Taste Like Chicken

 

 

Vi står på Legolands enorma parkering. Vi är nästan först på plats. Jag har inte varit här på 40 år men får ändå en flashback. Sent 70-tal. Jag och syrran ensamma med pappa. Våran mörkgröna Saab V4. Då hade vi bott i privatrum med gemensam frukost med värdfamiljen. Ett av mina första resminnen. Hade det varit ett undermedvetet val att åka hit?

 

 

 

Junior står och studsar på parkeringen, vill in direkt. Han har egentligen studsat sedan gryningen. Bor man i tält så vaknar man tidigt, och vi hängde på låset till campingens väldigt danska frukostservering. Efter att vi hade fått i oss lite morgenmad, studsat lite till så packade vi ändå ihop tältet och drog iväg. Jag hade varit osäker på om vi skulle stanna en natt till och åka vidare morgonen därpå, men om Junior skulle vara klar på Legoland tidigt så fanns det ingen anledning att spilla tid på att var kvar i dyra Danmark. Det skulle visa sig vara ett korrekt beslut.

 

   

  

Jag hade bävat inför köerna på Legoland, hade hört skräckhistorier om griniga ungar i timslånga köer till attraktionerna. De första två timmarna gick ändå bra, då det rann undan fort, men efter lunch small det till ordentligt och vi befann oss i ett inferno av missnöjda barn och suckande föräldrar. Vi började köa till en attraktion jag inte visste vad det var. Det var tydligen Dragen, en berg-och-dal-bana som jag trodde skulle vara för häftig för Junior, men han ville prova, så det gjorde vi.

Han satt med uppsträckta armar och tjöt av glädje genom de snabba kurvorna. Det var värt allt.

På Legoland är det korsdrag i plånboken; tusen spänn in för oss, och sedan lika mycket till för glass, rød pølse, legoasken, Ninjagotröjan och så vidare.

 

Personligen blev jag oerhört uppiggad av ministäderna, i synnerhet när jag såg mini-Bergen med både Zachariasbryggen och Sjøboden där jag drack mängder med öl när vi jobbade där under ett halvår 2003. Junior fascinerades av mini-Amsterdam med båtarna på kanalerna. Jag berättade att han faktiskt varit i riktiga Amsterdam när han låg i mammas mage, en roadtrip vi gjorde 2014.

 

Efter drygt fyra timmar verkade han ha fått nog. Jag frågade om han ville prova någonting mer eller om det räckte. Det räckte.

 

 

Jag googlade mysig camping Nordtyskland, hittade ett ställe och satte av söderut. Junior slocknade omedelbart. Utanför Hamburg såg jag Ikeaskylten där vi stannade och fick oss lite svenska köttbullar. Någon timme senare nådde vi Südsee-Camp i Wietzendorf. En fin camping med stor lekplats och en liten sjö. På restaurangen fick vi utmärkt tysk mat. Junior på toppenhumör, det märktes att han gillade att vara på resa.

 

 

 

 

När vi lagt oss funderade jag på våran fortsatta färd. Jag insåg att vi nu på ett sätt hade passerat point of no return, man kan inte bara åka till Nordtyskland för att sedan vända hemåt. Det kändes meningslöst, vi var tvungna att fortsätta söderut. Junior var taggad. Jag med. Vi kände resnerven. Bröt ny mark. Kvällen var fin och den annalkande fullmånens ljus speglade sig i motorhuven. Doften av Europa.

 

Jag hade det det där hotellet i Stuttgart i tankarna, hade känt till det några år, men skulle vi hinna dit? Beror på när vi vaknar. 60 mil Autobahn hela vägen, det borde gå om det inte händer något skit. Men det skulle hända skit som sinkade oss rejält.