Summer in Siam - del 2

Hur fan skulle det här gå? Miniterroristen påbörjade sin tredje flygresa med att slita av sig nätbrynjan, sno mina skor och smita iväg mellan de andra passagerarna som hade fullt upp med att lägga upp sitt bagage. Vi hade tio timmar framför oss och jag hade redan fått känningar av panikångest. Planet verkade dessutom fullsatt och vi insåg att junior skulle få sitta i vårat knä hela resan till Bangkok, om han nu över huvud taget hade tänkt sitta still.
 
 
Kolla terroristen...
 
 
Strax innan avgång kom dock en flygvärdinna i form av en ängel och frågade min stolsgranne om han hellre ville sitta längre fram där det tydligen fanns mer plats. Åh herregud vad skönt tänkte jag, då kan monstret få ett eget säte, när jag hör honom svara "Nädå, ingen fara, jag kan sitta här". Men vad i helvete säger karln tänkte jag, och gav honom en blick på ungefär samma tema. Alltså, han var ju trevlig och så den korta stunden vi hade bekantat oss med varann, men jag var beredd att offra vilken vänskap som helst för att slippa ha en tolvkilosklump på mig hela vägen till Bangkok. Jag sade något smart och snart hade vi tre egna säten till priset för två biljetter.
 
 
Istället för whiskey och Nesbö...
 
 
Det positiva med att flyga med småbarn är att man alltid får bästa platserna i apklass, nämligen längst fram mot vägg där benutrymmet är större. Sedan behöver man inte fundera på hur man ska sysselsätta sig under flygresan, eftersom all tid går åt till att vara alert på allt som kan hända. Jag provade ändå att läsa om Jo Nesbös Bangkokroman Kackerlackorna igen, men hann bara med en enda sida innan det var något nytt rackartyg jag var tvungen att ta hand om. Det var efter alla hade fått mat och det mesta i planet var lugnt och lite nedsläckt. Dags för tupplur för svenne banan och vila för personalen. Då kommer en flygvärdinna och frågar vad vi vill. Nä, vi vill nog inget tyckte vi, men tydligen hade monstret hittat den där fjärrkontrollen i sätet och ringt på assistans "över tio gånger" som hon så milt uttryckte det.
 
 
 
 
Jag tycker ändå flygresan gick bra, det var riktigt skönt att flyga direkt och slippa byta i Arabien. Tolvkilosklumpen låg och sov i Hjärter Dams knä nästan halva resan, och hans eget säte förblev tomt mestadels förutom de cirka två minuter han satt lugnt och lekte med sin bil. Mesta vakna tiden gick åt till att hänga med de thailändska flygvärdinnorna.
 
 
 
 
Enorma köer vid passkontrollen på Suvarnabhumi, men tack vare Junior blev vi omdirigerade till VIP-kön och var snart igenom. Kom redan vid åttadraget till The Sukhothai och skulle få vänta flera timmar innan rummet var klart. Precis det jag hade befarat. Vi blev erbjudna att uppgradera oss till en tvårumssvit "mot en blygsam merkostnad" och skulle i så fall få tillträde direkt. Jag sade Ja fortare än det tar att öppna en Chang och frågade inte ens hur mycket extra det skulle kosta. Jag hade inte sovit en blund sedan vi lämnade masriket morgonen innan och skulle omöjligt kunna sysselsätta junior i flera timmar utan att det skulle uppstå några situationer på hotellområdet. Sängarna var ljuvliga.
 
 
Sweet dreams...