Allmänt, Corona corona

Coronaångest 3

Strutsbeteende verkar vara det bästa botemedlet mot Coronaångest har jag kommit på. Med förnekelse kommer man långt, eller åtminstone genom att undvika nyhetsrapporteringen i den mån det går. 
 
Ångesten står heller inte i relation till antal smittade eller hur nära pandemin kryper inpå ens egen hembygd, även om viruset på ett sätt redan krupit in under skinnet. Om det nu är bildligt eller bokstavligt kan man låta vara osagt. Eftersom man inte vet. Ångesten står snarare i relation till sin egen framtidstro. Eller brist på densamme.
 
Mina egna mest dystopiska tankar nådde sin botten söndagen för ett par veckor sedan då jag stod på baksidan och ofokuserat sparkade boll med Junior. Det måste ha varit efter de stängt skolorna, och resten av befolkningen drabbats av en sympatipsykos och självpåtagen hemkarantän eftersom dagis också gapade tomt. I slutet på veckan var det bara Junior och två andra barn där.
Bekymrade mig för farsan som är i riskgrupp, och hade uppmanat honom att hålla sig i pannrummet så kunde vi väl ses igen till midsommar kanske. Juniors händer som var torra som fnöske efter allt tvättande. Coronan låg som en blöt filt över hela tillvaron.
 
Jag hade ingen aning om hur länge jobben skulle räcka, eller om de inbokade kunderna hade fått kalla fötter och ville dra sig ur tills vidare. I så fall var det illa. Jag tänkte att jag kanske skulle ta ett CSN-lån och studera till undersköterska, då måste ju framtiden vara säkrad i alla fall. Men det föll ju på sin egen orimlighet då vårdyrket antagligen är den sista bransch jag skulle söka mig till. Kanske man får börja sälja av sina toarullar till högstbjudande på Tradera istället.
 
 
Jag snappade förresten upp att jänkarna också har slut på toapapper och har börjat åka till Mexiko för att köpa upp deras lager, vilket har skapat en riktig skitstämning vid gränsen. Helt plötsligt är det väl mexikanerna själva som vill bygga klart muren för att stoppa inflödet av nödställda amerikaner. Världen är upp och ner.
Men det där är nog ett övergående problem snart. Kaffebönderna i Colombia sitter tydligen i tvångskarantän nu och kan inte komma ut och skörda bönorna, så inom kort har vi kaffebrist i världen. Och om inte kreti och pleti får sitt morgonkaffe så kommer vi väl snart drabbas av en kollektiv massförstoppning, och vem fan behöver allt toapapper då? Ett självsanerande rövproblem. Dags att bunkra kaffe istället...
 
 
Bakluckeloppis i Tijuana?
 
 
Hade också funderingar på om man skulle slita upp hallonbuskarna och börja odla morötter och potatis istället och bli lite mera självförsörjande. Arrendera granntomten och ställa dit några grisar och höns verkade inte vara en alltför tokig idé just då. Ett par strutsar hade väl varit än mer passande. Bli månskensbonde. Kanske göra ved av de stadiga rönnarna jag har på tomten, då hade man ju dessutom sluppit allt skräp i hängrännorna. Desperationen är uppfinningens moder.
 
  
Jag fann det för gott att bland annat pausa Marcus Oscarssons nyhetsrapportering tills vidare. Jag stod inte ut med ett till BREAKING NEWS i versaler om smittans utbredning i världen. Coronan stod mig ända upp i halsen så att säga. Möjligtvis bokstavligen. Man vet ju inte. Slutade kolla och lyssna på nyheterna ett tag. Och vips så började det genast kännas bättre. Om man bara slutar rulla sig i dyngan så märker man den ju faktiskt inte speciellt mycket. Det får mina nybeställda grisar sköta förresten. Att rulla sig i dyngan alltså. Under tiden stoppar jag huvudet i sanden tills någon blåser faran över.
 
 
Snart en strutsfarm nära dig...?
 
 
Nä, måste gå och knyta mig. Känner mig lite febrig. I morgon är det jobb och dagis igen...
 
 
 
 
 
 
#1 - - Grutt:

God och skön inställning som delas, masspsykos är något riktigt otäckt..
Förståndig är den som tänker kritiskt och lyfter blicken från flocken..
Nu påtår, vem vet hur länge kaffet räcker! 😆

Svar: Willys har kampanj på kaffe nu. Skynda fynda. ;-)
Taste like chicken