Den ofrivillige raggaren

Med svettiga handflator stod jag där nu på Mel's Garage i Enköping och skulle tydligen ta ett beslut huruvida jag skulle köpa bilen eller inte. Det var årets sista riktigt varma sommardag i slutet på augusti 2019.
 
Ett par månader tidigare hade jag råkat se bilen av en slump på nätet, och hade fastnat direkt för modellen med de rena linjerna, och en färg som utsöndrade serotoninkickar i hela kroppen. En estetisk dröm förpackat i denna Chevelle Malibu av 1965 års modell.
 
 
Familjebil..? 
 
 
Jag slog det ifrån mig men återvände in på sidan gång på gång med några dagars mellanrum. Jag kunde inte släppa tanken på den. Egentligen var jag i färd med att byta Volvo och hade börjat kolla på de nya modellerna som kommit. En ny "familjebil" var väl det som man borde satsa på. Men insikten om att familjen nu egentligen bara bestod av mig och Junior gjorde att jag kunde höja blicken lite och tänka annorlunda. Var det verkligen nödvändigt att byta Volvo bara för att åka till Ica Maxi och storhandla?
 
Visst hade tanken på en raggarbil legat och grott i bakhuvudet något år, men hade nu spridit sig fram till frontalloben och var lika svår att tänka bort som en migränattack. Men det var mycket som talade emot, jag var ju absolut ingen raggare, men framför allt min bristande kunskapsbank vad gäller mekande, något som med all säkerhet skulle bli nödvändigt förr eller senare. Jag avskydde att skruva, eller inte att skruva egentligen men osäkerheten som uppstår kring ett problem. Felsökning och huvudbry om hur man går till väga. I tillägg avskyr jag att fråga om hjälp, oavsett vad det gäller i livet. Jag var van att fixa precis allting själv, något jag trivdes med och satte en heder i. Att ge sig i kast med en motor var som att bli utkastad ur sin egen komfortzon och alla negativa känslor som kommer med det.
 
En dag när jag intalade mig själv att det var lugnt på jobbet drog jag således ner till Enköping för att slå det ur mig för att sedan kunna koncentrera mig på att hitta en "riktig" bil. Det var en sak att titta bilder och drömma sig bort. En helt annan sak att stå där i verkligheten och ta ett beslut. Ibland när man är osäker måste man ända fram till frontlinjen för att känna efter vad som verkligen är rätt sak att göra. 
 
Som den känslomänniska jag är får jag ofta brottas med de tråkiga och rationella tankarna, och väljer nog oftast att gå på känsla. Man brukar ju känna i magtrakten vad som är rätt. Eller hur?
När jag kom fram till Enköping och klev in i bilhallen såg jag direkt var bilen stod. Nu skulle jag bara gå fram och konstatera att det inte var något för mig och sedan åka hem igen. När jag hade två meter kvar och stannade framför fronten så blev det istället liksom "Shut up and take my money! You had me at Hello!"
 
Den var lika fin i verkligheten som på bilderna. Jag gick sakta runt bilen medan blodet och adrenalinet rusade runt i kroppen. Jag vågade inte ens nudda bilen. Andäktigt stack jag in huvudet genom de nervevade rutorna och studerade inredningen som verkade vara i toppskick. Ja inte allt kanske, men omklädda säten och nya mattor.
Jag fick snart hjälp och efter någon timme med genomgång och provkörning så var det väl dags att ta ett beslut. Jag sa att jag var tvungen att sätta mig ner med en kaffe en stund och ta en ny snus och låta det sjunka in lite. Jag förstod ju vart det skulle barka hän.
 
Det fanns ju en aspekt att ta hänsyn till och det var ju slantarna. Var det verkligen så här de skulle användas? Jag hade förklarat för Junior att pengar inte kommer från himlen. Det var inte självklart att man kunde bo på hotell eller åka på semester. Eller köpa en bil för skojs skull. Det var inte alla förunnat. Varje spenderad krona var först en inarbetad krona. Mitt rationella jag tyckte någonstans att det matriella var onödig lyxkonsumtion. Mina känslor sa något annat. Jag ville använda pengarna till något speciellt. Den här gången hade de faktiskt kommit från himlen i ordets rätta bemärkelse. Det var arvet efter mamma och jag ville hedra henne på något sätt. Så var det ju en -65:a också, samma år som min käre storebror föddes. Jag tyckte att det betydde något. Bilen liksom talade till mig. Jag såg det förresten inte som konsumtion, utan som en investering.
 
"Så, vad säger du? Ska du ha den?" Conny tyckte nog att jag hade funderat lite väl länge vid det här laget.
Jag gav det ett par sekunders konstpaus innan jag svarade "Äh vad fan, jag tar den!" och gav honom mitt svettiga handslag som för att försegla dealen innan jag ångrade mig.
 
 
Årets bluffraggare..? 
 
 
Några dagar senare tog jag tåget ner för att hämta bilen och köra hem den till Mora, och förberedde mig på att bli både utskrattad och idiotförklarad av de "riktiga" raggarna, de som kunde byta motor med förbundna ögon och samtidigt rabbla årets cruisingkalender utantill. Jag själv var blott en bluffraggare som knappast hade planer på att delta i några bilträffar där min kompetensbrist skulle avslöja mig med all önskvärd tydlighet. Jag ville helst bara ta med Junior på några finvändor till glassbåten. Jag visste att han skulle älska bilen. Jag visste också att de som kände mig antagligen skulle ställa frågor om varför jag hade köpt en raggarbil (syrran utgick från att det var ett skämt när jag skickade bilden ovanför till familjechatten), men jag fick mycket mer positiva reaktioner än vad jag hade förväntat mig.
 
 
Hello Dalarna! Finns det plats för fler raggare..?
 
 
Jag var nöjd över köpet. Det kändes rätt, och när jag kom fram över krönet till Söderås där hela Siljan breder ut sig nedanför tittade solen fram så tog jag en fotopaus innan färden hem fortsatte. Jag såg verkligen fram emot att hämta Junior på dagis, han visste ingenting om att jag köpt bilen. Jag hade bara visat honom en bild någon månad tidigare och då hade han uttryckt sin förtjusning och sagt "Wow, tänk om man hade den där...". Att nu få åka direkt och hämta honom i just den bilen och få se hans reaktion var värt hur mycket som helst.
Mitt i det här började jag fundera på om bilen ens fick plats i garaget hemma. Jag hade aldrig provat att ens köra in en vanlig bil där eftersom det var belamrat med cyklar, kärror, barnvagnar, redskap och allt annat skit som hamnar i ett garage, men efter att ha paniktömt rubbet inklusive arbetsbänken och smörjt in karmen med klövervaselin så gick det med nöd och näppe att rulla in den nya "familjebilen". Jag insåg samtidigt att jag nu var tvungen att bygga ett större garage för att få plats med all skit som nu stod ute på gården och skräpade. Raggarlivet verkade hårt.
 
 
Bästa dagishämtningen ever...
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0