Taste Like Chicken

Egentligen hade jag tänkt skriva en liten berättelse om karma och kulturskillnader, och hur olika man tar sig an den stora staden Bangkok beroende på om man är farang eller infödd thailändare, men jag tar det nästa gång och summerar istället den här drygt månadslånga vistelsen med några rader.

 

 

 

 

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, och jag lär väl ångra mig, men jag ser faktiskt fram emot att komma hem till Sverige igen och börja jobba, trots att vi går mot mörkare tider och hela vintern ligger framför oss. Att få vara så där svensk och värma matdosan klockan nio, att spackla gipsväggarna i ett småkallt nybygge i skenet av en strålkastare och värmen från en nio kilowatts byggfläkt, att ta en snus och sätta på sig dewalt-lurarna och bara fokusera på jobbet, och att komma hem och laga mat i ett välplanerat kök med rinnande varmvatten. Att köra bil på så gott som tomma och översvämningsfria vägar.

 

 

 

 

Som sagt, den här trippen till Thailand blev nog den mest annorlunda jag gjort, och påminner inte mycket om den paradisbild som man kanske målar upp när man tänker "en månad i Thailand". Nu hade vi så klart ett speciellt syfte här, att få klart uppehållstillståndet och nu är det gjort. Vackert så. Men det känns som om regnet öst ned hela tiden och att vi ständigt suttit fast i trafikstockningar och översvämningar vart vi än har begett oss, och om nu trafiken lossnat för en liten stund, ja då har man helt plötsligt befunnit sig i nästa inspelning av Fast and the fucking Furios. Vi har i princip rört oss i cirklar mellan Bangkok, Amata City och hembyn No Mc Fly, (som egentligen heter Nong Mak Fai). Hela tiden on the road mellan ytterligheterna i Thailand, från den moderna miljonstaden till de väldoftande risfälten i öster och tillbaka. Senaste vändan så var det valet till Ampohe som förde oss dit över dagen. Förutom den rätt så värdelösa och dyra vändan till Ko Samet så gjorde vi två dagsturer till Mae Phim också. Och för första gången på många år så blev det heller inget Lanta nu, men förhoppningsvis så kommer vi tillbaka till Thailand i mars kanske, och då står Lanta på schemat.

 

 

   

 

 

Det här är sista dagen men inte sista inlägget från den här resan. Det kommer lite minnesbloggande och hotellrecensioner framöver. De sista dagarna här i den stora Mangon har vi tillbringat på femstjärniga men prisvärda VIE Hotel. Det ligger på gångavstånd från svenne banan-shoppingcentret MBK, som jag av ideologiska skäl nästan alltid undviker att handla på. Men tiderna förändras och nu har vi handlat vinterjackor och skor, både till mig och Hjärter dam som nu ska få möta det eviga svenska mörkret på allvar.