Tågluff 2022 - Dag 2 - Blå Planet & mera Hovedbanegård...
Varje måltid på en snabbmatskedja är ett misslyckande. I synnerhet när man reser eftersom jag alltid försöker hitta genuina och äkta ställen där mat lagas med glädje. Det här är en åsikt som mitt unga resesällskap inte nödvändigtvis delar. Nu ska vi bara hitta ett lunchhak innan vi drar vidare söderut. Förmiddagen har spenderats på Den blå planet som ligger på Amager nära Kastrup. Ett besök som var ganska snabbt avverkat då Junior ägnar kanske två sekunder vid varje akvarium innan han rusar vidare, och jag själv knappast får tid att läsa på skyltarna. Det var egentligen bara vid det stora dragplåstret, alltså den enorma hajtanken, som han stannade upp ett tag. Pengarna i sjön så att säga...
Det passar bra att ta lunchen på Hovedbanegård tänker jag, där borde det ju finnas flera genuina matställen, men efter att vi gått runt ett varv så konstaterar jag att det numera bara finns olika hamburgerkedjor inhysta i den 111 år gamla stationsbyggnaden. Vilket förfall. I ett hörn där O'Learys låg för tio år sedan är nu Brugsen (typ Danmarks Coop) den nya hyresgästen. För trettio år sedan, 1992, under min första tågluff så låg här en "riktig" restaurang med vita dukar och proper servis. Här kunde man få frukost med bordsservering vilket jag utnyttjade när jag anlänt på morgonen med nattåget från Stockholm. Svunna tider. En upprustning av stationen hade redan då påbörjats med de nya glaspartierna, men Europas enda Interrail-center fanns fortfarande kvar bakom byggplyfan (det var nog sista året). Där kunde man få komma in med sitt tågluffarkort och lämna sitt bagage och ta en dusch, köpa en fika och framför allt träffa andra tågluffare. Jag minns att många siktade på Berlin då muren hade rivits bara tre år tidigare. Det var ett enormt tryck på den nya tyska huvudstaden men själv tog jag ett spontanbeslut att ta nattåget till Innsbruck. Idag, i nådens år 2022, kunde man bara drömma om att spontant hoppa på ett nattåg mot södra Europa utan platsbiljett.
Nu ser jag ändå en thaisylta och frågar Junior om han är sugen, men han svarar att han inte gillar thaimat. Det hjälper inte att påpeka att han för bövulen är halvthai, men det håller han inte med om just då. Han vill gå på MAX och jag ger med mig. Jag noterar också att Danmark har - till min kluvna glädje - infört sockerskatt, då man måste säga till och betala extra för ketchup. Junior är dock nöjd med lunchen och livet. Ja, jag med även om jag sitter där och drömmer om äkta danska smörrebröd. Sedan går vi till perrongen och väntar in tåget mot Falster.
Tidigare gick tågtrafiken till Europa den här rutten (med färjan över Rödby-Puttgarden), men är numera omdirigerad över Jylland sedan det nya tunnelbygget påbörjats. Det här innebär att Skandinaviens alla tågluffare tar en annan rutt från Köpenhamn ner mot kontinenten, och vårt tåg är således ganska glest befolkat. Inga andra stora ryggsäckar syns till. Jag noterar vidare att de danska tågen håller en betydligt högre klass än de svenska. Efter ett par timmar når vi Nyköbing Falster där min moster hämtar upp oss med bil. Jag gör mitt bästa för att ändra språkinställningarna i hjärnan till Danska. Det blir ett kärt återseende efter det långa pandemiuppehållet. Jag har annars sett till att vi har åkt till Danmark varje år sedan Junior föddes så att han ska få med sig lite av min historia också. Ja, jag omfamnar och vurmar för mitt danska arv så gott det går, och jag missar inte ett tillfälle att berätta om det när jag träffar andra danskar i till exempel de svenska fjällen.
Hur som helst, här i Marielyst, ett stenkast från den fyra mil långa sandstranden ska vi stanna ett par nätter innan vi tar färjan från Gedser till Rostock.
Marielyst Strand.
Disneyland After Dark. Perfekt danskt soundtrack och låt som släpptes 1992.