Europe - The roadtrip. Dag 3. Danmark.

Så här långt söderut blev vi serverade både eksotiske frugter och drikkevarer till frukost, samt lite "väldoftande" danska ostar som gör sig bäst utomhus. När de senare gått ur blodet tog jag med Hjärter Dam ner på stranden i Marielyst en sväng innan besöket hos mormor.
 
 
Morgenmad...
 
 
Denna väldiga sandstrand som sträcker sig 40 km från norr till söder på Falsters östkust. Det är dagen innan skolavslutningen och lugnet före stormen. Snart kommer invasionen, men nu har vi nästan stranden för oss själva. Åtminstone så långt ögat når och jag får tid att reflektera medan mitt sällskap tar en tupplur. Minnena kommer tillbaka från barndomen. Sent 70-tal. Långa dagar på stranden med kusinerna. Kylväskor med saft och kakor. Mormor och morfar under ett parasoll. Alltid påklädda oavsett hur varmt det var. Morfar med pipan i mungipan blickandes ut över havet. De var gamla redan då tyckte jag. Nu är jag själv medelålders, men mormor som varit änka i 28 år finns ännu kvar. Nu ska vi dit.
 
 
Den nu medelålders och havet..
 
 
Hon tar emot oss i dörren stödd på sin rullator. Hon skiner upp och vill att vi ska spise brød og drikke kaffe. Vi är mätta och tackar nej. Mormor ser besviken ut. Hon har gått ända till affären med rullatorn och köpt lysebröd för våran skull.  En riskabel strapats för henne. Jag får dåligt samvete och säger att vi tar gärna lite kaffe ändå. Hon och Hjärter Dam finner varann direkt och lyckas kommunicera på något märkligt sätt.
 
Hennes hem är fullt med minnen från ett långt liv. Foton på alla väggar på syskon, barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Oräkneliga fotoalbum och pärmar med bilder. Dokument från livet ända sedan kameran blev var mans egendom. Något körkort har hon dock aldrig haft "eftersom hon ändå var för gammal när bilen kom". Hemmafru hela livet. Fött fram fyra döttrar. Jobbat på bondgården, nackat höns och stått vid spisen och rört i grytorna i decennier. Underarmar som Karl-Alfred. Redan 18 år när Nazi-Tyskland ockuperade Danmark. Nästan omöjligt att ta in. En stolt och stark kvinna av segt virke och trots sin ålder av 92 år har hon aldrig satt sin fot på ett ålderdomshem. Hon har även ett par systrar som passerat 100-årsstrecket. En bor på tredje våningen utan hiss och  var själv ut och skottade gården när hon fyllde 100. Jag minns mormors 80-årskalas, eller ja, åtminstone början av det. Ett sjöslag där snapsarna med Jubileumsakvavit började serveras klockan 13 och pågick fram till efter midnatt. Gubben som knappt tog sig in med rullstol stod efter arton snapsar uppe på dansgolvet och rockade loss. Danskarna vet hur man tar tillvara på livet.
 
 
BFF...
 
 
Men hon börjar tackla av. Mormor ser trött ut. Kaffet serveras på finporslinet, och jag förstår att hon tappat räkningen när hon doserat. Kaffet är ljust som te och jag retar henne lite. Säger att kriget är slut och att kafferansoneringens dagar är över.
Vi tar med henne på en biltur. Först upp till gården som hon sålde när morfar dog. Mormor pekar och minns. Sedan vidare ner till havet igen. Vi köper mjukglass. Mormor sitter kvar i bilen och äter. Hjärter Dam hittar en kaffeautomat i campingkiosken som håller på att slå upp portarna inför sommarsäsongen. Det är något drömskt och surrealistiskt över turistställen i lågsäsong. Jag gillar det.
 
Vi tar en omväg tillbaka, genom Falsters sädesfält och bondgårdar. Solen skiner och mormor verkar uppskatta utflykten. Hon kommer inte ut så ofta och jag vågar inte ens fråga när hon var ute på en biltur senast. Tillbaka i huset vill mormor att vi kommer med in en stund till. Jag börjar bli rastlös och vill åka vidare in till Nyköbing. "Vil ni ikke komme ind og spise lidt lysebrød alligevel?" 
Vi följer med in igen. Fler fotoalbum kommer fram.
Emellanåt glimrar hon till och bjuder på roliga anekdoter från livet. Jag njuter av att lyssna på danskan. Ett vackert språk. Jag översätter, Hjärter Dam skrattar och mormor trivs.
 
När det till slut blir dags att åka följer hon med oss ut till dörrposten. "Skall ni allerede rejse?"  Vi lovar att komma tillbaka nästa sommar med våran lille bebis innan vi hoppar in i bilen. Inombords vet jag att det kan vara för sent, jag tvivlar på att hon klarar ett år till. Vi tittar på varann genom bilrutan. Mormor ser sorgsen ut. Som om hon redan vet att det är sista gången hon får träffa oss. Sedan åker vi.
 
 
 
 
Det är sen eftermiddag. Det är för kvavt. Måste ha luft. Vi skippar stan och åker ut till havet igen. Delar på en vattenmelon. Vi stannar en natt till i sommarhuset innan vi nästa morgon drar vidare mot Tyskland.
 
 
(Så här långt skrev jag klart för tre dagar sedan, men utan att publicera. I morse precis när jag bestämde mig för att posta inlägget så får jag beskedet från Danmark. Mormor skulle få rätt. Hon visste att slutet var nära. Vid midnatt gick hon bort. 
Strax innan samtalet hade Hjärter Dam berättat att våran son vaknat vid midnatt  och skrikit och sedan varit vaken i fem timmar. Detta har aldrig hänt tidigare. En tillfällighet enligt min västerländska rationella syn på saken. Inte enligt henne. Thailändarna menar att bebisar upp till tre månader är som ett blankt papper och helt mottagliga för andeväsen och dylikt. Alltså innan vi vuxna har hunnit börja påverka och sätta ramarna. Hon menar att mormor var hit till oss i natt som en ängel och träffade sitt barnbarnsbarn innan hon äntligen fick återförenas med morfar. Vila i frid.)
 
  
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Nicke

Beklagar sorgen.

2014-11-03 @ 21:33:46
Postat av: Nicke

Beklagar sorgen.

2014-11-03 @ 21:33:46
Postat av: Sverre

Så rakk du fram i tide og slipper å angre på at du ikke besøkte henne mens hun levde. En fin fin og rørende historie som du beretter. Takk skal du ha.

2014-11-04 @ 01:00:08
Postat av: Grutt

Tack för berättelsen, gott att hon fick träffa er. Känns rätt med Pars tabula rasa tankar tycker jag.
Sov gott nu fru Möller..

2014-11-04 @ 05:48:21
Postat av: Taste Like Chicken

Nicke. Tack.

Sverre. Det var precis det vi sa till varann också. Vi är glada att vi åkte ner och träffade henne i somras.

Grutt. Var tvungen att googla "tabula rasa". Det är ju exakt det hon menade. Jag visste inte att det fanns en term för det.

2014-11-04 @ 20:51:15
Postat av: Anita

Beklagar sorgen.
Du skriver så himla bra!

2014-11-08 @ 14:09:21
Postat av: Taste Like Chicken

Tack Anita.

2014-11-09 @ 21:54:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0