Taste Like Chicken

 

 

Ja, ända sedan jag bokade in Japan-flyget så har det börjat bubbla upp gamla minnen från förra resan, och särskilt nu när jag sitter och letar boende som kom jag att tänka på hur det fungerar på dessa Love Hotels.
Poängen är att det ska vara så diskret som möjligt. Inte rummen - tvärtom - utan de personliga kontakter som sker vid incheckningen. L'otellen som de också kallas har uppkommit pga japanernas trångboddhet, dvs man kan inte ta hem sin date och greja med henne/honom utan att föräldrarna ser och hör allt.

Eftersom rummen ibland har olika teman så kan det sitta ljusskyltar med bilder på rummen i lobbyn där man väljer och trycker på en knapp. Betalar sedan - alltid kontant - till någon bakom en skärm i receptionsdisken. Allt för att undvika fysiska möten med riktiga människor, eller vittnen om man så vill. Som ni ser på bilden i förra inlägget så är ju även entréerna ganska diskreta. Inte direkt några pampiga ingångar som visar att "Här ligger ett Love Hotel"

...Rummet var litet, för att inte säga jävligt trångt, men mysigt och en stor plufsig säng. Vid fotändan stod en TV och DVD-spelare. Jag kom återigen att tänka på tygpåsen jag fortfarande hade i handen. Öppnade och tog upp en fjärrkontroll och tre stycken filmer. Det visade sig vara två "vuxenfilmer" (ja just ja, vi är ju på ett Love Hotel after all...) och en vanlig actionfilm. Sammanlagd speltid ca fem timmar. Vem har tid att titta på så mycket film om man får checka in först efter klockan elva på kvällen tänkte jag för mig själv.  Gäller ju att prioritera i den sena timmen, så actionfilmen får vi se en annan gång...

 
Bob & Rosa Hästen har fredagsmys på ett Love Hotel med skumtomtar från Ikea Tokyo ;-)

Det finns ju även ett annat budgetalternativ kom jag på, nämligen Mangacafé som det kallas. Det är alltså internetcaféer i deluxemodell. De har ofta öppet dygnet runt och det brukar ingå fri dricka och snacks, och man kan till och med ta sig en dusch på vissa ställen. Datorerna är placerade i bås och det är ofta sköna fåtöljer man sitter i som man kan vinkla ner i viloläge. Dessvärre så har jag ingen bild på interiören men lägger in en bild som är tagen i Kyoto. Man betalar bara en liten slant för surfningen, sedan kan man spendera hela natten där. Men plats för en ryggsäck finns det inte direkt.



Det hade ju varit alldeles förträffligt att bo på Park Hyatt igen annars. Kollade på www.hotels.com och ser att de begär nästan 14000:- för tre nätter och det svider ju lite väl tycker jag. Risken är ju att man inte lämnar hotellet alls eftersom man bara vill nyttja alla faciliteter i så fall. Precis så som skedde då för tre år sedan. Kolla in min look-a-like med Bill Murray förresten!

 

Här är också en 3D-bild (Google Earth) över Shibuya Crossing. För övrigt världens mest rafikerade övergångsställe. Skapligt överkomligt pris på det  vita hotellet till vänster som heter Shibuya Excel Hotel Tokyu. Ca 5400:- för tre nätter och 3,5 stjärnor, också dyrt men ett riktigt superläge om man får fönster åt rätt håll. Ända sedan jag såg Lost in Translation så har Shibuya Crossing känts nästan magiskt. Det är nog bara  Times Square i New York som slår det.



Ska inte tjata mer om boende i Tokyo nu förrän jag faktiskt bokat något.

Jag har även fulkopierat lite av Eddies film från förra Japanresan. Får se om jag kan göra några små filmklipp och ladda upp.

Dagens F1 gick ju på Suzukabanan i Japan och vanns av Sebastian Vettel. Själv har jag varit mest intresserad av ovalracing, särskilt då Kenny Bräck höll igång, och hade hellre besökt ett lopp på Twin Ring Motegi.