Eurotrip dag 9 - Mot fosterlandet

 
 
Nu var vi klara kändes det som. Jag ville bara hemåt så fort som möjligt. En sista gång tittade jag i mobilen efter färjor över Östersjön. Det var helkört. Bara att ta omvägen över Jylland igen. Det skulle i alla fall bli det billigaste alternativet. Jag förberedde min lille reskompis på en lång dag i bilen. Det bekom honom inte det minsta.
 
Vi lämnade Berlin strax före nio. Jag visste inte var vi skulle spendera följande natt men jag var i alla fall säker på en sak; vi skulle inte slå upp tältet igen på den här resan, så det betydde ännu en kostsam hotellnatt. Eftersom färjorna var fulla fick jag stryka min inplanerade frinatt hos min moster i Maribo, bara ett stenkast från Rödbyhavn. Jag ville också att det skulle vara våran sista övernattning. Sträckan Berlin - Mora visade 150 mil, och jag ville köra så långt som jag bara orkade den här lördagen för att minimera sista dagens etapp.
 
 
 
 
 
Det flöt på bra de första timmarna. Vi var utvilade och på gott humör. Ja, på gott humör, det var vi ju hela tiden egentligen. Jag var både förundrad och imponerad av Junior som aldrig fick spunk av att sitta så många timmar i bilen när vi hade våra långkörningar. Men visst, vi stannade ofta när han var vaken.
 
När vi närmade oss Neumünster norr om Hamburg så var det slut på det roliga. Google map varnade för långa köer, och jag missade precis avfarten till den föreslagna omvägen innan det var för sent. Det var tvärstopp, sådär tvärstopp så att folk börjar gå ur bilarna för att dricka kaffe och pinka i vägkanten. Det var det sista vi behövde. Det var också resans varmaste dag och termometern visade på 31 grader. Jag längtade efter en sandstrand.
Men som genom ett under så släppte det plötsligt och det var raka spåret upp till danska gränsen. Vi stannade på Calles och fyllde på med ett dussin ölflak som jag på något märkligt vis lyckades stuva in i våran redan överfulla bil.
 
 
 
 
Junior som hållit sig vaken hela dagen genom Tyskland slocknade som en klubbad säl strax efter vi passerat gränsen. Jag brände hela Danmark, cirka trettio mil, utan ett endaste stopp. E 20 låg i princip öppen hela vägen fram till Köpenhamn, och det var först när vi närmade oss som Junior vaknade igen. Jag hade haft funderingar på om vi skulle ta en natt där och göra Tivoli också, men jag var helt slutkörd. Dessutom skulle vi i så fall aldrig hinna hem på söndagen. I tillägg hade det börjat svida i reskassan lite väl mycket.
Klockan åtta på kvällen passerade vi Öresundsbron och svängde direkt in på Statoil Vintrie för att fylla på diesel och blodsocker. Sommarkvällen i Sverige var ljum och välkomnande.
 
 
 
 
I ett svagt ögonblick tänkte jag att vi skulle fortsätta, men kände hur tröttheten slog till. Junior som hade snarkat sig igenom Danmark var på hugget, men jag orkade inte köra en mil till. Tog fram mobilen och öppnade hotels-appen, valde I närheten och filtrerade fram parkering. Närmaste som inte låg söderut var Radisson Blu i Lund. Det tar vi sa jag till Junior och bad honom hoppa in i bilen.
 
 
 
 
Jag var trött, hade ont i halsen, och öronen tjöt. Tinnitusen var påtaglig. Sängen var så skön och inbjudande och jag ville bara gå och lägga mig direkt efter den välbehövliga duschen, men mitt lille resesällskap som var utvilad som Törnrosa själv hade andra planer. Nu krävde han min fulla uppmärksamhet och deltagande när det var dags att rita.
 
"Vill du inte lägga dig i sängen med telefon en stund, och kolla på youtube..?"
"Nej. Om du ritar en teckning till mig, så ritar jag en teckning till dig.."
 
Sängen fick vänta..