Taste Like Chicken

 

Midsommarvecka i Jotunheimen. Sittningen för kvällens middag på Glitterheim gick av stapeln klockan sju. Eftersom det var första gången jag bodde på en DNT-hytta under de här formerna så visste jag inte riktigt hur det gick till, och satt som många andra i sällskapsrummet och stirrade ner i en mobiltelefon utan täckning eftersom vi i praktiken befann oss i den norska programserien "Där ingen skulle tro att någon kunde bo", medan jag väntade på att husfrun skulle signalera med en koskälla att maten var serverad.

 

 

På ett av flera långbord blev jag placerad framför en intressant tjej från San Fransisco som delade mitt skidintresse så hon hade jag mycket gemensamt med som tur var. Till höger hade jag ett äldre par från England och snett mittemot ett par från Nederländerna. Något jag har noterat de senaste åren är att det uppstår en lite stel stämning om det finns amerikaner i sällskapet. Även här skruvade mina europeiska grannar på sig när amerikanska Megan presenterade sig och berättade varifrån hon kom. Det här snappade hon ju upp och avväpnade elefanten i rummet direkt genom att be om ursäkt för sin pinsamme president som gjorde sig till åtlöje i världens ögon. Européerna kunde låta axlarna sjunka ner något och andas normalt igen.

 

 

 

Trerättersmiddagen bestod av broccolisoppa i stor skål som gick runt på bordet, sedan självservering av ugnsbakad karré och potatis och brunsås ur bleck likt skolmatsalen, fast med lite mysigare omfamning. Äppelkaka med vaniljsås till efterrätt. Eftersom Glitterheim hade rättigheter så kunde man beställa både öl och vin till maten men jag hoppade över detta då jag ville vänta med den belöningen tills efter morgondagens vandring, om jag nu skulle klara det alls att bestiga Glittertind. Orken hade jag nog, men om jag hade en dålig knädag kunde jag glömma att nå toppen. Jag visste aldrig innan jag faktiskt började vandra om det skulle gå. Men i och för sig, sedan jag började styrketräna för ett år sedan så hade aldrig knäna stoppat vare sig skidåkning eller vandring. Faktum är att jag aldrig har varit i så bra form som jag är nu. Allt egentligen tack vare att jag trots brinnande coronapandemi drog upp Junior till Grönklitts knapplift för fem år sedan och han fastnade totalt för skidåkningen, och jag själv fick en nytändning som inte var av denna värld. 

 

Och nu satt jag alltså här i en matsal långt ut i obygden i en norsk nationalpark utan mobiltäckning och lyssnade på Megans ljuva stämma när hon berättade om sina äventyr, som när hon vandrat och tältat i Yellowstone och svartbjörnar kommit och länsat hennes matförråd under natten. Jag ville att hon aldrig skulle sluta prata. Och det är väl det som händer när man inte har något internet. Världen blir analog igen och folk börjar samtala med varandra. Megan hade skramlat ihop tre veckors semester som hon nu spenderade i Norge och skulle avsluta med en isbjörnssafari på Svalbard. Inte en endaste gång uttryckte hon något missnöje med att resa ensam och det var så oerhört befriande; (jag själv tvivlade ofta och ifrågasatte mina egna soloresor, även den här trippen var jag en hårsmån från att lägga ned) och när hon berättade att hon kunde kliva upp klockan tre mitt i natten och dra hela vägen upp till Palisades Tahoe för att åka skidor några timmar om det utlovades bluebird day, ja då undrade jag om det inte var dags att slänga in ett frieri lite spontant över bordet tillsammans med resterna av äppelkakan. -Oh, I hear you Megan..!

 

 

De flesta andra hade cirkulerat tillbaka till sällskapsrummet med eller utan öl i näven, beroende på om de hade en hård vandring framför eller bakom sig. Det var en trevlig och uppluppen stämning och jag hade gärna satt mig ner där men ville hålla mig i schack tills nästa dag så jag sa godnatt och gick upp på mitt rum och förberedde det jag kunde för kommande toppbestigning. Stegjärnen lät jag hänga på kroken. Rummet var litet men tillräckligt och bestod av en våningssäng och en liten avställningsyta med ett par pallar. Handfat i korridoren och dusch och toa två trappor ner. Nästan som på det gamla analoga 1900-talet när man reste runt som trashpacker i Sydostasien. Charmigt värre. Innan jag släckte lampan kollade jag ut på himlen som fortfarande var gråmulen. Det såg inte alls bra ut. Men både YR och SMHI lovade sol på onsdagen.

 

Undrade om Megan skulle runda berget som hon hade sagt och ta en enklare vandring till Spiterstulen då hon planerat att bestiga Galdhöpiggen två dagar senare, eller om hon skulle klämma Glittertind när hon ändå var i farten. Javäl, som de säger på norska, tvivlen över solotrippen hit var i alla fall som bortblåsta, och jag var extremt taggad på att bestiga berget nästa dag. Eller som Jack Kerouac en gång myntade, vad det nu var, men typ -Climb that goddamn mountain...

 

 

 

Fortsättning följer...

 

Relaterat inlägg: Expedition Glittertind - Del 1 - På cykel till bergets fot