Taste Like Chicken

Nja, kanske inte riktigt hembygden, men jag vill gärna hävda mitt danska påbrå, och det känns som om det blir viktigare ju äldre jag blir. Kanske för att det håller på att gå förlorat på ett sätt. Mormor och morfar är borta, och nu även mamma sedan några år. Min yngsta moster, Els-Marie, har blivit det danska halmstrået jag krampaktigt håller fast vid för att inte tappa min historia. Här trivs jag och känner mig hemma, det är mammas gata, både bildligt och bokstavligt talat.

Min moster berättar att båda mina kusiner också kommer på besök under dagen. Det är glädjande, jag har inte träffat dem sedan mormors 85-årskalas, vilket alltså är femton år sedan. Mormor skulle ha fyllt 100 år i år, men gick bort samma år som Junior föddes. Hon höll i länge ändå, och jag stannade alltid till hos henne och vilade och åt upp mig under tågluffarna på 90-talet.

 

 

 

Den danska frukosten, morgenmaden, lämnar ingenting övrigt att önska. Det känns alltid som en hotellfrukost, och till både min och Juniors glädje finns pålægschokolade. Jag är absolut ingen chokladfantast men här måste det ligga en skiva på frukostmackan. I tillägg - på hederligt danskt manér - så serveras det alltid en lilling också, oftast 1 Enkelt, Fernet Branca eller så klart en Gammeldansk. Det är ju så bra för magen som de säger. Efter lite paltkoma tar vi en promenad bort till Marielyst Centrum som precis håller på att öppna. En spelhall har redan slagit upp portarna och jag ger Junior alla danska mynt som ligger och skramlar i fickan. I en sådan automat med fångstarm och gosedjur lyckas han fiska upp en liten tiger som gör honom överlycklig. Han ska senare glömma den på rummet i Österrike, och det är jag som kommer på det men då är det redan försent.

 

Vi letar oss ner till stranden en sväng medan stan vaknar till liv. Vi har inga badkläder med oss då det inte är någon riktig värme, men en norsk familj trotsar det kalla vattnet och de svala vindarna som sveper in emellanåt. Det är ändå skönt i luften och jag vill dröja mig kvar på stranden. Sitta där en stund och filosofera. Vi har ingen brådska men Junior är rastlös och vill röra på sig, upp till centrum igen. Det är mitt eget fel, jag hade pratat om den danska mjukglassen, hur mycket godare den är än den svenska, och sagt att så fort vi kan så ska vi testa den. Vi går upp till stället som Els-Marie tipsat om. Vi är först, och så snart gamle Ole har fimpat cigaretten så får vi varsin strut överfylld med ljuvlig dansk soft-is som det heter. Junior hinner inte med, glassen smälter och rinner ner för handen på honom. Jag hämtar servetter. Det har redan blivit varmare.

 

 

 

 

När vi kommer tillbaka till huset har mina kusiner anlänt. Den äldre brassar ner från Köpenhamn i sin Audi-cabriolet, han har tydligen lyckats bra inom IT-branchen. Den yngre har tagit cykeln från Vordingborg som ligger cirka 45 kilometer bort. På eftermiddagen cyklar han tillbaka. För honom en kort sträcka, han har nyss gått El Caminon, alltså den 800 kilometer långa pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Imponerande, särskilt då han röker som en dansk borstbindare, som alltså röker lite mer än en svensk dito. I Danmark så kan man både njuta av sina laster och ändå hålla en fin kondition. Den enda skillnaden nu mot förr är att rökningen har flyttat utomhus. När jag var liten satt alltid morfar i sin gungstol och bolmade både pipa och cigarr inomhus. Få dofter ger mig så starka associationer till barndomen som piprök, men själv har jag aldrig rökt. Christian noterar att jag inte har snusat något sedan vi kom och jag förklarar att jag slutade efter jag kommit hem från Alperna i mars, då jag räknat ut att ett års snuskonsumtion kostar lika mycket som en skidresa till Österrike. Då fick det räcka. Men det är ju inte för sent att börja igen.

 

 

Min moster har tydligen snappat upp min längtan efter äkta danska smørrebrød för helt plötsligt står det framtrollat och uppdukat på bordet, och det är tydligen dags att äta igen. Jag tar lite bilder och skickar till syrran hemma i Sverige, jag vet att det kommer träffa henne rakt i mellangärdet. I Danmark behöver man aldrig gå hungrig. Så fort paltkoman från förra måltiden har släppt lite så finns det något nytt framdukat. Efter en stund åker det fram en jordgubbstårta så att vi slipper gå hungriga fram till middagen. Men innan dess så tar jag och Junior ytterligare en promenad in till centrum. Nu på sena eftermiddagen är det betydligt mera folk i rörelse och kön till mjukglassen ringlar sig lång på torget. Vi går in på matbutiken, Købmanden, och köper lite nödproviant för morgondagens resa till Tyskland. Helt i onödan ska det visa sig då Els-Marie kommer se till att vår matsäck är full när de släpper av oss vid färjeläget i Gedser följande morgon. Jag är aldrig så liten pojk som när jag är här, och jag kan inte ens minnas när någon faktiskt gjorde ett smörgåspaket till mig. Jag blir rörd. Här är det som om vi aldrig lämnat 70-talet.

 

 

 

 

Förra inlägget: Tågluff 2022 - Dag 2

Första inlägget: Tågluff 2022 - Dag 1