Taste Like Chicken

 

 

Irritationen började redan samma kväll när jag gav restaurangen en chans och beställde in en spicy beef salad och fick in en rätt som inte ens en nyfrälst och oförstörd thailandsresenär skulle ha uppskattat. Portionen i storlek som kanske hade mättat en smurf. Junior ratade sin pasta också. Morgonen efter så lyckades de klanta till frukostbeställningen också som ändå var av det absolut enklaste slaget. Jag orkade inte ens gå upp till Nee och justera det som kunde ha gått fel på notan, utan konstaterade bara att semestern och livet är för kort för att äta dålig thaimat. All mat förresten. Vi gav dock stället ytterligare ett par chanser, men även det resulterade i växande tuggor som landade i en servett likt kalvsyltan i skolbespisningen på lågstadiet.

Efter ett par timmar i poolen utan solskydd började det koka i den del av huden som inte redan var skrynklig av att vara under vattnet. Som tur är så har halvblodet Junior begåvats rent biologiskt med ett pigment som inte låter sig påverkas på samma sätt som ett ariskt torskblock från Skandinavien utsätts för.

 

 

 

 

Klockan var inte ens tolv och jag undrade hur man skulle få dagens hetaste timmar att passera utan att storkna. Jag undrade till och med vad man skulle till Thailand och göra över huvud taget. I skallen hade jag redan börjat klättra på väggarna och undrat hur man skulle stå ut här i tio dagar utan den flexibilitet som en motorcykel ger. Junior klagade också och sa att han ville åka till Bangkok igen. Det borde vara skottpengar på sådana som oss, det insåg jag också. Dessutom så hade magen börjat bubbla på ett ofördelaktigt sätt och jag började ifrågasätta lämpligheten i att resa själv med barn utan möjlighet till avlastning om det skulle bli problem på riktigt.

 

Efter att vi tagit våran tillflykt till rummet ett tag så började Junior bli rastlös och ville ut igen. Jag själv kände mig matt och ville helst vila då jag ännu inte ställt om dygnet riktigt än efter flygresan. Fast jag varit astrött på kvällarna har det varit omöjligt att somna i tid, trots de thailändska åksjuketabletterna som brukar räcka som brygga till drömmarnas värld. 

 

 

Så i den tryckande hettan gav vi oss ut igen och tog promenaden bort till Micke som driver Sunset Bungalow, där vi tog en glass och gick igenom det senaste. Både Junior och magen började snart protestera och vi skyndade således tillbaka till våran luftkonditionerade kokong på Nature igen. Mitt lilla resesällskap kraschade på sängen i nästan tre timmar och jag fick chans att återhämta mig lite. Jag förstod att det skulle bli en sen kväll men jag hade ingen energi att underhålla honom så jag lät det lille gossebarnet sova. När han väl vaknat hade det redan börjat skymma och jag kände mig så pass okej att jag föreslog en spicy beef salad igen, men nu på Cook Kai så klart, som gör den bästa varianten med importerat kött och inte någon trött gammal thaikossa som stått i ett dike och idisslat plastpåsar från 7-Eleven hela livet innan slakt.