Hem till byn - Femte säsongen

Första natten i Nong Mak Fai. Jag ligger vaken och lyssnar på stormen som sliter i plåtar och fönsterluckor. Jag är fullt påklädd med strumpor, byxor och två tröjor. Thailand har drabbats av en "köldknäpp". Kalla vindar från Kina sveper ner norrifrån. Jag sträcker mig efter mobilen och kopplar upp mig på mitt svenska sim-kort bara för att kolla temperaturen. 14 grader visar skärmen. Som en svensk midsommarnatt, och det påminner faktiskt lite som att tälta, med en slags direktkontakt med naturens alla ljud utanför. Jag kurar ihop mig under täcket och lägger mig alldeles intill Junior som sover fridfullt.
 
 
På väg ut mot odlingarna, iförd fleece och täckjacka... 
 
 
 
Tupparna väcker oss före gryningen, och när buddhistmunkarna borta vid templet börjar ringa i klockorna vet man att klockan är sex. Så dags är alla i huset redan vakna och uppe. Jag får börja med att leta fram vinterkläderna längst ner i ryggsäcken. Inklusive mössa. Att ha strumpor på sig i ett tradionellt thailändskt hem innebär vissa utmaningar då systemet inte är uppbyggt annat än för barfotaliv. Badrum, wc och diskavdelningen utanför köket är alltjämt mer eller mindre blöta, och att ha skor eller tofflor på sig inomhus är ett betydligt större tabu än i ett svenskt hem. (Minns att i Laos togs detta ytterligare en nivå där man fick lämna skorna på en hylla i hotellets lobby.) När solen varit uppe och värmt upp luften till en acceptabel nivå drog vi ut med sidovagnen en sväng för att inspektera odlingarna. Hjärter Dams bror, tillika ingenjören, hade lämnat bilindustrin i Rayong och återvänt till hembyn för ett par år sedan för att lägga om kursen på familjens ägor. Riset ger allt sämre betalt och de har nu bara ett fåtal rai kvar där de fortfarande odlar ris. Nu är inriktningen exotiska frukter, mest eko, som guava, lime, papaya, pumpa, javaäpple med mera. Det har slagit väl ut. Junior har ju också en egen plätt med bland annat bananer och kaffirlime, där man främst använder bladen i matlagning.
 
 
 
Eko-guava vilket innebär att varje enskild frukt knyts in i en plastpåse för att skydda mot skadedjur.
 
 
 
Fem nätter och fyra hela dagar - inklusive julafton som avslutning - skulle vi spendera i hembyn den här gången. En för mig en helt hanterbar tidsrymd, trots avsaknaden av wifi. En digital detox är nog nyttigt för alla då och då. Skulle det knipa kunde jag alltid använda svenska sim-kortet. Efter två dagar hade jag tydligen utnyttjat min fulla utlandslimit (50 Euro), och när jag desperat försökte fylla på saldot fick jag bara felmeddelanden från Hale-fucking-bop. Det tredje dagen hade jag läst ut min andra bok, så återstoden av vistelsen, alltså julafton, var jag helt utlämnad att försöka få tiden att gå på andra sätt. Den här gången fanns ingen motorcykel över att låna heller (förutom sidovagnen då, men den är inte riktigt pålitlig) så jag hade ingen möjlighet att ge mig ut och cruisa som annars är en trevlig sysselsättning. Klockan gick lika sakta som när man var liten och väntade på jultomten. Om möjligt gick den ännu saktare nu. Värmen var dessutom tillbaka. Klockan tre var det thaiboxning på TV. Jag låtsades att det var Mowgli och Baloo som slogs, och jag försökte lära Junior allt jag kan.
 
 
Changlunch och jultallrik på balkongen.
 
 
Eftersom julfirande inte är något buddhisterna sysslar med här, och jag heller inte hade några ambitioner att försöka skapa någon halvhjärtad svensk variant då alla förutsättningar ändå saknades, så blev den här dagen egentligen inte annorlunda än som vilken annan dag som helst i Nong Mak Fai City. Juniors två kusiner fick dock varsin slant i näven liksom i förbifarten och ett Merry Christmas, och med det så var det överstökat med julklappar för det här året. Kusinerna hade förresten fått tag i ett par tomteluvor, från var har jag ingen aning om. Familjen hade också på mitt  önskemål (jag ville ändå att vi skulle göra någonting speciellt för att markera julen) ordnat fram lite färska räkor, bläckfisk och nyslaktad gris och annat gott som vi tillagade på den speciella grillen/fonduegrytan. Den påminner lite om en uppochnervänd sockerkaksform som man lägger på glödbädden. Man grillar på kupolen i mitten, och lägger annat i buljongen som man plockar och äter direkt ifrån. Jag och Junior drog på oss varsin tomteluva för att toppa det hela, och att det hela råkade ske på kvällen den 23:e och inte på julafton var väl inte hela världen.
 
 
Julbuffé thai style
 
 
"Skickar du över gravlaxsåsen farsan"
"Vi har ingen. Funkar det med fisksås?"
 
 
Dagarna rullade ändå på och snart var det dags för sista etappen på resan, och på juldagen fick vi skjuts ända in till vårat hotell på Sukhumvit; Sofitel som ligger mitt i smeten mellan Nana och Asok. I vanliga fall blir vi avsläppta på Suvarnabhumi och därifrån tagit taxi in till stan eftersom ingen normal människa vill köra bil inne i Bangkok. När jag väl kopplat upp mig och läst några meddelanden hemifrån så insåg jag efter lite scrollning att det enda jag missat på de tre internetfria dagarna var ett par hundra opersonliga god jul-hälsningar på fejan. Som att öppna en julklapp som inte ens innehåller ett par strumpor. 
 
 
Kör mig till stan...
 
 
Fjärde säsongen (opublicerat)
 
 
 
 

Hem till byn - Tredje säsongen

En vecka var planerad. En hel vecka i No Mac Fly. Det skulle bli en kamp, tänkte jag stilla för mig själv där jag satt i bilen som rusade fram på motorvägen. Bangkok och civilisationen krympte i backspegeln. Men den här gången var jag bättre förberedd, och tänkte inte göra samma misstag som förra trippen. Jag hade krävt en tredje natt i den stora Mangon för att kunna vila ut och rätta till dygnet innan färden mot hembyn, och jag tänkte heller inte göra avkall på snuset - jag behövde någon form av stimuli. Det fanns ju egentligen inga restriktioner eller förväntningar vad gällde snusandet, utan det var mest min egen idé under förra resan hit som jag ville visa mig från min bästa sida, men det struntade jag alltså i den här gången.
Min tanke om att dra själv till Angkor Wat eller beachen föll ju på sin egen orimlighet då jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara ifrån Junior så länge som tre dagar. Det blev att stanna i byn hela veckan.
 
 
Back to basic. Golvet, en plats för tillredning av mat, intagande av mat, och umgänge.
 
 
Men man vänjer sig. Man är otroligt anpassningsbar till nya situationer och rättar snart in sig i en ny dagordning. Även jag. Självständighetens mästare som ända sedan tidigt i livet bara har gjort saker på mina egna villkor. Aldrig försatt mig i situationer där jag måste anpassa mig eller vara beroende av andra människor.
 
Tankarna vandrar i väg där jag sitter i bilen, eller minibussen, som de lånat för att hämta oss. Juniors två kusiner, moster och morfar har också följt med hela vägen från Sa Kaeo för att möta upp oss, och de pratar på oavbrutet och turas om att hålla det lilla monstret. Någon bilbarnstol har vi inte kunnat ta med oss den här gången, och jag sitter hela tiden med ett öga på trafiken, och stör mig så klart på att ingen i Det leende landet verkar tänka på säkerheten. Hjärter Dam har dock gett chauffören tydliga instruktioner om att ta det lugnt. Och jag håller god min och knyter handen i fickan.
 
 
Field of Buddha, Nong Mak Fai.
 
 
Så nu stod jag där återigen i hennes hemby No Mac Fly och jag hamnar i den ofrivilliga situationen att behöva anpassa mig och vara beroende av omgivningen, även om det ligger i mitt eget intresse att vara följsam. En annan kultur och ett annat livsmönster. Sju dagar alltså. Det var vad jag hade framför mig där jag skulle känna mig ganska bakbunden att styra min egen dagordning. Men det skulle visa sig att jag kunde hantera det bättre den här gången än tidigare. Jag började känna mig alltmer hemtam i mina svärföräldrars hus. Tidigare tyckte jag att det var jobbigt det här med maten, eller snarare de outtalade koderna kring ätandet. Hur mycket är acceptabelt att proppa i sig? Är det här dagens sista måltid? Man är ju gäst i huset och vill inte verka framfusig så man tar bara hälften så mycket som man kanske hade gjort hemma, samtidigt som man inte vill somna hungrig. En farang är ju som regel större i maten än en genomsnittlig thailändare.
Den här gången var jag ändå bekväm nog att gå och rycka i kylskåpsdörren när andan föll på, särskilt eftersom jag var smart nog att köpa lite bröd, ost och skinka innan vi kom hit. Jag ska återkomma om det här med kulturskillnaderna mellan thai- och farangvärldens matvanor längre ned.
 
 
Ibland händer det att man faktiskt sitter vid köksbordet och äter...
 
 
En annan sak som gjorde tillvaron enklare var att det skett en ommöblering sedan vi var där senast. Föräldrarna hade flyttat ner sin säng till allrummet för att slippa gå i den branta trappan, och även köpt ännu en ny säng till oss som de placerat på den stora övervåningen som vi nu i princip disponerade för oss själva. Det betydde att jag när som helst kunde dra mig undan och ligga och läsa i fred, om jag nu ville ha lite egentid på typiskt svenskt sätt. På dagtid var det ingen annan som vistades på övervåningen då det blir alldeles för varmt när solen ligger och bränner på taket. Jag struntade i det - värmen alltså - och inrättade en liten fristad ute på balkongen, även om sladden till fläkten inte räckte ända ut. Det blev olidligt varmt, så jag fick svalka mig med Chang istället. Stackars mig.
 
 
Chang, bok och balkong. Pappaledig på riktigt...
 
 
En annan sak som plågar mig emellanåt är språkbarriären eftersom ingen kan engelska (Den här gången var inte brodern med fru här, de enda som annars kan engelska). Att kommunicera med familjen på ett djupare plan än de vardagliga fraser jag själv kan säga på thai blir omöjligt. Jag har massor av frågor om deras liv och leverne som aldrig blir sagda, och jag vill heller inte belasta Hjärter Dam med översättning av allt jag undrar över och vill säga. Mina thaikunskaper funkar dessutom dåligt här, antagligen har jag fel betoning eller bara dåligt uttal, även om min fru alltid förstår mig. Samma problem har vi ju omvänt i Sverige när Hjärter Dam trasslar sig igenom en mening på svenska som mina föräldrar inte förstår, medan jag vet precis vad hon säger. Inbördes har vi ju ett språk som kan vara uppblandat med både thai, svenska och engelska i samma mening. Stackars Junior.
 
 
Morning glory...
 
 
Kontentan av allt det här gör att jag inte kan vara delaktig i några samtal, men kanske också en självpåtagen känsla av att vara exkluderad ur gemenskapen. Man tappar fokus och zoomar ut mentalt och börjar fundera på annat, och jag inser ju så klart att så här har ju min fru känt det i Sverige också innan hon började förstå svenska språket. Vi är förresten inte här för min skull så jag finner mig så klart i rollen att stå tillbaka, och jag gläds av att se hur familjen lever upp av att ha Junior på besök igen. Jag noterar hur hans personlighet utvecklas alltmer och påminner om min egen, som att han gillar att få uppmärksamhet men sedan när det blir för mycket drar sig undan och bara vill vara för sig själv ett tag. Vi gör gemensam sak han och jag och tar ibland en egen promenad med sulkyn genom byn innan morgonsolen har börjat bränna allt för mycket.
 
 
En annan slags sulky...
 
 
Generellt sett kan man säga att thailändarna tänker mer kollektivt än de självupptagna farangerna. Har thailändarna mat delar de med sig, handlar de så handlar de till alla. Man går liksom inte till marknaden och köper grillspett bara till sig själv, eller till 7-Eleven och köper en glass. (Det här finns väldigt bra beskrivet i boken Bangkok 8 (John Burdett) och var en ögonöppnare för mig. Läs den och få en inblick i kulturskillnader och i Thailands undre värld.)
Det här blir då ytterligare en aspekt att ta hänsyn till om man, som jag, lånar moppen och tar en sväng runt byn för att svalka av sig lite och kanske stannar för att köpa en dricka. Det gäller att köpa med sig hem ett par stora pet-flaskor Pepsi och en påse is om man nu har tänkt att släcka törsten. Jag bjuder gärna på den, men det gäller att komma ihåg det bara för en individtänkande svenne banan.
 
En kväll när brödet hade tagit slut lånade jag moppen till byns ful-Ica för att köpa mera. Tyvärr så var det slut i butiken så jag gick runt där och försökte hitta något annat som kunde fylla buken innan läggdags. Hittade ingenting förutom glassboxen. Så nu var ju frågan om jag skulle köpa tio glassar på thailändskt vis eller bara en till mig själv på mitt eget gamla invanda vis. Jag insåg att jag gjorde vissa saker alldeles för komplicerade ibland, och köpte helt enkelt den största glassen som fanns och satt kvar på moppen och åt upp den innan jag återvände till huset, men det var också enda gången jag gjorde en sådan egoistgrej. Egentid på svenskt vis, men för de flesta thailändare ett okänt begrepp.
 
 
En annan slags trehjuling...
 
I övrigt så var det en skön vecka på landet med utflykter till odlingarna, mycket god mat, och jag fick tid att läsa ett par böcker också. Familjen är generös och kärleksfull och hjälper till med att passa Junior. På sju dagar utan wifi hinner man verkligen varva ner, och även inse att man som självisk svenne banan kan finna glädje i att komma hem från marknaden med en påse grillspett som räcker till hela familjen.
Men nog var det skönt att komma tillbaka till Bangkok och landa i en hotellsäng igen...
 
Inlägg från de tidigare besöken kan man läsa här. Om man orkar.
 
 
   

Hem till byn - Andra säsongen

Jag var allt annat än utvilad när vi närmade oss hennes hemby No Mac Fly. Efter första natten så var kroppen åter inställd på svensk tid och jag hade inte somnat förrän efter tretiden, och sedermera väckt av Junior innan gryningen. Det var alltså en dålig start. Det är svårt att vara social med bara ett par timmars sömn i bagaget, men den här gången var det åtminstone inte jag som stod i fokus för familjens nyfikenhet. De hade väntat länge på Junior. Barnbarnet. Född i annat land långt borta. Hela familjen med respektive var samlad, och med oss så var vi elva stycken under samma tak. Fem dagar skulle vi stanna innan vi åkte vidare till beachen. Lanta. Doften av hav, livselixiret för en frusen nordbo. Jag räknade dagarna.
 
 
De är gulliga, de hade köpt en ny säng till oss, men alldeles för hård för att erbjuda någon skönhetssömn. Placerad nere i vardagsrummet eftersom den var alltför otymplig för att baxa upp på övervåningen. Ett myggnät som enda avskiljare mellan husets aktiviteter och den egna privata sfären. En prövning för en självständig svensk som är van att bestämma dagordningen själv. Ännu en natt följde utan sömn och på morgonen var jag trött och stel i hela kroppen. Hade jag legat på kaklet? Hjärter Dam var redan uppe, och jag låg själv kvar med Junior och försökte vinna några minuter till för någon slags återhämtning. Så ett litet gny från den lille och skuggorna tornade upp sig bakom myggnätet. Alla redo att ta sig an barnpassningsrollen. Naturligtvis var jag tacksam för detta, men jag behövde själv en balja kaffe och något slags lyckopiller innan jag kunde umgås.
 
 
 
 
Jag hade ingen energi kvar och det skulle snart visa sig på allra sämsta sätt. Jag hade dessutom helt tvärt upphört med snusandet inför besöket hos svärföräldrarna för att visa mig som den goda måg som jag inbillade mig att jag var. Eftersom jag i det närmaste helt hade befriats från att ta hand om Junior så fick jag tid att reflektera över sakernas tillstånd. På väggen bredvid ett porträtt av Kungen hade ett tiotal gamla foton på Hjärter Dam satts upp. Yngsta dottern som hade flyttat till ett annat land. Favoriten? Inga foton på syskonen. Kunde jag ana en viss avundsjuka? Jag kände ett slags vemod över hela situationen. Värmen var tryckande. I buskarna spelade cikadorna outtröttligt sin sång.
 
 
Familjen sitter samlade runt Junior som sover i hängmattan. Jag orkar inte umgås. Har inga krafter kvar. Går istället upp på övervåningen. Smyger barfota på det blankslitna teakgolvet. Solen strilar in genom glipor i de stängda fönsterluckorna. Dammpartiklar dansar fridfullt runt i de tunna strimmorna av ljus. Jag gläntar på dörren till min frus gamla flickrum. Vi har inte varit där på ett och ett halvt år, men allt har lämnats orört sedan dess. Ser mina kvarlämnade saker på en hylla. Halstabletterna och Djungeloljan. En pocketbok, Ozzys självbiografi. Fotot på Hjärter Dam som tonåring som jag hade som bokmärke. Jag stoppar det i fickan. Knyter upp myggnätet. Går ner igen.
 
 
Jag sätter mig bredvid min fru på den hårda soffan i ädelträ, och försöker med mina sista krafter uppbringa något slags leende, men det ser antagligen bara tillgjort ut. Junior gungas allt för fort i hängmattan. Ena armen och benet hänger utanför och jag blir orolig att han ska ramla ur och landa på kaklet. Jag säger inget. Orkar inte. Känner mig asocial. Introvert. Frustrerad. Alla mina depåer blinkar rött. Jag är helt under isen. Någon ser min ängsliga blick och frågar. Hjärter Dam översätter. Ingen fara svarar jag utan att flytta blicken från hängmattan som far fram och tillbaka, nästan hypnotiserande. Golvfläktarna surrar.
 
Så händer det. Ena knuten till hängmattan går upp och Junior landar med en duns på golvet. Fallet är egentligen inte högt. Ett par decimeter kanske, och i hängmattan ligger han på ett täcke, men det vet jag inte just då. Men det brister inom mig. Jag kan inte kontrollera det, jag har inget motstånd kvar att hantera det. Gråten tar sats ända nere från bröstkorgen och växer sig upp och närmar sig tårkanalerna. Jag måste ut, bort från huset. Reser mig hastigt, öppnar grinden som håller hundarna ute, hoppar i tofflorna och går iväg med raska steg men utan mål. Ingen säger något.
 
 
 
 
Jag lugnar ner mig ganska snabbt, men vet inte vart jag ska ta vägen. Vågar inte gå tillbaka. Jag skäms, och förstår någonstans att jag antagligen har brutit mot någon thailändsk oskriven regel. Oklart vilken. Behöver skingra tankarna. Stegen tar mig till det till synes övergivna templet där jag sätter mig på en trappa som är full av fågelspillning, men det bekommer mig inte just nu. Jag är förvånad över mitt eget agerande och känner inte igen mig själv. Hur ska jag kunna förklara det här på ett språk jag inte behärskar? Sitter och lyssnar på cikadorna. Ett kungarike för en snusdosa. Efter ett tag dränks ljudet av en moped som närmar sig. Det är Juniors 11-åriga kusin som kör, med Hjärter Dam på bönpallen. Min räddare. De ser mig inte. Jag ropar. De stannar en bit bort. Moppen blir ivägskickad och hon kommer själv fram till mig. 
 
Under promenaden tillbaka förklarar jag att jag bara blev rädd och inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag "waiar" och ber om ursäkt för mitt beteende till mina svärföräldrar och sedan är väl saken i det närmaste utagerad. Juniors reaktion på att hängmattan for i golvet hade bara varit ett förvånat uppvaknande följt av ett gapskratt. Han är så cool. Själv agerar man tydligen som en jävla drama queen. Ta mig fan fånigare än programledaren i Landet Runt.
 
 
 
 
Resten av dagarna i No Mac Fly flöt på i ett sakta men trevligt mak. En mjukare madrass ordnades och vi kunde sova skönt igen. Jag och Hjärter Dam tog själva moppen runt i omgivningarna, vi åkte ner till den stora sjön, och besökte det mystiska Buddhafältet utanför byn. Laddade batterierna.
 
 
I love the smell of rice field in the morning... 
 
 
Länk till första besöket: Hem till byn
 
 

Hem till byn

Jag ligger och vrider mig i sängen som knarrar vid minsta rörelse. Sömnlös igen. Regnet vräker ned utanför fönstret och har gjort så ända sedan vi kom fram. Eller det är snarare en fönsterlucka, själva glaset saknas och jag har bara myggnätet mellan mig och regnet ett par meter bort. Grodornas till synes outtröttliga kakafoni är det enda som kan tävla med smattret från regndropparna. Djungelns ljud. Den totala kontrasten mot ljudbilden i Bangkok. Huset är stort men väggarna tunna. Jag vill inte väcka hennes familj som ligger och sover, förutom föräldrarna så bor där även hennes syster med sina två bedårande barn. Men sängen är obekväm och madrassen så tunn att min höft ligger och nöter mot ett stålrör i sängbotten. Jag har dessutom börjat känna mig sjuk efter att jag suttit i draget från AC:n, både på hotellet och i bilen. Det gör ont när jag sväljer och jag är törstig men vi har glömt att ta med vatten upp. Regnet fullkomligt rasar ned från himlen och gör inte minsta ansats att göra uppehåll. Det går mot gryning innan kroppen ger upp och sömnen segrar.
 
 
 
 
Vi har kommit till hennes hemby  som ligger några mil nordöst om Sa Kaeo. Även om Hjärter dam satt uppe länge kvällen innan och pratade med sina föräldrar så har hon ändå vaknat före mig och är borta när jag vaknar. Jag ligger och lyssnar på skramlet från nedervåningen och lätta fotsteg i trätrappan utanför. Hennes systerdotter Chompoo som är nio år kommer med kaffe. Ett försiktigt "Excuse me" innan hon gläntar på dörren. De skämmer bort mig, gör allt för att jag ska trivas. Det är inga problem, jag känner mig välkommen och uppskattar deras gästfrihet. Hennes mamma har varit orolig att jag inte skulle kunna bo där, men jag bedyrar att det är hur lugnt som helst. Herregud, jag kan bo under ett träd om det är så, vilket jag förresten gjorde en gång utanför Paris i min forna ungdom när jag tågluffade utan slantar. Jag köpte dock en extra bäddmadrass till sängen när vi nästa dag åkte in till stan.
 
 
Mama, I am home..
 
 
Hade jag inte vetat bättre kanske jag hade blivit överraskad av hur spartanskt de ändå bor, men thailändarna har andra prioriteringar än vi svenskar med mottot "mitt hem är min borg". Medan vi lägger ned enorma pengar på vårat boende och kanske 150 000 på ett nytt badrum så har de istället en bil i miljonklassen i garaget, men duschar fortfarande bara med att skopa kallvatten över sig. Att duscha kallt förresten gjorde så klart att min annalkande förkylning tog extra fart. Ett besök på apoteket där jag nämnde "lite ont i halsen" resulterade i tre olika förpackningar med antibiotika på disken. Jag orkade inte dra hela biten med överdrivet användade av dessa produkter kommer på sikt att göra att mänskligheten kommer bli resistenta, utan tog bara ett paket Strepsils och tackade för mig. I fortsättningen började min nya svärmor koka upp vatten i en stor kastrull som jag kunde blanda ut med kallvattnet i duschbaljan. Snacka om femstjärnig service.
 
 

Risfält och riskokare..
 
Senare på dagen kom även Hjärter dams bror med blivande fru och det planerades grillfest senare på kvällen. Himlen sprack upp och vi tog den nya Isuzu-pickisen för att åka ut och kolla på ägorna. Jag satt på flaket och kände att nu kommer sjukan som ett brev på posten. Vi kollade in risfälten och tapiokaodlingarna. Tapioka som är det nya guldet i Thailand. En universalrot som man kan utvinna massa produkter från, bl.a. gasen som Bangkoks alla taxibilar drivs på. Det var en mäkta stolt svärfar som visade upp sina domäner. Hjärter dams föräldrar hade kämpat hårt i livet för att bygga upp verksamheten. När hon var liten hade pappan köpt en traktor som han hyrt ut till de andra bönderna i byn, vilket hade varit en lysande investering. Som alltid i Thailand när någon har ett vinnande koncept så kopieras idén. Det slutade med att alla i byn köpte traktorer men ingen längre behövde hyra in dem, vilket gjorde att alla förlorade på det.  
 
 
 
 
Något som många undrat över är det här med hemgiften, sin sod som det heter på thai. Alltså hur mycket man ska betala till familjen när man äktar dottern. Summan bestäms oftast av föräldrarna och om man inte vill framstå som en komplett idiot och snålast på planeten så betalar man bara. Det är konstigt men jag själv har knappt funderat alls på det, jag har hela tiden haft en känsla av att det kommer lösa sig på bästa sätt. Detta trots att jag hört skräckexempel på miljonbelopp. Detta var också vad de suttit och pratat om första kvällen när jag gått och lagt mig. Som den svärmorsdröm jag är så hade hennes föräldrar sagt att de faktiskt inte ville att jag skulle betala någon hemgift, för de ville inte framstå som giriga. De klarade sig gott ändå. Hjärter dam ville ändå visa sin respekt för föräldrararna och göra en transaktion till dem från sitt eget konto och således betala hemgiften själv. Jag tyckte att det kändes fel och att jag bara skulle slippa undan, som om jag inte respekterade dem. Vi kom överens om att betala hälften var och egentligen så är det en struntsumma i sammanhanget med tanke på hur mycket vi har betalat för allt annat hittills med flygresor, bröllopet i Sverige, hotellnätter osv. I slutändan så står man ju ändå bara där och tittar på när pengarna rinner ner i slukhålet. Jag är glad så länge jag har mat på bordet.
 
Och mat på bordet blev det. Eller snarare på golvet, på sedvanligt thailändskt manér. Och snacka om lokalproducerat. Man ringer till slaktaren och säger att man vill ha en anka t.ex. och då går han ut på baksidan och greppar tag i närmsta fågel och hugger huvudet av den medan man hänger kvar i luren bara för att försäkra kunden om att det är färskt kött man får. Det grillades bläckfisk och spjäll och annt gott också. Jag började känna mig rejält matt men drack ändå några öl med syskonen. Ja till och med Hjärter dam blev lite berusad och det är första gången jag sett den sidan av henne. Finbesök av självaste amphoe fick vi också, men det är en annan historia. Hela valkampanjen med amphoe i Sa Kaeo är en historia där verkligheten överträffar dikten. Här snackar vi skottlossning och omvänd nepotism. Jag borde skriva ett inlägg om bara det.
 
 
 
 
Mitt immunförsvar åkte ner på rött och jag höll samtliga familjemedlemmar vakna under följande natt med mitt snörvlande och hostande. Jag kände mig skitfånig och nästa dag så bad jag de andra om ursäkt, ändå så kunde jag inte hålla mig still resten av dagen för återhämtning. Det hade slutat regna och ingen svalkande vind. Vi tog en tur på moppen för att bryta av ledan en stund. Familjens hund vars namn jag fritt översätter till Pulver var en riktigt cool hund med bra balanssinne. Han hoppade bara upp på moppen och lade framtassarna på styret och tyckte att det var hur naturligt som helst och skulle bums med på en tur. Vi stannade bl.a. till vid ett märkligt fält fullt med vita buddhastatyer i långa rader.
 
 
 
 
Efter fyra nätter i byn som uttalas typ No Mc Fly så var det dags att bege sig tillbaka till "The Big Mango" för ett besök på ambassaden där Hjärter Dam skulle göra sin intervju. Det sista steget i processen för att få ett uppehållstillstånd i Sverige. Vi checkade in på Adelphi Suites som ligger på soi 8 och bara runt hörnet från ambassaden. Från bussen såg vi spåren av senaste dygnens skyfall och det var översvämningar överallt.
 
 
 
Eftersom jag plöjde Ozzys självbiografi "Jag är Ozzy" medan jag låg och flämtade på övervåningen, och Hjärter Dam nu äntligen kommit hem till kära mor, så kan ju ingen video passa bättre än den här. Jag kan för övrigt rekommendera boken, den är bitvis tragisk men innehåller mycket humor också.
 
 
Ozzy Osbourne - Mama, I'm Coming Home...
 
 
 
 
 
 
Bonusbild på Pulver & Poeten
Jag kommer också snart hem mamma....
 
 

RSS 2.0