Far & Son på Lanta
En spektakulär solnedgång och ett magiskt ljus på himlavalvet sista kvällen gjorde att det blev ett perfekt avslut på våran Lantavistelse. Junior och Alina ville aldrig sluta leka. Våra tio dagar - och lika många år - har försvunnit i ett nafs. Jag minns när jag agerade tomte på Nature 2007 och Eat satt i mitt knä och var gravid med Alina. Nu satt de tu som värsta Romeo och Julia på stranden och höll handen, och ingen ville gå hem. Åldersskillnaden på sex år verkade inte vara något problem. Det är den sällan i Thailand.
Junior med sin "Tirak"
Med facit i hand så skulle jag kunna stanna längre, det hade gått förvånansvärt bra att vara själv med Junior. Men av hänsyn till Hjärter Dam kunde jag knappast begära längre frånvaro än två veckor.
I Thailand har jag sett alla möjliga olika konstellationer av resesällskap; soloresenärer, par, kompisgäng, pensionärer, familjer, och mammor med barn, men aldrig varianten bara pappa med barn. Det verkar ingen annan heller ha gjort, det märktes tydligast när vi klev in på nya restauranger eller i frukostmatsalen på hotellen i Bangkok. Med flackande blick kan personalen dra ut en tredje stol samtidigt som de spanar efter mamman som verkat ha hamnat på efterkälken. Ibland undrar jag om hela världen har uppfattningen att en pappa inte klarar av att ta hand om ett barn. Jag är själv uppväxt hos min pappa och kan berätta att det går alldeles utmärkt.
Klong Nin sunset
Jag hade ju mina farhågor att Junior skulle få hemlängtan och så men det har också gått bra. Han har snyftat efter mamma ett par tre kvällar när det blivit lite för sent, men det är också allt. Vi har ringt och videopratat några gånger och det har han varit nöjd med. Jag har skämt bort honom och vi har ätit glass varje dag, och mangoshaken som han pratat om hela hösten har vi väl snittat ett par om dagen. Det kanske har blivit lite väl mycket skärmtid, men vi har pysslat och ritat också, och tränat på att skriva och igår så lyckades han skriva sitt eget namn för första gången. Jag har kommit på att mutor är en synnerligen bra metod för att få en fyraåring att bli motiverad att utföra olika uppgifter. Han har utvecklats enormt i vattnet och lärt sig att ta sig framåt med bensprattel. Armpuffarna som han tidigare vägrat har gett honom större frihet och han kan ligga i poolen hur länge som helst. Det tråkigaste för mig är att han knappt velat bada i havet, utan hela tiden ska ner i den där jäkla klortanken, och inte förrän sista kvällen när Alina var med och vågorna perfekta utbrast han; "Det är ju jättehärligt i havet!". "Grattis Dylan, jag tror vi fick totalt en timme saltvatten de här tio dagarna..."
"Två mangoshake om dagen är bra för magen pappis..."
Det som har varit mest jobbigt för Junior är thaiarnas förtjusning och att de hela tiden ska fram och nypa i kinden och armen, och att de står två decimeter framför ansiktet och tjuter "NARAK"!. Trots att han protesterar så ger de sig inte. Han har en jäkla integritet, det har han fått av sin kära mor, och när thaiarna kommer för nära och inte respekterar hans privata gräns blir han galen och skriker tillbaka; "Gå nu! Jag vill vara i fred!" Jag försöker medla och förklarar att de bara tycker om honom, och att han ska vara glad för uppmärksamheten. Samtidigt kan jag tycka att de ska låta honom vara när han tydligt protesterar, och inte bara fortsätta att nypa i armen, eller benet när han sitter i vagnen. Det är ju alltid jag som ska ta rätt på det monster han blir när han fått nog. Ibland tigger de kramar och mutar med glass och godis, men jag har sagt åt honom att han aldrig behöver krama någon som han inte vill. Det är också något han tagit fasta på och säger på klockren svenska till dem att han bara vill krama pappis och mammis. Om ett par dagar är vi hemma.
Bonusbild.
Julafton på Nature Beach, anno 2007. (Skägget gjorde jag själv av bomull, lim och en pizzakartong)
Känner igen mig, har tre halvblod själv och nypandet och kramandet blir nog värst vid 7-8 år fram till tonåren, då klagade mina som mest. Integritet var det visst. Själv tar man väl emot alla kramar man kan få 5555!
Med vänlig hälsning/ Sven Luleå/Phrae