Taste Like Chicken

 

Midsommarvecka i Jotunheimen. Sittningen för kvällens middag på Glitterheim gick av stapeln klockan sju. Eftersom det var första gången jag bodde på en DNT-hytta under de här formerna så visste jag inte riktigt hur det gick till, och satt som många andra i sällskapsrummet och stirrade ner i en mobiltelefon utan täckning eftersom vi i praktiken befann oss i den norska programserien "Där ingen skulle tro att någon kunde bo", medan jag väntade på att husfrun skulle signalera med en koskälla att maten var serverad. Spekulerade i huruvida det var någon form av bordsplacering eller om det var free seating. Båda varianterna hade sina för- och nackdelar. I ena hörnet av rummet satt en tjej som fångade min uppmärksamhet. Hon verkade vara där ensam men utstrålade en sådan där avslappnad självsäkerhet som man bara brukar göra om man har sin bästa vän med sig. Jag blev genast nyfiken.

 

 

Bara några minuter senare blev jag till min blyga förtjusning placerad framför just henne längst ut på ett av flera långbord i matsalen. Det skulle bli en bra middag. Hon var från San Fransisco och det skulle visa sig att hon delade mitt skidintresse så vi hade en del gemensamt som tur var. Till höger hade jag ett roligt äldre par från England och snett mittemot ett stillsamt par från Nederländerna.

 

Något jag har noterat de senaste åren är att det kan uppstå lite stel stämning om det finns amerikaner i sällskapet. Även här skruvade mina europeiska grannar på sig när amerikanska Megan presenterade sig och berättade varifrån hon kom. Det här snappade hon upp och avväpnade elefanten i rummet direkt genom att be om ursäkt för sin pinsamme president som gjorde sig till åtlöje i världens ögon. Européerna kunde andas ut och bete sig normalt igen.

 

 

 

Trerättersmiddagen bestod av broccolisoppa i stor skål som gick runt på bordet, sedan självservering av ugnsbakad karré och potatis och gräddsås ur bleck likt skolmatsalen, fast med lite mysigare omfamning. Äppelkaka med vaniljsås till efterrätt. Eftersom Glitterheim hade rättigheter så kunde man beställa både öl och vin till maten men jag hoppade över detta då jag ville vänta med den belöningen tills efter morgondagens vandring, om jag nu skulle klara det alls att bestiga Glittertind. Orken hade jag nog, men om jag hade en dålig knädag kunde jag glömma att nå toppen. Jag visste aldrig innan jag faktiskt började vandra hur det skulle gå. Men i och för sig, sedan jag började styrketräna för ett år sedan så hade aldrig knäna stoppat vare sig skidåkning eller vandring.

 

Faktum är att jag aldrig har varit i så bra form som jag är nu. Och jag var väl här nu för att bevisa det ytterligare. Allt detta startade egentligen bara tack vare att jag mitt i brinnande coronapandemi dragit upp Junior till Grönklitt för snart sex år sedan och han fastnat totalt för skidåkningen, och jag själv också hade fått en nytändning som inte var av denna värld. Allt hade tagit en helt ny vändning. Ett megalappkast från sand till snö, som nu också innebar att ta sig uppför bergen, inte bara nedför.

 

Så nu satt jag alltså här i en matsal långt ut i obygden i en norsk nationalpark i skuggan av de högsta bergen utan mobiltäckning och lyssnade på Megans ljuva stämma när hon berättade om sina äventyr, som när hon vandrat och tältat i Yellowstone och svartbjörnar kommit och länsat hennes matförråd under natten. Jag ville att hon aldrig skulle sluta prata. Och det är väl det som händer när man inte har något internet. Världen blir analog igen och folk börjar samtala med varandra. Megan hade skramlat ihop tre veckors semester som hon nu spenderade i Norge och skulle avsluta med en isbjörnssafari på Svalbard. Inte en endaste gång uttryckte hon något missmod över att resa ensam och det var så oerhört befriande; (jag själv tvivlade ofta och ifrågasatte mina egna soloresor, och även den här trippen var jag en hårsmån från att lägga ned, men som alltid så ångrade jag aldrig en resa i efterhand) och när hon berättade att hon kunde kliva upp klockan tre mitt i natten och dra hela vägen upp till Palisades i Lake Tahoe för att åka skidor några timmar om det utlovades bluebird day, ja då undrade jag om det inte var dags att slänga in ett frieri lite spontant över bordet tillsammans med resterna av äppelkakan. -Oh, I hear you Megan..!

 

 

De flesta andra hade cirkulerat tillbaka till sällskapsrummet med eller utan öl i näven, beroende på om de hade en hård vandring framför eller bakom sig. Jag och Megan dröjde oss kvar i matsalen en stund innan vi också reste på oss. Det var en trevlig och uppsluppen stämning och jag hade gärna satt mig ner med de andra med en öl men ville hålla mig i schack tills nästa dag så jag sa godnatt och gick upp på mitt rum och förberedde det jag kunde inför kommande toppbestigning. Dessutom så började mitt sociala batteri ändå att ta slut.

 

Stegjärnen lät jag hänga kvar på kroken för de verkade inte behövas. Stormköket som jag hade släpat upp på Elgåhogna helt i onödan lämnade jag redan i bilen. Varm mat var gott men egentligen överskattat så länge man inte kände sig frusen. Men en ost & charkbricka, samt en miniflaska rödtjut slank dock ner i ryggan. Det kan aldrig väga för mycket tänkte jag stilla för mig själv. Förutom detta fick ett par energibars följa med, och så klart "nistepakken" som ingick i priset för vistelsen på hyttan.

 

Rummet var litet men tillräckligt och bestod av en våningssäng och en liten avställningsyta med ett par pallar. Handfat i korridoren och dusch och toa två trappor ner. Strömmen avstängd mellan 23 och 05. Nästan som på det gamla analoga 1900-talet när man reste runt som trashpacker i Sydostasien och bodde i en masonitlåda. Charmigt värre. Innan jag släckte lampan kollade jag ut på himlen som fortfarande var gråmulen. Det såg inte alls bra ut. Men både YR och SMHI lovade sol på onsdagen.

 

Undrade om Megan skulle runda berget som hon hade sagt och ta en enklare vandring till Spiterstulen då hon planerat att bestiga Galdhöpiggen två dagar senare, eller om hon skulle klämma Glittertind när hon ändå var i farten. Javäl, som de säger på norska, den som vandrar får se. Tvivlen över solotrippen hit var i alla fall som bortblåsta, och jag var extremt taggad på att bestiga berget nästa dag. Somnar direkt men vaknar redan vid midnatt. Rummet är kvavt och varmt. Öppnar fönstret och låter den nattsvala luften strömma in. Blåsan trycker på och jag drar på mig en tröja och smyger ut i tofflorna som jag smart nog tagit med. I skenet av mobilskärmen letar jag mig fram i korridoren och nedför trappan.

 

Här, där ingen skulle tro att någon kunde bo finns inga låsta dörrar på nätterna. Porten står på vid gavel och jag går en kort bit ut på fjället och inandas stillheten en stund. Ett stycke fjällfulness en juninatt i nådens år 2025...

 

 

 

Fortsättning följer...

 

 

Relaterat inlägg: Expedition Glittertind - Del 1 - På cykel till bergets fot