Ko Samet - Det förstörda paradiset

Ko Samet. Det har gått nästan arton år sedan jag besökte ön. Nyfikenheten och närheten hade fört mig tillbaka. Egentligen borde jag ha lyssnat på varningsorden jag fick över Instagram strax innan, när vi stod på piren, "det bästa tipset är nog att inte åka dit alls". Han hade haft rätt. Det var en studie i brott. Miljöbrott. Ko Samet hade länge varit mitt Shangri-La, ett paradis med kristallklart vatten med vita mjöliga stränder, en turkos dröm, och där allt i menyn endast kostade 30 baht, och där den enda kontakten med omvärlden var fiskebåten som hade tagit oss dit och inte en facebookuppdatering med en strandbild i motljus. Det hade varit den ultimata backpackerdrömmen, vårat eget The Beach redan långt innan Alex Garland skrev den klassiska romanen.
 
 
Det jag möttes av nu var en sargad nationalpark som blivit våldtaget av kommersiella krafter, där kortsiktiga vinstintressen och giriga myndighetspersoner bestämmer dagordningen. För mig är en nationalpark ett ställe där man inte flyttar ett sandkorn om man absolut inte måste. Här är en nationalpark en reklamslogan och en orsak att ta betalt en extra avgift när turisterna kliver iland med förevändningen att hålla ön snygg men där pengarna används till att bygga ut vägen för att förenkla ytterligare exploatering av öns södra delar. Men vem kan klandra dem egentligen. Pengarna är det som styr världen, och jag och alla andra turister fortsätter komma till Thailands inte längre så orörda paradis. Ett bra år kommer nästan 400 000 svenskar till Thailand. Det låter kanske mycket, men jämför det med årets förväntade invasion av FYRA MILJONER kineser. Men det är lugnt, än finns det mycket tropisk regnskog att röja undan för ännu en skinande resort.
 
 
Men det skulle trots mina första illavarslande intryck bli lite bättre. I vanliga fall har jag stenkoll på namn på stränder och hotell där jag någon gång har satt ned min fot. Dessvärre inte på Ko Samet, men jag minns att det var någonstans i mitten på ön och jag ville om möjligt hitta stranden och bo där. På chans tog vi en pickuptaxi till Ao Wong Duean. Ingenting av det jag såg efter vägen eller när vi kom fram gjorde mig upplyft på något sätt. En sönderbyggd strand med parasoller och bord som sträckte sig ända ned till strandlinjen och jag konstaterade att det inte kunde vara samma ställe som vi bott på arton år tidigare. Men vi var hungriga och trötta så vi checkade in på Bell House som jag blivit tipsad om på ett thaiforum några dagar tidigare. På stranden trivdes vi inte så vi tog en promenad genom djungeln ned till Ao Thian som var lite stenigare men lugnare, inte heller rätt beach, men ganska så soft faktiskt så vi tog ett par solstolar och jag en Chang och hon en ice coffee. Solen tittade fram och jag fick njuta cirka en minut innan en pråm med dagsturande kineser plötsligt tittade fram bakom udden. På ett ögonblick så fylldes den lilla strandremsan med folk och solen gick samtidigt i moln. Bokstavligt och bildligt.
 
 
 
 
Samtidigt såg jag i ögonvrån en kvinna som närmade sig. Hon såg bekant ut och jag frågade om hon var svensk, jodå, och jag frågade om hon hette Ellen, och jodå, och jag konstaterade att det var hon som tipsat om Bell House. Det visade sig att vi också bodde grannar där med bungarna alldeles bredvid varandra. Ellen var en härlig och levnadsglad kvinna som vi genast tog till vårat hjärta och hängde ihop med under resten av vistelsen på Ko Samet. Men i mina nostalgitankar om det svunna paradiset funderade jag fortfarande på var vi egentligen hade bott den där gången och kunde inte släppa tanken på att hitta stranden innan vi återvände till fastlandet.
 

Efter att ha ätit en alldeles för dyr middag med dålig service gick vi och lade oss och funderade på att lämna ön redan nästa dag, trots att vi hade betalt för tre nätter i förskott. Nästa morgon kändes det dock bättre. Solen sken faktiskt och det skulle bli den första dagen helt utan regn sedan vi kom till Thailand. Vi hörde oss för om lugna stränder och tillsammans med Ellen tog vi en taxi söderut till Ao Wai. Det såg fint ut och det verkade bara finnas en resort på den stranden. Inga klocka ringde dock om att det skulle vara den jag sökte, men vi slog oss ned där och softade resten av dagen. Tyvärr så kom det snart en pråm med ännu ett lass dagturare från fastlandet. Den här gången var det ryssar som spred ut sig på stranden.

 

Senare på eftermiddagen när jag kände att det var dags att röra på det rödbrända sidfläsket tog jag en promenad norrut på stranden. Jag hajade till när jag såg en välkänd form på en bungalow bland träden, för det var just den geometriska formen som jag mindes, en sexkantig stor bungalow, uppmurad i lecablock, som hade varit uppdelad på två rum den gången. Det kunde knappast finnas två resorter med samma design. Jag gick fram till  ett av fönstret och kikade in. Flashbacken var ett faktum och jag mindes precis det där rummet med toalettdörren i plast som jag hade rusat in genom när jag blivit magsjuk näst sista kvällen, och sängen där jag legat och svettats och vridit mig i magsmärtor medan mitt resesällskap den långe kocken hade suttit på stranden och druckit Sang Thip med våra nyfunna backpackervänner. Nu hade de tagit bort mellanväggen och gjort en stor familjebungalow av hela rasket. Jag kupade händerna runt ansiktet för att stänga ute det reflekterande ljuset och tittade in i genom det tonade fönstret. Bakom mig stod Hjärter dam och frågade vad som var så intressant där inne, vad jag tittade på så länge. Jag svarade bara "I think it was here. Let's go back now".

 

Det var då. Den långe kocken får massage. -96.

 

 

Samma plats nästan 18 år senare...

 

Vi återvände till Ao Wong Duean där vi åt en middag på stranden som började bra men som tog en ände med förskräckelse då det var en uppvisning i dålig service, ockerpriser, nonchalans och girighet. Kulmen nåddes när vi väntat över en och en halv timme på efterrätten, en dessert som de skrutit upp som någon slags paradrätt, men som var en patetisk ursäkt till friterad ananas/banan där frukten längst in var mindre än en tärning och frityrsmeten runtom var stor som en bandyboll, som dessutom hade legat så länge i fritösen att de var alldeles mörkbruna. Sedan ytterligare väntan på notan och ännu längre på växeln. Jag plågades egentligen mer av att se Hjärter dams besvikelse än av själva middagen. Hon svor på att aldrig mer besöka en turistö och jag föreslog att vi lämnade Ko Samet redan nästa morgon, oavsett om vi skulle få tillbaka pengar för rummet eller inte. Men all heder till personalen på Bell House som hela tiden var tillmötesgående och serviceinriktade, och de gav oss också pengarna tillbaka för sista natten. Tillsammans med Ellen som skulle till sjukhuset i Rayong så lämnade vi ön efter bara två dagar, och är nu tillbaka hos ingenjören i Tada Park i Amata City.


 

 

 
Hej då Ko Samet. Vi ses aldrig mer igen...

 

 
 
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

lite tvärt om här. Första dagen vi inte ser solen på flera månader ,en skvätt regn kom det också

2013-10-05 @ 17:18:03
Postat av: patrik

ska det va

2013-10-05 @ 17:19:04
Postat av: MariaG

Var tvungen att gå in och läsa om dina Koh Samet erfarenheter....då är vi minst fyra som aldrig åker tillbaka dit då....
MariaG

2015-01-15 @ 19:02:16
URL: http://dressyrochvardagsbestyr.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0