Taste Like Chicken

 

 

Jag visste redan att de skulle dit och göra ett reportage eftersom Hjärter Dam hade skärmdumpat konversationen med reportern och skickat till mig. Jag hade blivit oerhört glad för hennes skull. Men det var ett tag sedan, precis innan jag och Junior skulle till Thailand i november. De hade varit dit medan vi var borta, och sedan hade hon inte hört ett ljud från dem. Att det kan ta tid mellan reportage och publicering visste jag sedan tidigare då samma tidning väntade månader med att publicera reportaget om mig när jag drev hotellet på Ko Lanta.

 

 

 

Eftersom jag misstänkte att det här helt hade gått henne förbi tog jag lite bilder och skickade till henne. Hon visste ingenting om att reportaget hade publicerats med bild på framsidan och allt. Jag bad den trevliga biblioteksdamen att dra kopior på sidorna när jag samtidigt malligt berättade att det där minsann var mitt barns mor.

 

 

  

När man själv har förstahandsinformation om något som står i en tidning så inser man hur mycket faktafel som finns i en text. Årtal och ålder och sånt är väl inte hela världen, det står t.ex. att Junior är 6 år men han hade ju nyss fyllt fem när repet gjordes. Slarvfel kanske från reportern. Det som dock gjorde mig något förbryllad var att det stod att Junior för tillfället tillbringade några veckor hos sin mormor och morfar i Thailand, men så vitt jag vet så besökte vi bara Lanta på den resan. Möjligtvis ett språkligt missförstånd, eller kanske en medveten justering av verkligheten. Ska tillägga att jag mycket väl hade kunnat tänka mig att åka själv med honom till Nong Mak Fai och hälsa på ett par dagar, men utan Hjärter Dam hade det blivit problem med språket.

 

 

 

 

Ibland har jag fått frågan om hon inte köpt följare men det kan jag intyga att så inte är fallet. Det gick kanske inte på en natt men jävligt fort steg följarantalet till över hundra "K" (som man säger på instagramspråk), och budfirmorna började snart köra skytteltrafik till vårat hus på Väståkersvägen. Sponsorprylar från hela världen kom varje vecka i utbyte mot 48 timmars exponering på kontot. Färgglada yogamattor i hela huset och kläder som användes kanske bara en gång. Följare runt om i världen som hörde av sig; som den där konstnären i Brasilien som målade en tavla av henne, och ett annat hängivet fan som gjorde en tatuering utifrån en annan yogabild. Det kom t.o.m. ett erbjudande från ett lyxigt spa-hotell i Costa Rica som ville att hon skulle komma dit och hålla kurser. Ta med familjen hade de sagt, och jag googlade upp stället och det såg fantastiskt ut där det låg uppe i regnskogen i bergen med utsikt mot en vulkan. Jag var glad för hennes skull och gjorde i ordning ett speciellt yogarum, som jag senare gjorde om till mitt kontor där jag nu sitter och skriver den här texten och funderar på tiden som var.

 

Det är med blandade känslor jag blickar tillbaka. Glädjen av att Hana hittade sin grej som hon brann för och som jag supportade till hundra procent, men sorgen i att jag och Junior samtidigt började leva allt mer i vår egen lilla bubbla. Instagram har en enorm sprängkraft och det är svårt att tävla mot den dopaminkick som tiotusentals likes från världens alla hörn ger för en endaste bild. Det blir som en drog. Jag skyller absolut inte separationen på grund av det, men jag är ganska säker på att den där jäkla skärmen förstör många relationer när man slutar se varann.

 

Den bestånde känslan är ändå att jag är stolt över henne, och på tisdag när mina vasaloppsgäster checkat ut ska jag åka dit och hämta hem Junior - min dopaminkick i livet - så ska jag också ge henne en kram och kopiorna från tidningen.