Love me tender...

Jag vaknade till av att någon smekte något sött och lent på mina läppar. Hade jag slumrat till här av alla ställen? Verkligen otippat. Jag öppnade ögonen försiktigt och tittade upp i tre thailändska leenden. Så nära. De stod lutade över mig. Min blick mötte hon som var närmast, och sedan till de andra två. Alla ingav ett lugn. Vad var det med dessa exotiska ögon egentligen? "Don't worry Mr, we take care of you. Just relax." Och jag var avslappnad, alldeles lugn. Förtrollad. Jag hade bestämt mig för att prova det här.

Tidigare hade jag åkt förbi och sneglat på skyltfönstret. Många gånger. Vid två tillfällen hade jag till och med parkerat vespan utanför och gått fram, men sedan vänt i dörren. Inte skulle väl jag.
Men i mars när jag var här så träffade jag en kille som hade provat. Han sa att det var värt varenda krona. Eller baht. En ren njutning som han uttryckte det. Ett par timmar och tolv tusen baht skulle det kosta. Nästan tre tusen svenska. Äh, man lever bara en gång. Kan väl prova. Det var jag värd efter alla turer den senaste tiden. Dessutom var det lördag. Så är man väl direktör förresten. Det här var väl en sådan grej som direktörer gör.
Det var lätt att hitta orsaker.

Jag låste fast henne med blicken. Hon var så nära att jag hade svårt att fokusera först. Jag under. Hon över. Hennes ögon var så mörka att det var svårt att avgöra gränsen mellan iris och pupill. Hon mötte mig. Jag testade henne. Vem skulle slå undan blicken först. Hon vann. Så klart. Med den självsäkerheten som hon utstrålade. Jag flackade vidare med blicken och landade på en av de andra. Hon log belåtet. Hade sett spelet.

De var proffs och jag var knappast deras första kund. Jag valde att blunda igen. Bäst så. Han hade haft rätt. Detta var en ren njutning. De fortsatte med sin behandling och mina tankar flög iväg och gick igenom senaste tidens turbulenta svängningar. Jag tänkte på mordet som begicks på Lanta förra veckan. Hur det hade tystats ner. Ett beställningsjobb. 300 000 Baht. Så mycket var ett liv värt. Ingen turist fick veta. Men den vänlige konstapeln hade berättat för mig. Handlar alltid om skulder. Eller svartsjuka. Svartsjuka hade jag tänkt. Vad kostar ett mord på en farang hade jag frågat. Mycket mera, det skulle ju bli publicitet utomlands.

En av tjejerna hade en liten handduk som hon torkade mig i pannan med, med jämna mellanrum. Vilket omhändertagande. Jag ska nog besöka det här stället snart igen tänkte jag, men då ska jag ta en annan behandling. Hon som vann blickduellen log varmt mot mig och frågade om jag sov dåligt på nätterna. Vad? Varför frågade hon det. "You worry about something Mr?" Jag var med ens klarvaken. En till som påstod att jag gnisslade tänder. Vad skulle jag svara på det. "Mai pen rai..". Verkligheten hade hunnit ikapp mig igen.

Vi var klara. Jag reste på mig. Varför fanns det inte liknande servicenivå hemma för? Vad var hemma förresten? Jag hade knappt ägnat Sverige en tanke sedan jag lämnade Arlanda. "I'm never homesick" har jag hört mig själv säga genom åren.

Betalat hade jag gjort i förskott, så jag klev ut på gatan med mitt nya direktörsleende. Zoom hade de kallat det.Laser var ute. Nu var det blue ray som var det nya svarta. Eller det nya vita för all del. Måå faan är titeln på thai. Men inte mådde jag fan. Jag mådde nog ganska fint trots allt. Stunden med tjejerna hade gjort mig gott. Bekräftades också av spegeln som jag stod och höll upp framför mig.








Kan väl lägga in en bild också.


Thai måå faan - Swedish måå faan, 1 - 0
(Måå=läkare, Faan=tand)


Trackback
RSS 2.0