Airport Rhapsody
Jag kunde inte hålla emot. Kräkreflexen kom omedelbart och sekunden senare kom den nyss intagna måltiden upp igen. Kallsvettig stirrade jag ner i handfatet och studerade det sista av moral och samvete som lämnade mig. Jag visste då att jag hade bestämt mig. Jag tänkte inte lämna in plastfickan med pengarna till någon hittegodsavdelning. Men vem kan förebrå mig? Upplägget var perfekt. På en flygplats och en biljett ut ur landet i fickan. Tidigare ostraffad. Cirka hundra meter till gaten.
Med ena ipod-luren i örat sjöng Queen sin dunderhit Bohemian Rhapsody när jag passerat säkerhetskontrollen på Arlanda en stund tidigare. Allt hade gått som smort och det var äntligen dags för lite välbehövlig semester. Det här är ett ställe där får man luft under vingarna. I dubbel bemärkelse.
Jag nynnade tyst med i texten;
“Is this the real life, is this just fantasy…”
Det var då jag såg den, plastfickan som hängde på kroken. I spegelbilden bakom mig när jag tvättade händerna. Hjärtat stannade. Innehållet gick inte att ta miste på. Forex Bank. Jag stängde av vattnet, vände mig långsamt och tog varsamt ner den. Kände tjockleken mellan tummen och pekfingret. Tusen tankar flög genom mitt huvud. Utanför båset var det knäpptyst. Eller? Hade jag inte hört en hostning kanske. Vad göra? Snabbt beslut, jag vek ihop plastfickan och tryckte ner den i fickan, smet ut och smög bort och in i ett annat bås. Noterade på vägen att en av dörrarna markerade rött. Någon mer fanns här inne alltså. Om det var bra eller dåligt kunde jag inte avgöra. Jag hyperventilerade, tankarna snurrade. Vad fan skulle jag göra? Vägde för och emot.
Nu nynnade jag inte längre, utan hörde bara Freddie Mercury sjunga;
“…He's just a poor boy from a poor family…”
Plötsligt hör jag steg närma sig i rask takt, målmedvetna klackar mot klinkergolvet och en dörr som rycks upp längre bort. Jag fattar direkt vilket bås det handlar om. Mitt blod fryser till is. Utländska svordomar studsar runt inne i det kaklade utrymmet. Försöker komma på vilket språk. Definitivt asiatiskt. Inte thai i alla fall. Mera norrut kanske är allt jag hinner tänka när jag kommer på att jag inte reglat dörren om mig. Nu vågar jag inte längre. Vågar knappt andas. Någon spolar i båset bredvid mig och jag tar chansen att smyga upp på locket på toastolen och ställer mig på huk. Känner hur det stramar i jeansfickan när plastfickan pressas ihop av min kroppstyngd.
“…easy come, easy go, will you let me go…”
Asiaten tystnar och verkar vänta på att denne någon skall komma ut. Jag väntar också. Denne någon verkar överlägga med sig själv om han ska våga sig ut eller inte. Situationen är absurd. Ingenting händer. Mina ben börja krampa och jag vet att jag snart måste sträcka ut. Mitt flyg, när fan går mitt flyg egentligen? Jag har helt tappat tidsuppfattningen. Asiaten närmar sig sakta, stannar upp, verkar huka sig. Kommer närmare. Jag förstår att han böjer sig ner och tittar in i glipan under båsdörrarna. Dörren bredvid mig låses upp och öppnas till slut. Asiaten slänger ur sig något på utrikiska och verkar ta tag i den andre mannen. Jag ber till Gud att han inte ska röja min närvaro. En smal springa i dörren avslöjar skuggor som rör sig fram och tillbaka.
“…I see a silhouette af a man. Scaramouch, Scaramouch, will you do the Fandango…”
Den andra rösten tydligt brittisk som slår ifrån sig. “Don’t touch me! Back off!”. Fler asiatiska svordomar följer, men han verkar förstå att britten är oskyldig och ger sig efter en stund. Men nu har huliganblodet eldat igång och det verkar ha uppstått ombytta roller.
“…Thunderbolt and lightning, very, very frightening me…”
Efter ytterligare ordväxling hör jag en knuff så det skallrar i båsen och britten som säger “Fucking unbelievable, I need a fucking drink now!” innan han lämnar mig ensam med asiaten. Det blir tyst igen, sedan en kran som spolar.
“…Oh, Mamma Mia let me go…”
Asiatens klackar lämnar och jag är själv kvar nu. Jag väntar några minuter innan jag vågar kliva ner på golvet. Smärtan i knäna är obeskrivlig när jag försöker sträcka ut benen. Först nu låser jag dörren. Sedan kommer den. Kräkreflexen, och jag tömmer maginnehållet amatörmässigt i handfatet. Mest Guiness där faktiskt. Efter en stund kommer andningen tillbaka och jag vågar mig ut till de andra handfaten där jag snabbt sköljer ansiktet i kallt vatten. Tandborstningen får vänta till flyget. Måste var hög tid att gå till gaten nu. Jag tar fram mobilen, låtsaspratar och stirrar ner i golvet när jag går ut i avgångshallen. Beblandar mig med andra resenärer som går mot gaten, passerar vodkabaren när jag hör den brittiska stämman igen som uppspelt berättar för en landsman om något nyligen upplevt inne på wc:n. Måste vara han. Kan inte tänka mig annat.
"...Just gotta get out, just gotta get right outta here…”
Han är snaggad och har en Chelsea-tatuering på armen. Huliganen har ändå räddat mig tänker jag för mig själv. Han ser ju livsfarlig ut. Jag stannar upp och överlägger med mig själv någon sekund innan jag går fram till dem, tar fram plånboken och lägger en hundring på bardisken och säger att jag betalar nästa drink.
”…Anyone can see, nothing really matters to me…”
Britten tystnar och stirrar på mig, men han hinner inte säga något innan jag yttrar något i stil med; “Sorry guys, can't join you, got a flight to catch…” och joggar bort till min gate som skriker ut “Zurich LX 1255, FINAL CALL”
Jag sjunker ner på sätet som en av de sista och blickar ut över ett frostkallt Sverige när vi taxar ut på startbanan. När vi kommit upp på marschhöjd och bältesskylten slocknat reser jag på mig, tar ner handbagaget och plockar fram tandborste och tandkräm, går in på den trånga flygplanstoaletten och borstar tänderna. Det är inte förrän nu på trygg höjd och långt från Sverige som jag vågar ta fram plastfickan och se efter hur mycket pengar som ligger där. Två olika valutor noterar jag omedelbart. Förutom en liten bunt svenska femhundringar som jag så klart genast känner igen och bläddrar förbi, jag är alldeles för upphetsad för att räkna dem, så lyfter jag upp en bunt av den andra valutan som jag inte känner igen sedan tidigare. Hm, dollar står det, men det är inga US-dollar, det är…Hongkong-dollar. Det var ju smidigt tänker jag, då behöver jag inte växla när jag kommer fram. Sekunden senare slår det mig, och jag blir alldeles kall igen. Kantonesiska. Det var kantonesiska han pratade. Det måste vara så. Vi sitter på samma plan. Jag och asiaten. Vi sitter på samma plan...
Där satt den. Det skulle kunna vara början på min första roman.
( Fotnot: Historien är uppdiktad och jag har naturligtvis inte tagit någons pengar. I fortsättningen ska jag skriva om saker som hänt på riktigt. )
Sagt det förr,säger det igen du skriver Jävligt bra !
Intro för att genast fånga intresset, lite dramaturgi och en cliffhanger..Kul läsning- fortsätt snälla!