Taste Like Chicken

Det här är historien om June, som egentligen heter något annat.

Första gången jag såg henne var på torsdagsmarknaden på Klong Khong. Det plötsliga skyfallet hade fått folk att rusa in under taken för att ta skydd och hon stod bara någon meter ifrån mig. Hon såg inte ut som någon vanlig tjej från Lanta. Mer utmärkande, och jag misstänkte att hon kom utifrån. Dessutom var hon buddhist. Våra blickar möttes för en sekund och vi nickade i samförstånd åt regnet som öste ner. Det här var i oktober och det var inte alls ovanligt med häftiga skurar. Vi hade precis öppnat hotellet och hoppades på att de första gästerna snart skulle komma.

Efter en liten stund lättade regnet något och jag skyndade mig tillbaka till Nature House med apelsinerna jag köpt på marknaden. Jag hade haft en idé om att vi skulle servera färskpressad juice på frukosten, vilket också blev väldigt uppskattat skulle det visa sig.

Eftersom det var så lite turister på Lanta i början på säsongen så åkte jag ibland upp till piren i Saladan för att ragga gäster när båtarna från Phi Phi och Krabi anlände. En dag när jag stod där  och väntade på en gäst som förbokat, så såg jag att tjejen från marknaden också var där. Hon hade en bunt broschyrer i handen men avståndet var för långt för att jag skulle kunna se vad det handlade om. Jag smög lite närmare. Båten från Krabi angjorde piren och det samlades mer folk.

Jag stod kanske tio meter ifrån henne och hon hade inte sett mig ännu. Jag studerade henne. Hon var fin. Rena drag, höga kindben. Snygg hållning, men ändå diskret. Det var något intressant med henne. Men samtidigt. Det var något som inte stämde. Hur som helst. Min nyfikenhet var väckt.

Hon tittade upp åt mitt håll och såg mig. Log och nickade igenkännande. En strid ström av ryggsäckar passerade mellan oss. Jag såg inte till min gäst ännu.

Jag trängde mig fram och ställde mig bredvid henne. Sa hej och frågade vad för broschyrer hon delade ut. It’s for my job. Svarade hon. Jag kollade och insåg att jag kände till stället mycket väl även om jag aldrig varit där. Jag frågade om jag kunde lämna mina broschyrer för Nature House där, eftersom jag förstod att det var ett ställe som det cirkulerade mycket folk på.

Vi stod och småpratade en stund medan jag spanade efter min gäst. Han skulle vara lätt att känna igen. 1,90 lång och över hundra kilo muskler. Jag mindes honom från säsongen innan då vi bott på Nature Beach samtidigt även om vi aldrig pratade med varann då. Han skulle stanna hela säsongen på Lanta och skulle också bli en av mina bästa vänner där. Steffe, som han hette, dök upp och jag sa hej då till June.

När vi kommit till Nature House och Steffe fått nyckeln till sitt rum så nämnde han att han kände igen tjejen jag pratat med.

“Jag såg att du stod och pratade med June på piren.”

“Öh, jaa, känner du henne?”

“Ja lite, du vet var hon jobbar va?”

“Ja jag såg det idag, på Phrae Ae, hon delade ut broschyrer.”

“Ok, jag brukade åka dit ett par gånger i veckan förra säsongen. Det är en fin tjej”

“Ja. Men visst är det något som är speciellt med henne?”

“Vad menar du?”

“Jag är inte helt säker på att det är en helt vanlig tjej.”

“Jo men det tror jag nog. Verkar vara hur go som helst.”

“Ja, vad vet jag? Jag har ju bara sett henne två gånger, det är nog som det ska.”

Steffe checkade in och bodde några dagar på Nature House innan han hyrde en egen lägenhet uppe på Long Beach, men han kom ofta och hälsade på oss nere på Klong Nin. Vi pratade ibland om June huruvida det egentligen låg till med allting. Oftast såg jag henne på piren och ibland utanför hennes jobb, och jag växlade nästan alltid några ord med henne. Jag hade bestämt mig för att fråga henne men visste inte hur jag skulle kunna göra det på ett snyggt sätt. Om jag hade fel så skulle jag väl få en smäll på käften eftersom det skulle kunna tolkas som en förolämpning.

En dag när jag var på piren så kom båten från Krabi senare än vanligt. Jag hade missat Nancys lunch så jag bestämde mig för att äta på restaurangen At Pier medan jag väntade på min gäster. Jag såg att June var där också så jag frågade om hon hade lust att hålla mig sällskap vid bordet. Det här var ju min chans insåg jag.

Jag beställde en röd curry och formulerade frågan i huvudet under tiden.

“June..I want to ask you something.”

“Yes, what?”

“Hm…“

Jag gjorde en konstpaus innan jag fortsatte. “..Is it really one hundred percent with everything?”

“What do you mean?”

“You know what I mean June.”

“…Well”

Nu var det hon som gjorde en konstpaus. “..Inside of me is one hundred percent, and outside is almost hundred percent…”

“Almost…ok, I think I understand.”

Jag lät den här nya informationen sjunka in en stund. Jag hade alltså haft rätt i mina misstankar.

“How long you know? How can you see? Frågade hon.

“I could not see June. But hear. It was something with your voice!”

Och visst. Hon betedde sig som en vanlig tjej. Ingenting i vare sig hennes utseende eller sätt att röra sig var så där överdrivet som man sett på andra likasinnade. Hon hade inte mycket gemensamt med freak showen på Soi Bangla. Hon smälte in i mängden, förutom det faktum att hon var buddhist bland muslimerna på Lanta som gjorde att man la märke till henne. Det var bara det. Rösten. Men den var inte heller mer avvikande än att jag lika gärna skulle kunna låta det passera.

“Not even thai people can see..” som hon uttryckte det.

Precis som i inlägget The Girl Next Door  så tänkte jag på det gamla Twin Peaks-citatet:

Nothing is what it seems to be.

Men så började hon berätta sin historia. Redan som ung tonåring hade hon gillat att prova sin mammas kläder. I smyg förstås. Men en dag blev hon så klart påkommen och fick ohyggligt mycket stryk av sin besvikna mor. Nu hade det ju gått flera år sedan den händelsen och June hade både blivit förlåten och bästa vän med sin mamma igen. Hon hade hur som helst varit helt på det klara med vad hon ville, att förvandlas till en riktig kvinna, och hade börjat äta hormoner redan som femtonåring. Det var också det som största delen av hennes inkomst gick till, det var dyrt, men hon vägrade ta några genvägar för att tjäna pengar.

Helt plötsligt slutar hon berätta,och tittar upp på mig, frågar om jag vill se en bild från när hon var yngre, innan förvandlingen. Sure säger jag. Hon letar en stund i plånboken och sträcker sedan fram ett litet skolfoto. Jag blev helt förbluffad och kunde inte tro att det var samma person på bilden som nu satt framför mig. På fotot, en femtonårig grabb med osäker blick. Framför mig, en ung kvinna med en helt annan utstrålning. Att det var samma person var fullständigt ofattbart.

June fortsatte sin berättelse. Jag satt tyst. Det var historier om märkliga relationer hon haft och hur snabbt hon lärt sig engelska efter hon flyttat till Lanta och börjat prata med turister. Jag hade frågat om hur en datingprocess går till, eftersom man  förr eller senare kommer till en punkt då hemligheten obönhörligen kommer att avslöjas. Eftersom hon visste att hon riskerade att bli misshandlad så lät hon det aldrig gå så långt som till sovrummet innan hon berättade hur det egentligen låg till. Det här var ju så klart också den stora sorgen i Junes liv, eftersom de flesta killar helt enkelt lämnade henne på stående fot när den brutala sanningen uppdagades. Jag tyckte synd om henne, även om jag naturligtvis förstår varje killes reaktion och som sticker därifrån.

Hennes absolut högsta önskan var således en operation. Det var bara det som fattades, liksom pengarna. Cirka 300 000 Baht skulle det kosta att vända ut och in på grejerna. Pengar som hon aldrig skulle kunna spara ihop till med en vanlig anställning. Hon berättade om en väninna som hade gjort ett könsbyte något år tidigare och June hade tyckt att resultatet hade varit helt enastående. Eller som hon uttryckte det…“It was a damn good looking pussy!” .

Samtalet fortsatte ett tag till och det var nog den märkligaste pratstund jag haft. Ändå hade jag inte frågat det som de flesta undrar som varit i Thailand ett tag, och jag har själv fått frågan flera gånger av mina gäster på Nature House. -Hur kan det finnas så många just i Thailand? -Varför är det så vanligt just här? Jag har fortfarande inget svar på den frågan.

Hon berättade att i december så skulle det vara en skönhetstävling på Marlin Rock Pub som hon tänkte ställa upp i om hon vågade. Hon hade aldrig gjort det förr och var oerhört nervös, men man kunde vinna en liten slant om man hamnade på prispallen. Tyvärr så hade det kommit många tävlande från fastlandet och June hade slutat femma om jag inte minns fel. Det skulle dock hållas en till tävling senare på säsongen som hon eventuellt skulle försöka ta sin revansch i.

Allt det där hände alltså i början på säsongen och jag såg knappt till June på några månader efter den där gången på piren. Jag slutade helt enkelt åka dit eftersom vi ändå hade fullt på hotellet när högsäsongen dragit igång på allvar, men ibland så såg jag henne utanför hennes jobb på Prae Ae om jag hade vägarna förbi. Jag brukade tuta och vinka men det dröjde ända till efter Songkran i april innan jag faktiskt pratade någon längre stund med henne. Jag hade frågat hur det gick med allt.

“I’m dating a Swedish guy right now!”

“Ah, really! Congratulation!

“He stay only two Weeks. We’ll having dinner tonight”

“Yea, ok. Does he know about your secret?”

“Yes, and he doesn’t mind!”

“Really?”

För mig personligen var det här lite svårt att förstå, men å andra sidan har jag hört så många konstiga historier i Thailand att ingenting förvånar mig längre. Jag önskade henne lycka till med allt innan jag åkte därifrån, men kom på mig att fråga en sak till innan jag gasade iväg.

“By the way, how did it go in the last beauty contest?”

“I won!”

-----