Taste Like Chicken

 

 

Efterhand upptäckte jag att bloggen skulle bli något mer än bara några reseberättelser. Det finns något kreativt och meditativt med att skriva och formulera meningar, men även i något slags terapisyfte, eller som en pysventil när det blir för rörigt i skallen. Att sätta sig och skriva är också ett sätt att stänga av vardagen för en stund då man går in i sin egen bubbla, ungefär som att bli helt uppslukad av en bra bok då man glömmer tid och rum, med skillnaden att jag skriver istället för att läsa.

 

 

Statistiken och kommentarerna. Även det här är ett bränsle och fyller något slags bekräftelsebehov, samt utsöndring av dopamin. I takt med att sociala medier och smarta telefoner tar över allt mer ser dock bilden något annorlunda ut. I början kom det fler kommentarer på själva bloggen, men numera kommer de alltid på facebook om jag delar ett inlägg där. Statistiken visar också om man läst i mobilvyn eller i webvyn, där mobilvyn idag är helt dominerande. Lite synd kan jag tycka då webvyn är mer lättnavigerad och layouten funkar bättre med både bilder och text. Hur vyn ser ut i en padda har jag dock ingen aning om.

 

 

 

 

 

När bloggen ligger i dvala så får den kanske bara femtio besök om dagen, men vad som är förvånande är att om jag delar ett inlägg på fejan så är det alltid mellan 100 och 200 personer/vänner som klickar in sig på länken. Förvånande i den bemärkelsen att så många ens bemödar sig med att orka läsa, i en tid av okynnesaktigt snabbscrollande i ett konstant flöde av total nonsens. Vem fan orkar klicka på en länk liksom?

Mest klickade/lästa/kommenterade förra året var dock inlägget Like Brother , tätt följt av Like Mother. Året innan var det Shangri-La in my mind - alltså alla inlägg med lite djupare tankar. Det tredje mest lästa var det betydligt lättsammare inlägget Turistens klagan. 

 

Populäraste kategorin är Topplista Bangkok Hotell med ständigt återkommande läsare som tydligen vill ha personliga recensioner av testade hotell i den stora mangon. På andra plats kommer kategorin med Recept.

 

Mest googlade över tid är inlägget Trubbel i Thailand (2011), samt Diplomatdottern på Bangkok Hilton (2012) som stadigt syns i statistiken.

 

Jag har för övrigt stuvat om lite och utökat till fler kategorier där bl.a. inläggen Hem till byn (2013-2017) har fått en egen kategori.

 

Vidare visar statistiken var läsarna befinner sig, uppdelat i städer, län/regioner och länder, så man kan t.ex. se precis hur många i Mora, Västergötland, Florida eller Thailand som besökt bloggen.

 

Fina kommentarer från okända är alltid lite speciella, som när de skriver att de hittat bloggen av en slump och fastnat och marathonläst alla inlägg tillbaka till starten. En egoboost så klart, precis som 2013 när bloggen blev nominerad till bästa asienblogg (slutade trea), ett erkännande och en fjäder i hatten för en självutnämnd högstadiepoet som varken kan spela hockey eller gitarr.

 

Ja det har hänt mycket de senaste tio åren med resor och upplevelser i olika konstellationer. Nu har jag ju hunnit med några ensamresor med Junior också - som är ett fantastiskt resesällskap har jag kommit på. Det passar mitt sinnelag extra bra, bara han och jag vilket betyder lugn och ro. Jag planerar redan nästa resa med honom och drömmen är en roadtrip i Amerika, men det är möjligt att vi väntar något år.