Park Hyatt Tokyo
Jag tror det är dags för en liten Japankavalkad igen. Jag följer stadigt den eminenta och lärorika Japanbloggen, och kom åter att tänka på min vistelse på lyxhotellet Park Hyatt när jag läste senaste inlägget "It's Suntory Time".
Jag visste redan när jag såg trailern till Lost in Translation att jag skulle gilla filmen, och när jag köpt DVD:n och sett Sofia Coppolas mästerverk fem gånger på raken så visste jag också att det inte skulle stunda innan jag själv skulle hamna i Japan. Sagt och gjort. Jag sade upp mig och köpte en tågbiljett och tog mig via bl.a. Transsibiriska järnvägen hela vägen till Tokyo.
På punkt 1 på agendan stod det: Bo på Park Hyatt. Kosta vad det kosta vill.
Neonskyltar i Shinjuku.
Park Hyatt ligger i den sinnessjuka och fascinerande stadsdelen Shinjuku, även om hotellet inte ligger precis i smeten utan en bit bort i finanskvarteren. Jag hade dock hittat dit med en dåligt handritad karta och en hjälpsam japan som inte hade en aning men som gjorde sitt bästa. Det här var ju lite innan hotellbokarsidorna hade slagit igenom, eller om det var första gången jag bodde på ett så pass fint ställe att det möjligtvis kunde vara så modernt att en hemsida skapats för ändamålet. Jag minns inte så noga, men jag tog alltså en promenad dit från mitt kapselhotell i downtown Shinjuku dagen innan bara för att boka det.
Naturligtvis kände jag mig fullständigt malplacerad på Park Hyatt när jag checkade in med min slitna ryggsäck och med sura gympadojor på fötterna, men personalen var så pass proffsiga och inte med minsta min visade att de tyckte att jag gott kunde stanna där jag kom ifrån. Vilken grotta det nu än må ha varit. Men nu var jag framme vid målet, hotellet där Scarlett Johansson och Bill Murray spelade in flera scener från filmen. Det kändes overkligt efter sex veckors resande med tåg och båt från Sverige, Finland, Ryssland, Mongoliet, Kina, samt Sydkorea innan vi slutligen nådde Japans kust en tidig oktobermorgon.
Bill Murray och min fåniga look-a-like.
Rummen är utrustade med allt man behöver och lite till, bl.a. ett gäng småflaskor med finwhisky som Bowmore och liknande. Sängen var så skön att jag vägrade resa på mig på ett par timmar när jag provlåg den, och den är fortfarande den skönaste hotellsäng jag sovit i. (Nästskönast är sängarna på Muse i Bangkok.) Hela hotellet var så fantastiskt och jag lämnade heller inte byggnaden under det dygn jag bodde där.
Poolen var precis så soft som i filmen, och förutom mig så var det endast två till där. Jag simmade några längder och tog en tupplur i vilstolarna och drömde om Scarlett. Från panoramafönsterna hade man en magnifik utsikt över Tokyos stadsbild.
Park Hyatt Pool. Snodd bild.
Servicen och känslan på Park Hyatt var helt enastående och på en nivå som lyxhotellen i Bangkok knappast når upp till. Om man mötte personal i korridoren så visste de vad man hette och de bugade lätt och nämnde en vid namn. "Good afternoon Mr Bradh.." Bradh? Ok, det där med r och l är väl inte så lätt alla gånger. När jag kom tillbaka efter poolbesöket så hade de varit in på rummet och sorterat och staplat upp mynten i snygga högar, och även bytt ut tvål och tofflor som man råkat nudda eller flyttat på.
New York Grill. Snodd bild.
Eller som när jag tog hissen upp till den berömda New York Grill så var det också "Welcome Mr Bradh". Jo man tackar, har ni verkligen koll på alla gästers namn här? Visst var det kul att se dessa inspelningsmiljöer men att stå där med en drink i handen och lyssna på någon jazzsångerska och studera självgoda amerikanska turister som högljutt skryter om sina eskapader i världen är inte riktigt min grej...
Frukosten kunde man få serverad till rummet, vilket jag också valde att få. Så här i efterhand kan jag väl ångra det lite, då jag gärna hade studerat hela buffén, men jag kände mig nerklädd bland alla salaryman i sina svarta kostymer. Men det gjorde mig inget att sitta för mig själv i lugn och ro. Under flera veckor hade jag rest med de andra femton personerna och levt med dem dygnet runt och jag uppskattade verkligen att få vara själv igen, och bara glida runt i Tokyo några dagar innan färden gick vidare till Thailand.
Sammanfattning Betyg:
Rum. 5. Normalstora rum med lyxig känsla.
Sängar. 5. Bäst i klassen. Och världen.
Frukost. 4. Utgår från att buffén är en 5:a.
Läge. 3. Lite för långt från Downtown Shinjuku.
Utsikt. 4. Beror lite på väderstreck.
Slutbetyget blir ändå en solklar femma. Intrycken från Park Hyatt består och det var värt varenda krona. Jag minns att rummet då kostade ca 3500 spänn, och resten av konsumerandet av mat och dryck lossnade på ca 1500, så visst smakade det lite i lädret vid utcheckningen.
Park Hyatt är också rankat som nummer 1 av 68 hotell i stadsdelen Shinjuku hos Tripadvisor.
Visa större karta
Bonusbild.
Scarlett Johansson - Lost in Translation
Bill Murray är kung! Lätt topp fem på min lista.