Taste Like Chicken

Efter en timme och tjugosex minuter kommer hon ut från förhörsrum nummer fyra. Jag försöker utläsa signaler från hennes ansiktsuttryck. Hon är en av fyra thailändskor som fått tid för intervju på ambassaden den här morgonen. Jag är den ende partnern på plats och jag sitter ensam på den hårda träbänken och räknar minuterna. De andra har redan kommit ut från sina respektive förhörsrum, men Hjärter dam dröjer sig kvar och jag börjar bli orolig att det krånglar. Jag vet att jag fyllde i några uppgifter fel i min webintervju angående hennes syskons födelsedatum men har inte vågat säga något till henne om det. Ja, ni anar inte vilken kartläggning det är av familjen inför en ansökan. Jag skulle fylla i födelsedata, adresser, civilstånd, tidigare namn, antal barn, vilken nivå de uppnåt i Candy Crush Saga, samt hur ofta de går på toaletten osv på samtliga familjemedlemmar, även om det inte har ett skvatt att göra med saken.

Jag får en klump i magen och vill gå på toaletten, men vågar inte lämna väntrummet. Jag har lovat att jag ska sitta utanför som ett moraliskt stöd under hela intervjun. Eftersom jag hela tiden sitter och hostar så kommer hon märka direkt om jag lämnar. Jag vet att samtidigt sitter hon där inne och försöker komma ihåg hur man uttalar min lillasysters efternamn, min gymnasieskola samt alla platser som vi besökt i Sverige under hennes besöksvisum. Bakom glasväggen till de tre betjäningsluckorna sitter ambassadfolk med allvarliga miner och arbetar, och jag misstänker att de tycker att de är skitballa som jobbar där med sina höga löner som de kan spendera på någon av Bangkoks alla Hi-So-ställen för att imponera på vännerna. Tankarna får fritt spelrum när mobilen måste vara avstängd. Jag nynnade på Clandestino och inbillade mig att jag kunde texten.

 

 

 

När hon äntligen kommer ut frågar jag varför det tog så lång tid, alla andra var ju klara för länge sedan. Men Hjärter dam hade tur som fick en thailändsk förhörsledare, en mycket trevlig kvinna, och de hade suttit och snackat om översvämningarna i Sa Kaeo och om hur fint det var i Sverige. Det hade mera känts som ett avslappnat samtal än om ett hårdnackat förhör om hennes syften i Sverige. De andra tjejerna hade haft thaitalande svenskar med högljudda röster som hörts från rummen intill. Men nu var det bara att vänta på ett beslut alltså och kvinnan som intervjuade henne trodde att hon skulle ha det inom ett par veckor. En stund efteråt när vi lämnat ambassadbyggnaden var det som om luften gick ur fullständigt. Nu kunde vi inte göra något mer än bara vänta. Alla förberedelser som vi hållit på med ända sedan i somras då första kontakten med thaikonsult togs och fram tills nu med alla vändor fram och tillbaka i Bangkok mellan olika myndigheter var nu äntligen över. Vi gick till Stable Lodge och käkade danska smörrebröd och pad thai och jag tyckte nog att jag var frisk nog att dra en dubbel pint med Chang. Resten av kvällen höll vi oss på hotellrummet och jag låg i sängen och skrev förra inlägget Hem till byn. Efter att jag postat det kollade jag mailen en sista gång innan jag släckte lampan. Hjärter dam hade redan somnat bredvid mig.

 

 

"...Hej Frank.