV-strålningen gjort sitt bästa för att bränna sönder nämda delar. Att ta buffen över huvudet istället för kepsen skyddar åtminstone öronen. Läpparna är begravda i salva från apoteket och jag har som tur är solen i ryggen de första tre timmarna.
Egentligen följer jag inte led 13 till en början utan siktar rakt mot vattenfallet via den blå pisten 5/2 som går ner till Cretazliften. Efter ett "hydration break" bakom en stor klippa så får jag ny kraft och klättrar hela vägen upp till bron som korsar vattenfallet och är på leden igen. Det är brant så man får hålla i sig i rötter och grästuvor för att ta sig upp den sista biten. Där uppe väntar dock svalkande stänk med smältvatten från Matterhorn.
Härifrån tar det en stund innan man ser Oriendé och jag tror hela tiden att det ska dyka upp bakom nästa krön eftersom jag i min enfald inbillar mig att jag är nära och nog snart är uppe. Det kunde jag fetglömma tydligen, för när jag väl får syn på byggnaden så är den belägen alltför långt upp.
Dessutom så är det ganska brant uppför om man följer leden som korsar den delvis asfalterade serpentinvägen. Men jag är målmedveten och tänker att jag ska belöna mig en öl på serveringen där uppe. En tveksamt uppdaterad hemsida påstår att det ska vara öppet från mitten av juni. Jag fortsätter och möter efter ett tag ett fransk par som är på väg ner. De berättar att det är folk där uppe men att stället är stängt. Ett sådant otroligt antiklimax och jag funderar på att vända där och då, men att backtracka är minst lika värdelöst som en stängd bar, så jag kämpar vidare uppför. Det positiva är att det är lite svalare vindar här uppe på höjden. Bakom en klippa fyller jag på energin med en delicatoboll. På håll ser jag Breithorns topp i fjärran.
Rifugio kan betyda fristad, skydd, tillflyktsort, eller helt enkelt en bergsstuga där man kan övernatta och ibland eller ofta få mat. Rifugio Oriondé ligger på Matterhorns södra sida (på italienska Monte Cervino) och fungerar bland annat som ett basecamp för dem som ska bestiga det ikoniska Tobleroneberget. Svenskan har lånat in ordet - refug - för att beskriva en upphöjning i vägen.
Väl uppe så ser jag arbetarna som är i färd med att ställa i ordning inför sommarsäsongen och jag slår på storcharmen och frågar om det möjligtvis är öppet även om det är helt uppenbart att så inte är fallet. Han förklarar att de öppnar först i morgon men något att dricka går väl att ordna fram, och jag säger wow och undrar om det kanske finns någon kall öl att uppbringa och det ska han absolut kunna ordna fram. Jag kan knappt tro att det är sant. Som tur är har jag en 5-eurosedel i fickan så att jag kan betala då kortterminalen inte är i funktion. Avnjuter öl, snickers och utsikt innan jag fortsätter vandringen.
Efter krönet ändrar omgivningen karaktär. Nu är inte stigen omgiven av gröna kullar längre utan byter skepnad till kargt stenlandskap. Värmeböljan har satt ordentlig fart på snösmältningen och rännilarna har förvandlats till strida strömmar som forsar nedför Matterhorns sydsluttning. Jag får leta efter övergångar där jag slipper blöta ner skorna. Följer led 65 vidare nedåt mot Plan Maison och liftsystemet. Fler moln drar in och ger välkommen skugga till mina läppar som ständigt spricker. När solen är framme så skyddar jag munnen från UV-strålarna med handen. Att ha buffen neddragen över öronen gör väl att jag ser ut som en idiot men hellre det än att exponera den tunna huden i onödan.
Sista pausen tar jag under en stor klippa som verkar ha blivit kluven av blixten men det syns bättre i videon nedan. Bergen ser annorlunda ut när de är snöfria men jag inser att jag står och tittar på några av mina favoritbackar när jag orienterat mig lite. Den kluvna klippan ligger precis intill pist 59. Härifrån matar jag på hela vägen till Plan Maison där bygget till den nya liften pågår för fullt. Leden är otydligt markerad och jag går på känn vidare ner mot svenne banan-haket Love. Här måste jag ta en liten paus för nu börjar det kännas rejält i gå-neråt-musklerna. Det är enklare att gå uppåt. Nedåt borde man alltid åka skidor. På slutet gör det så ont att jag får gå baklänges för att kunna ta mig ned sista biten till Cervinia. Vrålhungrig och törstig så stapplade jag raka vägen in på Casa Montana som tog emot med Birra Moretti och pizza speciale de Aosta.
