Open your eyes

Hon skulle få mig att öppna ögonen. Både bildligt och bokstavligt. Jag satt och tryckte uppe i skuggan och pratade med någon när hon gick förbi och sa att de skulle bada. Jag tog ingen vidare notis om det eftersom jag vet att thailändarna skyr den brännande solen, och sällan plaskar runt i vågorna under dagens hetaste timmar. Solbrända vill de inte bli och om de badar över huvud taget så brukar det ske sista timmen innan solnedgången. Jag tog det som ett skämt alltså när hon nickade ut mot det stora blå och menade att jag skulle följa med, och satt således kvar i skuggan och pratade vidare. Från min position så såg jag heller inte stranden, än mindre vart tjejerna tog vägen.

 

Efter ett tag kom en av hennes kompisar uppspringandes och frågade om jag inte skulle komma och bada snart och pekade ut mot havet. Jag reste på mig och kollade ut, och visst fan, till min förvåning så låg de faktiskt och plaskade runt där ute. Jag bytte om och simmade ut till dem. Många thailändare kan inte simma så de brukar hålla sig på ett djup där de bottnar, och när det är lågvatten på Klong Nin så kan man ta sig ut en bra bit innan det blir för djupt. Ingen av badflickorna pratar någon vidare engelska så jag får göra mitt bästa på thai för att kunna föra någon diskussion över huvud taget. Det är kul, men också frustrerande. Ibland behövs dock bara kroppsspråket. När man befinner sig under vattnet är det helt avgörande.

 

 

Jag funderade lite på mitt syfte där ute och undrade om det handlade om ett försiktigt närmande från hennes sida, utan en massa nyfikna blickar från de andra på resorten. Efter en liten stund gled hennes kompisar undan med vågorna närmare in mot stranden men höll sig ändå inom behörigt avstånd. Vi befann oss nu några meter från varandra. Hon och jag. Det flöt förbi lite sjögräs som hon fångade upp och hon teckande att jag skulle stå kvar.  Hon dök och simmade under ytan och kom upp alldeles framför mig, det var precis så hon bottnade där vi stod bara några decimeter ifrån varandra. Hon tog bunten med sjögräs och lade på mitt huvud, skrattade och tyckte att jag såg kul ut i långt hår, för att sedan kasta sig bakåt i vattnet och försvinna med vågorna en bit. Proceduren upprepades ett par gånger men utan sjögräs. Jag försökte tolka signalerna. Det hela var egentligen väldigt oskyldigt, men jag testade henne lite och följde medvetet med vågorna åt andra hållet och ökade avståndet så pass att hon hade närmare till sina kompisar, och hon hade kunnat göra det lätt för sig och ansluta sig till dem igen.

 

Jag låg och flöt runt för mig själv och såg i ögonvrån hur hon tvekade en stund men bestämde sig ändå för att simma åt mitt håll. Jag flinade och kisade mot solen medan hon närmade sig under ytan. Tre meter i taget, sedan upp och ta luft. Att simma hela sträckan ovanför ytan var alltför komplicerat, och hon frågade mig hur det kom sig att alla faranger kunde simma så bra. Jag förklarade att man går på simkurs när man är liten. Efter ett litet tag var badningen över för den här gången.

 

 

Så för några dagar sedan så frågade hon om vi skulle bada igen. Men inte själva så klart. Lilla Hani skulle också vara med. En ursäkt, ett förkläde, eller alibi som jag brukar kalla det (det där om alibin skulle jag kunna skriva ett eget inlägg om). Nästa dag klockan två om det skulle passa. Absolut sa jag, och efter att ha varit hos Nancy och käkat en lunch som tog lite för lång tid, så körde jag moppen i full fart till Nature och var bara fem minuter sen. Jag mötte henne på gången och jag såg på henne att hon trodde att jag hade glömt av det. Eftersom en av de nyfikna bröderna på resorten var bredvid sa jag inget utan blinkade bara till henne och nickade mot stranden.

 

Jag bytte om och hoppade i med en luftmadrass som jag lånat i baren. Jag visste inte om hon hunnit ångra sig eller inte, men efter en stund dök tjejerna upp iförda badkläder, det vill säga sina vanliga kläder, eftersom tröja och byxor skyddar bättre mot solen än något annat.

Efter bara en liten stund så skickade hon iväg sitt alibi med luftmadrassen, och vi befann oss nu själva lite längre ut i vattnet. Den här gången var hon betydligt djärvare och höll sig nära mig hela tiden. Jag sneglade upp mot resorten med jämna mellanrum för att se om där fanns några nyfikna blickar, men i det skarpa ljuset och de hårda kontrasterna så var det svårt att se någon aktivitet alls däruppe i skuggan.

 

Hon bad mig dyka under ytan tillsammans med henne för att titta på något. Instinktivt så blundar jag ju alltid, särskilt efter att ha varit i medelhavet som är mycket saltare än Indiska oceanen, och har egentligen aldrig ens provat att öppna ögonen när jag simmar under ytan här, men det gjorde jag alltså nu. På ett sätt så öppnades en ny värld här, vad det än nu handlade om.  Under vattenytan var hon som en säl och hon simmade till synes bekymmerfritt runt och kring mig. Och nära. Ett typiskt kodak moment som jag inte kommer glömma, är när jag simmar ner någon meter under henne och vänder mig och tittar uppåt mot ytan. Hon ligger och flyter ovanför och tittar rakt ner mot mig, jag möter hennes blick, och jag ser det trots att det blir så suddigt av vattnet, det gör det hela än mer surrealistiskt. Ett tecken. Bakom henne gnistrar solstrålarna och ljuset bryts i alla riktningar när de träffar vattenytan. Precis där vill jag frysa ögonblicket men luften i lungorna tvingar obönhörligen upp mig mot ytan igen och momentet är förbi. Det gör inget, jag hade sett något slags ljus i tunneln. Efter cirka två timmar i vattnet simmade vi in mot stranden igen.

 

 

Efteråt insåg jag ett par saker den där dagen. Det hade gått flera timmar utan att jag hade tänkt på hjärtekrossaren uppe på kullen, och jag hade äntligen kommit till stadiet att jag kunde acceptera för mig själv att det var ok att  fokusera på någon annan än just henne.

Det här med badflickan var möjligtvis bara en liten bagatell, en tillfällig flirt eller något annat, men vad det nu än skulle föreställa för något så kändes det ändå som förbjuden frukt. Det spelade ingen roll. Jag mådde mycket bättre än vad jag gjort på väldigt länge.

Det var helt klart resans hittills bästa dag.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0