Djungle scream

Det finns många små historier om Thailand bakom kulisserna, bortom strandparasollerna. Här är en.

 

 

En dag när jag var upp till Saladan och köpte smågodis på Lanta Diver så mötte jag efteråt en tuktuk i närheten av piren. Först när jag passerat kom jag på att jag kände igen personerna i den. Jag vände moppen och körde ifatt dem. Och visst var det Aom och Lég som hade bott i mitt staff house på Nature House förra säsongen. Av förklarliga skäl har jag bytt ut namnen på dem och för att förstå bakgrunden bättre så råder jag att först läsa inlägget The Girl Next Door som jag skrev för något halvår sedan.

 

“..Grannflickan. Ja så skulle jag kunna kalla henne. Hon bodde i mitt staff house tillsammans med sin flickvän och båda jobbade i kaffebaren på grannresorten. Aom var en försynt och lite blyg tjej, men väldigt artig. Varje morgon som hon gick förbi hälsade hon alltid med en wai. Helt enkelt en svärmorsdröm i vit klänning med röda prickar…” (läs resten genom att klicka länken ovanför)

 

Tjejerna var tydligen på väg till piren för att vänta in dagens sista färja från Krabi. Efter att Lég slutat i kaffebaren så körde hon nu alltså tuktuk-taxi och skjutsade turister mellan piren och resorterna. Eftersom Aom satt med så förstod jag att romansen hade hållit i sig över lågsäsongen, och naturligtvis gick tankarna tillbaka till förra säsongen när jag hade sett henne uppe på det där stället, den där kvällen på väg hem från Saladan.

 

Lég frågade uppfordrande om jag inte kunde bjuda dem på en iste, och det kunde jag väl. Själv tog jag en iskaffe. Tjejerna var verkligen varandras motsatser. Lég var gåpåig, driftig, självsäker, slängd i käften och engelska och hade alltid ett skämt på lager, och grabbig som den tomboy hon var. Aom däremot, var mild, lugn, tystlåten och flickaktig. Lite osäker kanske och jag tror hon fann en trygghet i Légs självklara sätt att vara och röra sig bland folk.

 

Vi sitter där och småpratar när Lég börjar knåda mig lite på underarmen och frågar om jag inte behöver lite massage. Helt oskyldigt, och hade det inte varit för vad jag sett förra säsongen så hade jag inte reflekterat mer över det heller. Men nu förstod jag vart hon siktade. Nej ,det är lugnt svarade jag, men hon gav sig inte. Förklarade att de hade en bungalow på Klong Dao och att jag kunde följa med dit så skulle Aom, hennes tjej, ta hand om mig. “She take care of you everything, you know what I mean, chai mai?” , Det var liksom inget konstigt med det, hon själv kunde kolla lite på TV under tiden. “No, I don’t think so.“ förklarade jag och försökte byta ämne. Kör lite turister fram och tillbaka så har ni snart de där pengarna i alla fall. Hon satt alltså här och sålde ut sin egen tjej för att få in lite extraslantar, på samma enkla sätt som man säljer lite jultidningar hemma.

 

Var det verkligen så att pengarna alltid alltid var number one? Väger det tyngre än allt annat, det vi kallar kärlek, moral, principer, etik, stolthet, integritet? Visst har jag hört det förr. Ekonomisk trygghet ÄR kärlek här, eller i länder över huvud taget där stora delar av befolkningen lever långt under det vi kallar för existensminimum. De fnyser åt oss européer som kan unna oss åt det som kallas för romantisk kärlek. Naturligtvis beklämmande för mig som är en känslomänniska och obotlig romantiker som alltid följer hjärtat och aldrig förnuftet.

 

 

Nu kom ju inte det där som någon total överraskning eftersom jag förstått tidigare vad som pågick, och ingenting förvånar mig längre när det gäller folks strävan efter pengar, man blir luttrad och cynisk, men jag blir ändå nedstämd när man inser hur vissa människor har det, särskilt när det är folk jag känner.

 

Lég nötte på med sitt säljsnack en stund till som om hon stod på Rättviks marknad och sålde renkorv. Aom satt under tiden helt tyst, men log med sina snälla ögon  med jämna mellanrum. Hon kunde som sagt knappt någon engelska men förstod väl som sades ändå. Kära lilla vän, tänkte jag när jag såg på henne, du gillar ju inte ens killar, om det nu skulle göra någon skillnad i ett sådant här fall. Jag vet inte riktigt hur tänket går.

 

Kep tang khap. Jag begärde in notan för dryckerna och gjorde mig klar att åka ner mot Kantiang Bay igen. Tjejerna hoppade in i tuktuken och trodde att vi skulle åka gemensamt till Klong Dao för en omgång i deras bungalow, och jag fick förtydliga en gång till att det inte var aktuellt med någon så kallad massage. “But then we have to stay here and wait for the Krabi boat..” sa Lég och verkade besviken. Ja det blir nog bättre så för alla inblandade förklarade jag myndigt. När jag satte mig på moppen så såg jag godispåsen i facket under styret. Jag bjöd tjejerna på saltlakrits men det var ju skitäckligt så klart och de skrattade och tyckte att jag var helt ting tong som kunde käka de där små salta sega bitarna.

“What is it really?”

“We call it djungelvrål, or djungle scream, in english..”

“Djungle scream??”

“Yea.”

“Well…In my world a djungle scream is something different..”

“Hm, okey, I think I understand. And I think you ting tong, not me!”

 

Jag vinkade hejdå och önskade dem lycka till med det nya lasset turister som snart skulle komma med båten från Krabi.

 

 

(Angående thailändarnas kunskaper i engelska så tar de ofta genvägar i språket och hoppar ofta över onödiga konjunktioner. Man får fram budskapet på enklaste sättet. Basic English. Problemet är att man som farang efter ett tag absorberar det sättet att prata, det är liksom ingen idé att krångla till det med en massa hjälpord. Man blir på sikt sämre på engelska. Men jag undrar om inte thailändska språket är uppbyggt på det viset. Ibland verkar det i alla fall väldigt simpelt. Som frågan Bpai nai? (Åka vart?) om man sätter sig på moppen t.ex. Varför krångla till det med dubbelt så många ord om man ändå fattar? Vart ska du åka?

Eller om man svarar i mobilen så är första frågan Yoo nai? (Är vart?)  istället för den långa och komplicerade meningen Var är du någonstans?

 

Om nu hela språket är uppbyggt på det viset så förstår jag om det blir en massa missförstånd när det gäller uppdrag eller arbetsbeskrivningar. Ibland ser man ju saker som verkar helt galna, och om man frågar hur det kunde bli så där så får man en axelryckning och ett Mai roo, (Vet inte) maybe missunderstanding, till svar. Jag skulle kunna dra upp en massa exempel, men det får jag ta en annan gång.)

 

 

 


Kommentarer
Postat av: Grutt

Tack för bloggen!
Alltid lika roligt att läsa.

2012-12-05 @ 06:22:26
Postat av: Caroline

Ja du Frallan.... visst blir man lite knäckt ibland över hur enkelt (eller egentligen svårt) deras tankesätt är. Konstigt egentligen för de är ju ofta riktiga känslomänniskor men när det kommer till pengar så verkar de stänga av helt. Man har ju läst och hört om att det även finns de som säljer sina egna barn... tror det är samma sak där, de bara stänger av liksom o ser bara pengarna.

//Caroline

2012-12-05 @ 08:41:11
URL: http://gronqvist.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0