Torsdagstankar i Thailand
Vi sitter ensamma i restaurangen på Nature, jag och Junior. Väntar på frukost. Hjärter Dam har dragit iväg med moppen för att ta yogabilder medan ljuset ännu ger fina färger utan filter. Klockan är halvåtta på morgonen denna torsdag i mitten på december. Egentligen högsäsong, men trots att julen står för dörren är det fortfarande lugnt på ön. Lite för lugnt, och thailändarna är oroliga. Nee berättar att beläggningen bara är hälften jämfört med samma tid förra året. De flesta rummen står outhyrda. Mig gör det inget, jag välkomnar den nästan ödesmättade stämningen. Det surrealistiska över turistorter som ännu inte vaknat till liv är tilltalande. Man får utrymme att tänka och känna efter, som att sinnena får fritt spelrum.
Det är elfte året jag sitter i den den där restaurangen, som egentligen inte är något extra, men bekvämt i avseendet att jag betalar av hela notan först när vi checkar ut. Jag tänker på alla dessa händelser som utspelats här. Alla människor jag träffat och vad det har lett fram till. Den viktigaste sitter nu framför mig och är en produkt av den kedja av händelser och möten som inträffat på ön.
En mild bris från havet sveper in och smeker nacken. Jag sippar på iskaffet och plockar upp en servett som blåst ner. Blicken letar sig ut mot horisonten och fastnar på en av räktrålarna som stävar in mot land efter nattens fiske. Junior tittar upp under luggen; "Jag älskar dig pappa" säger han plötsligt, nästan på ett medlidsamt sätt, som om han anar ett visst vemod. Som om han förstår att något gnager. Det går rakt in i hjärtat och jag blir nästan lite blöt i ögat. "..jag älskar havet, och skytrain också" fortsätter han.
Frukosten är en katastrof och Junior äter bara melonen, men ratar fullständigt den så kallade pannkakan som är en två centimeter torr skapelse gjord på pulvermix och vatten. Min grilled ham & cheese sandwich är en på utsidan bränd baguette med kall fuskskinka och dito ost på insidan, dessutom fylld med rhode island-dressing. Den är vidrig. Min thailändska fru är smart nog att handla frukost där lokalbefolkningen gör det. Till en femtedel av priset. Vi lämnar bordet och går ner på stranden.
Klong Nin Beach ligger nästan helt öde i den tidiga morgontimmen. Det fläktar skönt och vi har ännu en stund på oss innan solen börjar bränna för hårt. Junior springer fram och tillbaka och jagar krabbor där vågorna rullar in. Lämnar fotspår av barnfötter i den våta sanden. Mina fotspår tänker jag. Frukten av mig. Blir fånigt sentimental. Junior är en jackpot i mitt liv, den högsta vinsten, och i stunder som de här kan jag känna en sådan oerhörd tacksamhet. Jag blev pappa till slut.
Han slår ut med armarna och pekar åt två olika håll. "Vad är det här?". Jag vet inte riktigt vad han syftar på. "Det är livet" svarar jag efter en stund. "Jag älskar livet pappa".
När vi kommer upp till vårat bord igen står våra tallrikar kvar eftersom vi knappt rört maten. Junior tar trots allt ett par tuggor av pannkakan, men mest för att komma åt sylten. Vi packar ihop och går upp till det blå huset som vi hyrt billigt av Nee. Där väntar åtminstone god mat i form av thailändska kycklingkorvar, sticky rice och annat gott som vi alla kan äta av. Jag tycker lite synd om Nee och har ibland dåligt samvete för att vi inte äter oftare på Nature, men de måste höja standarden i köket, annars får det vara. Det spelar ingen roll förresten, det funkar ändå inte med turistmenyer om man kommer i sällskap med thailändare. Nee är bekymrad över beläggningen och frågar om svenskarna kommer fortsätta resa till Thailand. Ingen fara svarar jag, men hon kan vara lugn. Kineserna kommer att ta över. Tio miljoner kineser beräknas resa till Thailand i år. De rullar in som en tsunami och har även nått Lanta nu, även om svenskarna fortfarande är i majoritet på just den här ön. Svenskkolonin. Den sista utposten.
Life goes on och cikadorna fortsätter outröttligt sin ändlösa symfoni i den tropiska natten. Men nu är det banne mig dags för att skingra tankarna med en Chang.
Nar man saknar Thailand som mest finns palitligt ett superbt skrivet blogginlagg att avnjuta. Denna gang fran favorit-on. Du kan halsa Lanta-borna att vi i alla fall kommer tillbaka, som sa manga ganger forut - igen, igen och igen (dock i varat fall i slutet pa sasangen denna gang).