Taste Like Chicken

 

 

Det här var dagen då allting var tvunget att klaffa. I Österrikiska Mayrhofen hade vi ett bokat och betalt boende som väntade på oss, men framför oss hade vi en hel resdag med fyra olika tåg och två tunnelbanor. Bara på första tåget mellan Berlin och München hade vi platsbiljett. Måtte det inte skita sig med resten av tågavgångar och platstillgång. Men jag var optimistisk då SJ inte var inblandat längre (de skulle tids nog få tillfälle att ställa till det för oss igen). Efter att ha intagit en stadig frukost på Park Inn så gav vi oss iväg med första tunnelbanan till Berlin HBF. Eftersom jag hatar att stressa på flygplatser och tågstationer så ser jag alltid till att vara ute i god tid. Ibland går det till överdrift. Den här morgonen har vi en hel timme till godo innan snabbtåget avgår mot Tyrolen. Men det är bra, då hinner vi orientera oss och proviantera mera.

 

 

Dagens längsta etapp på 4,5 timme skulle bli elddopet vad gäller att stå ut med munskyddet. Jag visste att det var en populär rutt och att tåget skulle vara fullbokat, och kanske inte lika lätt att fuska som dagen innan på det tomma regionaltåget från Rostock. (Jag mindes med fasa flygresan på 2,5 timme hem från Salzburg i våras och tänkte då att jag ska fan inte ut och resa igen innan munskyddskravet är slopat). Men bara vi nådde den österrikiska gränsen kunde vi gömma munskydden längst ner i väskan igen, och som jag skrev tidigare så gick det ju bättre än väntat.

 

Tåg 1. Berlin HBF - München HBF. Sköna och tysta höghastighetståg (ICE 505).

 

    

 

München var ju staden som jag helt strök från listan på lämpliga stopp. Mest på grund av de höga hotellkostnaderna men också för att jag hellre ville lägga mer tid i Alperna. München HBF är för övrigt den mest intetsägande tågstation jag sett på länge, men så bombades originalbyggnaden rätt så hårt under kriget (och det var ju faktiskt deras eget fel...) och sedan växte den här opersonliga stationen fram. Men det har hänt mer saker i den här staden. För nästan exakt 50 år sedan så hölls ju sommar-OS här, det vet jag mycket väl eftersom Gunnar Larsson tog guld på 200 meter medley i precis samma minut som jag själv såg dagens ljus i den här världen på Jönköpings BB, och det var det första ljudet som nådde mina öron i det här jordelivet; pappa som kommer in från väntrummet med transistorn i näven och ropar att det blev guld för Sverige. Sedan de första orden från mamma, "Det blev en pojke." Man kan väl på ett vis säga att vi klev ur bassängen samtidigt. Snacka om att födas med segerhuva...

 

    

 

Hur som helst, vi hade 45 minuter på oss att byta station och hitta rätt perrong. Jag borde så klart ha besökt den berömda OS-bassängen när vi nu befann oss i München, men vi lämnade så fort som möjligt och tog tunnelbanan till Ostbahnhof varifrån vi skulle hoppa på nästa tåg mot Kufstein som alltså är gränsstationen i Österrike. München Ostbahnhof var inte ett dugg charmigare än Hauptbahnhof. En sliten station med pundarvibbar. Dåligt skyltad också och jag var tvungen att fråga mig fram. Panikhandlade ändå några överprisade kycklingklubbor innan vi störtade in i nästa tåg som redan höll på att fyllas upp. Tunnelbanan mellan tågstationerna hade däremot mycket retro-charm.

 

Tåg 2. München Ostbahnhof - Kufstein. Regionaltåg med mestadels pendlare och nästan inga ryggsäckar. 

 

 

 

 

Här passar vi på att få i oss lite varmt även om kyckling kanske är bland det sämsta man kan ha som matsäck. Det är ju extremt grisigt och det där kycklingfettet hamnar lätt överallt. Men jag var beredd med papper och våtservetter för att förhindra en alltför stor katastrof. Glad att vi fick en egen fyra med bord att sprida ut oss på i alla fall. Efter denna medvetet utdragna lunch så var det munskydd på igen, men lika obemärkt som tåget efter någon timme korsar den osynliga gränsen mot Österrike så åker varenda munskydd av samtliga resenärer i tågvagnen. Vilket hyckleri egentligen; det är samma tåg, samma passagerare, samma spridning och allt annat, men olika länder med olika regler. Det enda som annars skvallrar om att vi befinner oss i ett nytt land är att det kommer ett sms som välkomnar oss till Österrike och att det är samma roamingavgifter som gäller som i resten av EU. Vidare konstaterar jag nu när vi lämnar Tyskland bakom oss att 9-Eurobiljetterna aldrig kom till användning, eller det var aldrig någon koll på lokaltrafiken ska sägas.

 

 

 

 

 

I Kufstein har vi bara 14 minuter på oss att byta tåg. Det här kan bli kritiskt och jag är skitglad att SJ inte har något med det här bytet att göra. Stationen är ganska liten men jag får ändå lätt panik när jag inte hittar rätt tågnummer. Det står ett tåg på ett spår men ingenting stämmer med vare sig beteckningar eller slutdestination. I Railplanner-appen finns tåget inte med. Bara avgångstiden är samma och jag hoppar in med Junior i ett fast handgrepp. Ett fåtal passagerare sitter där, mest pensionärer som bara talar tyska. Jag försöker desperat få fram mitt budskap. Det vill säga jag upprepar -Jenbach? To Jenbach!? med vädjande och frågande blick. Jag möts av axelryckningar. Innan jag rett ut sakernas tillstånd så rullar tåget sakta iväg. På axeln känner jag en hand. Det är en svensk herre som presenterar sig som tågnörd. Han har en app i mobilen med planetens alla tågavgångar. De ska vidare till Innsbruck säger han medan han letar fram mitt tågnummer i sin telefon. Men då vet jag redan att vi kan andas ut eftersom tåget till Innsbruck stannar i Jenbach.

 

Tåg 4. Jenbach - Mayrhofen. Smalspårigt och privatägt

 

   

 

Från Jenbach utgår Zillertalbahn som är privatägd och inte ingår i tågluffarkortet. Biljetten som man löser på tåget (kort eller kontant) kostar cirka en hundralapp för en vuxen. Resan tar knappt en en timme. Slutstationen är alltså Mayrhofen som också är vårt slutmål för dagen. Och fy tusan vad skönt att äntligen komma fram. Allt har gått som på räls hela dagen. 

 

Mayrhofen är som...äh, fortsätter i nästa inlägg. Har redan skrivit för mycket.