Eurotrip dag 8 - Berlin

 -Man måste ju göra något roligt för barnen också, hörde jag hur lattemamma-maffian mässade i mitt huvud. Vi hade Berlin Zoo just runt hörnet från vårat hotell så det var ett naturligt första stopp på våran dag i Berlin. Zoologischer Garten var också våran närmaste tunnelbana så det gick liksom inte att undvika. Jag gillar egentligen inte djurparker då det knappast är någon upplyftande känsla att titta på djur i bur. Jag föredrar att se dem i naturen, i sitt rätta element. Man blir mest beklämd.    -Men det kanske är roligt för barnen..? Jag var skeptisk. Hade provat Skansen med Junior för drygt ett år sedan. Det bästa med besöket den gången var glassen hade han förklarat för mig.
 
Jag betalar en kombibiljett för både akvariet och djurparken och vi går in. Akvarier hade ändå alltid tilltalat mig. Fiskarna fattade ju inte att de var instängda på samma sätt som en elefant gör. Det här var också avdelningen som Junior gillade mest. Pliktskyldigt betar vi ändå av djuren, och vid det stora dragplåstret pandorna flockas besökarna som om det var självaste Elvis som vankade av och an där inne. Jag känner ingen glädje. Junior blir sur för att han knappt ser något. Vi går vidare. Köper glass. Ser på kartan att det ska finnas flodhästar, det är i alla fall häftigt tänker jag och ökar takten. Jag hade sett flodhästar i det vilda under en safari i Tanzania 2003, det hade varit en imponerande syn. Att se tre trötta flodhästar i ett grumligt vatten på Berlin Zoo var allt annat än imponerande.
  
"Kan vi inte åka tunnelbana nu pappa?"
 
På vägen ut ser vi ett stort hägn, och enligt kartan ska isbjörnarna hålla till där. Vi står och spanar en stund innan jag till slut ser ett vitt huvud som sticker ut under en klippa. Han ligger där och dåsar i sommarvärmen. -But why? Eller vad vet jag, det spelar kanske ingen roll. Det är väl lika varmt på arktis nu för tiden...
 
 
Östtysk nostalgi...
 
 
 
 
På tunnelbaneperrongen får Junior för sig att leka kurragömma. Med höjt pekfinger och hård blick håller jag ett uppfostringssamtal med honom på klockren svenska. En kvinna med sydamerikanskt utseende säger något till mig. Jag förstår inte, och tittar frågande på henne. Hon ser vänlig ut. Var det tyska eller spanska? Hon upprepar och sträcker fram något slags kex till Junior. Arsenik- och mjältbrandskex? Då ser jag att hon har två flickor i Juniors ålder med sig, samt en man med nordiskt utseende. Hon fortsätter prata och då kopplar jag. Hon pratar ju svenska för fan. Tåget kommer och vi kliver på samma vagn. De var ute och tågluffade med barnen och tyckte det gick jättebra. Där har vi det, nästa gång ska vi fan tågluffa istället och låta bilen stå. Vid Potsdamer Platz vinkar vi hejdå till den trevliga peruansk-svenska familjen och kliver av. Berlin var sannerligen en trevlig stad. I Stockholms tunnelbana hade inga samtal någonsin ägt rum mellan okända människor.
 
 
Potsdamer Platz, Berlin
 
 
"Vart är resterna av muren pappa?"
"Vi får kolla på kartan och kanske fråga någon"
"Varför kollar du inte på telefon?" Junior var väl medveten om att telefonen hade svaren på de flesta frågor.
 "För att nu ska vi göra som man gjorde förr i tiden innan mobilen fanns. Man pratade med andra människor, så det ska vi göra även om vi hittar med kartan."
 
Jag vecklar ihop kartan så gott jag kan, vilket är ungefär lika lätt som att spela dragspel. Knölar ner den i sidofickan på mina praktiska resebyxor och börjar knata. Det som slår mig är hur tyst det är, trots att vi står mitt på Potsdamer Platz som ska föreställa någon slags knutpunkt i Berlin. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men typ samma larm som runt Siam Square i Bangkok. Trafiken är lugn, människorna är lugna. Jag ser ingen stress. Jag stoppar ett par slumpmässigt utvalda berlinare för att fråga om vägen, även om jag har kläm på hur vi ska gå. Efter en stund är vi framme.
 
 
Die Mauer...
 
 
Ebba Gröns klassiska låt Die Mauer börjar ljuda i mitt huvud; "Halt! Här får ingen passera, här kommer ingen förbi..."  Jag får en perfekt komponerad bild på muren med Junior i förgrunden och luftballongen längre bort, där den svävar symboliskt för alla flyktförsök över muren. Jag tror att jag sett Discoverys alla dokumentärer om Berlinmuren. Det finns något fascinerande över lyckade flykter från stängda stater i allmänhet, och flykter från Östberlin (och Nordkorea) i synnerhet. Efter Juniors nedkomst har jag dock inte hunnit se mycket på TV, men serien Deutchland 83 (2015) följde jag slaviskt. Och vilket soundtrack.
 
 
 
 
Jag försöker mig på en barnvänlig variant av murens historia men misslyckas kapitalt när jag hör mig själv berätta om hur kommunisterna sköt på människorna som bara ville komma över muren och vara fria. Försöker byta ämne.
 
"Äh, ska vi inte åka lite tunnelbana igen tillbaka till hotellet?"
"Jo, vi åker och badar pappa. ..Men varför sköt 'kommisterna' den där grabben?"
"Äh, glöm det, nu är alla kompisar igen, det där hände när farfar var ung.."
 
Vi tar en promenad via Brandenburger Tor och det slår mig igen hur trevligt och stillsamt allt verkar. Mysiga uteserveringar och vänliga tillmötesgående människor. Vi tar S-bahn och U-bahn tillbaka till hotellet. Jag fattade aldrig skillnaden, båda såg ut som samma tunnelbana, och samma biljett gällde på alla tåg vad jag förstod.
 
 
 
Några simtag i poolen och dagens lycka var gjord. Ibland behöver man inte ta i så jävla mycket.
När det var dags att äta middag ville jag göra en repris på den grekiska restaurangen, men Junior ville in på den italienska. Vi konstaterade båda att man får en bättre pizza på Järnvägskiosken i Mora. Det var i alla fall skönt att slippa bilen för en dag och jag kände mig redo att sätta mig bakom ratten igen följande dag.
 
 
Spontandans vid Bikini Berlin...
 
 
Jag gillade våra pratstunder efter att vi släckt lampan på kvällen.
 
"Jaha min lille vän, vad var bäst med den här dagen då?"
"Det var poolen."
"Okej. Mer då?"
"Tunnelbanan!"
"Vi har ju varit på zoo också. Vad var bäst där då?"
"Hm, det var nog den där stora fisken. Och så glassen så klart.."
 
 
 
 
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0