Taste Like Chicken

Med svettiga handflator stod jag där nu på Mel's Garage i Enköping och skulle tydligen ta ett beslut huruvida jag skulle köpa bilen eller inte. Det var årets sista riktigt varma sommardag i slutet på augusti 2019.

 

 

 

 

 

Visst hade tanken på en raggarbil legat och grott i bakhuvudet något år, men hade nu spridit sig fram till frontalloben och var lika svår att tänka bort som en migränattack. Men det var mycket som talade emot, jag var ju absolut ingen raggare, men framför allt min bristande kunskapsbank vad gäller mekande, något som med all säkerhet skulle bli nödvändigt förr eller senare. Jag avskydde att skruva, eller inte att skruva egentligen men osäkerheten som uppstår kring ett problem. Felsökning och huvudbry om hur man går till väga. I tillägg avskyr jag att fråga om hjälp, oavsett vad det gäller i livet. Jag var van att fixa precis allting själv, något jag trivdes med och satte en heder i. Att ge sig i kast med en motor var som att bli utkastad ur sin egen komfortzon och alla negativa känslor som kommer med det.

 

En dag när jag intalade mig själv att det var lugnt på jobbet drog jag således ner till Enköping för att slå det ur mig för att sedan kunna koncentrera mig på att hitta en "riktig" bil. Det var en sak att titta bilder och drömma sig bort. En helt annan sak att stå där i verkligheten och ta ett beslut. Ibland när man är osäker måste man ända fram till frontlinjen för att känna efter vad som verkligen är rätt sak att göra. 

 

Som den känslomänniska jag är får jag ofta brottas med de tråkiga och rationella tankarna, och väljer nog oftast att gå på känsla. Man brukar ju känna i magtrakten vad som är rätt. Eller hur?

När jag kom fram till Enköping och klev in i bilhallen såg jag direkt var bilen stod. Nu skulle jag bara gå fram och konstatera att det inte var något för mig och sedan åka hem igen. När jag hade två meter kvar och stannade framför fronten så blev det istället liksom "Shut up and take my money! You had me at Hello!"

Den var lika fin i verkligheten som på bilderna. Jag gick sakta runt bilen medan blodet och adrenalinet rusade runt i kroppen. Jag vågade inte ens nudda bilen. Andäktigt stack jag in huvudet genom de nervevade rutorna och studerade inredningen som verkade vara i toppskick. Ja inte allt kanske, men omklädda säten och nya mattor.

Jag fick snart hjälp och efter någon timme med genomgång och provkörning så var det väl dags att ta ett beslut. Jag sa att jag var tvungen att sätta mig ner med en kaffe en stund och ta en ny snus och låta det sjunka in lite. Jag förstod ju vart det skulle barka hän.

 

Det fanns ju en aspekt att ta hänsyn till och det var ju slantarna. Var det verkligen så här de skulle användas? Jag hade förklarat för Junior att pengar inte kommer från himlen. Det var inte självklart att man kunde bo på hotell eller åka på semester. Eller köpa en bil för skojs skull. Det var inte alla förunnat. Varje spenderad krona var först en inarbetad krona. Mitt rationella jag tyckte någonstans att det matriella var onödig lyxkonsumtion. Mina känslor sa något annat. Jag ville använda pengarna till något speciellt. Den här gången hade de faktiskt kommit från himlen i ordets rätta bemärkelse. Det var arvet efter mamma och jag ville hedra henne på något sätt. Så var det ju en -65:a också, samma år som min käre storebror föddes. Jag tyckte att det betydde något. Bilen liksom talade till mig. Jag såg det förresten inte som konsumtion, utan som en investering.

 

"Så, vad säger du? Ska du ha den?" Conny tyckte nog att jag hade funderat lite väl länge vid det här laget.

Jag gav det ett par sekunders konstpaus innan jag svarade "Äh vad fan, jag tar den!" och gav honom mitt svettiga handslag som för att försegla dealen innan jag ångrade mig.