Taste Like Chicken

Den kvinnliga gränsvakten höjde pistolen när jag närmade mig passkontrollen i Laos. Hennes blick fick mig att stanna upp i steget. Lasersikte. Onödigt på det här avståndet hann jag tänka. Hon tog ett kliv fram, pressade in vapnet i min arm och tryckte av.

Klick!
Tystnad.

-Sam sip ha! Sade hon och skrattade högt åt mig.

Hm, det betyder ju…trettiofem. Vadå trettiofem tänkte jag högt. Så kom jag på det. Det var ju en febertermometer. 35 grader. Så klart hon skrattade, jag var ju inte i närheten av någon svininfluensa. Det förklarade munskyddet hon bar också. Inga knorrsjuka var således välkomna till Laos så vitt jag kunde förstå.

Undrar om hon fick tag i de tre tjecker som valde att simma över Mekongfloden från Thailand till Laos. Antagligen inte. Det ville sig ju inte bättre än att det är ganska starka strömmar i nämnda flod så hockeyfrillorna steg inte alls iland på avsedd plats utan cirka en km nedströms och fick promenera upp tillbaka på Laos gator och passera gränskontrollen från fel håll så att säga.

Jag tänkte två saker.

Det första var; Kul grej att göra och minnas.

Det andra var; Det kan ju inte vara speciellt svårt att smuggla varor mellan länderna om vilken dussinturist som helst bara kan simma över och kliva iland var helst det passar.

Slowboat till Luang Prabang skulle ta två hela dagar med övernattning i byn Pak Beng längs vägen. Att jag skulle ta just denna väg in i Laos kom jag på efter jag sett några klipp på YouTube. Där kunde man se både sköna stoppade säten och upphängda hängmattor. Det kunde man inte se i verkligheten. I verkligheten så erbjöds endast träbänkar av enklaste snitt. Det här kommer inte alls att gå så bra. Inte alls bra tänkte jag och skakade på huvudet. Men problem är ju till för att lösas. Eller det finns ju inga problem. Bara lösningar. Det handlar om inställning. Jag frågade kapten när vi skulle lätta ankar. Alldeles snart.

-I’ll be right back. Sade jag och sprang upp på närmsta restaurang och köpte loss ett par sittkuddar för åtta svenska kronor stycket. Gjorde ett Bob Beamon-skutt upp på båten som nu kastat loss och så var vi äntligen på väg nerför den mäktiga Mekongfloden.

Ena kudden fick Gotlands-Ulf som bodde på samma guest house som mig i Chiang Khong. En lustig kille, tillika vegetarian som varit i Indien och lärt sig meditera hos gurusarna där borta.

Kom på mig själv med att jag faktiskt bara ätit vegetariskt ända sedan ankomsten till Chiang Mai och jag har därav mått som en prins. Min kropp har varit ett felfritt fungerande maskineri och upplyste också Vego-Uffe om det.

-Bra! sade han och föreslog att jag skulle fortsätta på den banan.

-Ja, det kan du ge dig fan på att jag ska.

Efter att vi checkat in i Luang Prabang och vi en kvart senare gick till night market så beställde jag en tallrik grönsaker samt två spett med nygrillade stora saftiga kycklingfiléer.

Därmed var min vegokarriär över. Eller ska vi kalla det vegokaraktär.

Dagen efter så talade tyvärr min kropp om för mig vad som gällde. Den var absolut inte redo att besudlas med någon som helst animalisk föda.

Templet blev en soptipp. Guldet blev till sand. Imodium och vegetariska vårrullar fick bli min middag.

Jag hänger sporadiskt ihop med Gotland och Galicien alltjämt. Även om vi nu bor på olika ställen. Det är tripp trapp trull på budgeten. Jag fortsätter vara flashpacker, Gotland kör vanlig backpacker och Galicien kör på…trashpacker tänker jag kalla det. Ja det var ett bra uttryck minsann. Har käkat cirka fem måltider med honom och när jag tänker efter så har han aldrig beställt någon dricka till maten, inte ens vatten. Jag och Gotland sörplar i oss stora flaskor Beer Lao under glada tillrop av varandra.

På kvällen i Pak Beng så käkade Galicien en papayasallad som var så stark att hans panna nästan lossnade. Beställa in en skål ris var inte att tänka på. Han sög gnidet i sig slatten från Uffes överblivna ölflaska.

Idag på lunchen så förslog jag att han skulle prova papayan igen, vilket han också överraskande nog gjorde. Nu var det så olyckligt att de hade tillrett salladen med en bas på räkpasta vilket resulterade i att den luktade som en icke tömd kompostpåse två dagar efter en hederlig svensk kräftskiva. Galicien sköt bort tallriken och valde att skippa lunchen. Men han tog gärna lite av min dricka.

Jag tog tillfället i akt att också bjuda honom på informationen att vi hade en restaurang hemma i Mora som hette Galicia och då blev han så stolt att han höll på att spricka.

Laos är ett underbart land. Jag tyckte om det från första stund. Det är vackert, billigt och tryggt med trevliga människor och god mat. Jag får väl tacka fransmännen igen för att de tog med sig baguetter mm till Indokina. Gott kaffe också, inte som Vietnam som slår allt, men riktigt bra. Åtminstone något positivt med koloniseringen. Thailand nöter på med sin toast och pulverkaffe. Funderingarna nu kretsar kring om jag ska skippa Kambodja helt och istället ta mig via Vang Vieng ner till Vientiane landvägen och ta ett flyg därifrån tillbaka till Thailand. Det skulle ge mig en vecka till i det här landet. Mannen från Visby är inne på samma spår och alla andra jag träffar här i Luang Prabang gillar också Laos väldigt mycket.

Klimatet är som svensk sommar. Shorts på dagen och jeans på kvällen.